Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2007

Ambulansflyg

Natten efter att vattnet gick sov jag på Örebro förlossning. André sov bredvid och det började kännas tryggt att ha honom där och hela personalstyrkan redo om det skulle hända något med mig och barnen. Med denna trygghetskänsla kändes det som om jag skulle kunna ligga där i flera veckor och jäsa. Varje vecka skulle innebära ett stort steg mot säkrare tider för tvillingarna. Jag började hoppas att jag blev sängliggandes över julen. Jag hade strikt sängläge och fick uträtta mina behov på bäcken. Det var så många stick i mina armar och ben och jag var fullproppad med medicin. Jag skulle klara detta, allt för barnen.

Då fick vi beskedet att jag skulle flygas ner till Lund. Det verkade som om läkarnas beslut var både kostnads- och platsrelaterad, dessutom sa de att Lund har stor vana av att ta hand om så här små barn om de skulle födas nu.

André gav sig av nästan genast efter att beslutet om flytten togs. Återigen var jag ensam. Stackars André hade kört mycket de senaste dagarna. Först från Oslo till Uddevalla, Uddevalla till Örebro och nu från Örebro till Lund.

Droppet med tractocile skulle jag få genom hela resan för att försöka hindra att värkarna satte igång igen. Jag fick en andra och sista dos med Cortison för att barnens lungor skulle få en chans att utveckla sig snabbare. Antibiotikan skulle ta kål på eventuella infektioner.

Jag fick åka med ambulans till flygplatsen. Efter en stunds väntan anlände det lilla planet. Jag lyftes in i bara filten som jag låg på. Det var hemskt att känna sig helt maktlös över sin situation. Tänk om filten gick sönder… och ännu en ny bår att ligga på. Med på planet fanns en narkossjuksköterska, hon var ungefär i min ålder. Där var också två manliga piloter även de i min ålder. Resan skulle ta 55 minuter och jag oroade mig mycket över starten och landningen. Tänk om stressen och de fysiska påfrestningarna skulle vara droppen för mig och min mage.

Resan gick bra över förväntan, vi landade i mörkret på Sturups flygplats inte långt ifrån där min lillasyster Unni bor. Ambulansen hade inte kommit ännu. De hade visst fått åka tillbaka för att hämta en likadan droppapparat som den på planet. Den såg ut som en liten låda där man placerade en spruta med tractosilet i. Apparaten tryckte in sprutan i lagom takt. Jag vet inte hur länge vi väntade på ambulansen men det var nog närmare 45 minuter eller en timme. Besättningen hoppade ut och in ur flygplanet under tiden och pratade med varandra om deras privatliv och om hur sent det skulle bli för dem. De skulle ju ändå komma hem till sitt idag. Jag kände mig om möjligt ännu mer ensam. Det kom en ambulans men det var visst inte min utan den hade med en patient som skulle flyga. Tillslut kom min ambulans men det fanns ändå ingen droppapparat med. Flygbesättningen erbjöd att låna ut sin apparat och vänta på att de skulle komma tillbaka med den, men ambulanspersonalen bestämde sig istället för att ge mig bricanyl i en spruta i låret. Jag kände mig orolig eftersom droppet kändes som en trygghet och lugnade mig. Dessutom är jag lite nålrädd. Så skulle jag ner från planet till ambulansens bår. De skulle låta mig glida ner på madrassen. Då brast det för mig och tårarna kom.

Jag har hunnit med ett par ambulansfärder i mitt liv både under min förra och under denna graviditet, men detta var den värsta. Ambulansen var antagligen den mest moderna jag har åkt i men det kändes inte mycket bättre för det. Ambulansföraren trodde antagligen att det var väldigt bråttom och körde som en dåre. Vägen var krokig och skumpig. Jag trodde att jag skulle falla av båren och försökte krampaktigt hålla i mig i en stång bakom mig. Tillslut bad jag om att han skulle sakta ner, det kändes ju inte alls som om det var bråttom för mig. Jag var rädd att påfrestningen och stressen istället skulle vara farlig för mig och barnen. Något bättre blev det efter att han tog det lugnare i kurvorna.

Så var man framme på förlossningen på Lunds universitetssjukhus. Hel kroppsligen men med trasiga nerver.

Annonser

Read Full Post »

From 2002 har vi haft en ambulanshelikopter i Västra Götaland som bistår hela regionen i det prehospitala arbetet dvs. arbetet med akuta sjukdomsfall och olyckor. Så även med transporter av patienter mellan sjukhus, där man har behov av intensivvård. Detta sker mellan sjukhus inom regionen men även transporter utanför regionen exempelvis till specialistvård. Fördelen är att man får en snabb transport och kan ha en kort tid utanför sjukhuset.

Ett sådant exempel är när Emmys tvillingar fick lite för bråttom ut, alldeles för tidigt. Eftersom det var platsbrist i regionen, brukar man samverka och ordna någon annan plats i landet eller samverka med andra närliggande länder om det behövs.

Vi som arbetar på ambulanshelikoptern, som har sin bas på Säve i Göteborg, är en flygande besättning bestående av en kapten och en styrman och en sjukvårdsbesättning med en läkare och en sjuksköterska.

När förfrågan kommer till oss om förflyttning av patienter, som i detta fall till Örebro, får först piloterna kontrollera vädret, så att vi kan ta oss dit. Denna gång kommer vi speciellt ihåg, för vi fick besked om att vi kunde ta oss dit men troligen inte hem igen. Så vi packade snabbt med oss tandborste å sådant annat man kan behöva (vi lovar att den kvinnliga delen av besättningen aldrig någonsin har packat ”en resväska” så snabbt) och begav oss iväg.

När patienter åker med oss så får de ha headset på sig, dels pga. bullret i maskin men också för att vi ska kunna tala med varandra via intercomradio. Vi frågade Emmy om vi skulle ha henne bortkopplad så hon slapp att höra radiotrafiken men hon kände sig tryggare om hon var delaktig. Härigenom hör man all radiotrafik och även de andra larm som går till andra enheter, tex. till övriga ambulanser och det var just ett sådant larm som Emmy hörde som hon berättar om i denna bok. Detta var dock inte ett larm som var ställt till vår enhet utan enbart till vägambulansen. Så vi skulle inte ha blivit dragna på det larmet även om vi varit lediga.

Transporten till Örebro gick bra. Vi lämnade över vår patient, med barnen fortfarande i magen, till personalen i Örebro och kunde tack vare en fördröjning av ovädret, ta oss hem igen.

Vi har följt Dig, Emmy via tidningarna men blev jätteglada när Du ringde i juli 2009 och berättade hur det hade gått. Att det skulle vara så tursamt att nästan hela besättningen som arbetade då, var på plats när Du ringde, var trevligt för oss alla.

Bästa Hälsningar från 

Mats o Berith, sjukvårdande besättning på ambulanshelikoptern i Västra Götaland

Read Full Post »

Helikopterfärd

Plötsligt ligger man på en bår i en helikopter på väg till Örebro sjukhus.

Efter ankomsten till förlossningen på Näl sjukhus i Trollhättan kunde man inget annat än att sända mig vidare. Neonatalen där är inte utrustad för att kunna ta hand om tvillingarna om de föds i vecka 23.

Jag har gått 23+0 veckor av 40 och tvillingarna har precis kommit över gränsen till att det är möjligt att rädda dem och man bestämmer sig för att satsa tusentals kronor på mig och våra barn.

Jag blir undersökt med ett spekulum och det konstateras att jag inte har öppnat mig mer än en centimeter. Vattnet har dock gått och infektionsrisken är stor. De tar en odling på mig som tyvärr kommer att ta flera dagar att få svar på. När vi får reda på vilken sorts infektion jag har så har tvillingarna redan fötts.

Jag ligger på en bår i en korridor och väntar på helikoptern som har en transport och därefter skall tankas. Omtänksamma sjuksköterskor står med mig och ser till att jag är påpälsad. Nyfikna människor samlas när helikoptern flyger in. Jag känner mig uttittad.

André som är på väg från Oslo försökte att hinna fram till mig på Näl men bilfärden tar tre timmar hem och han hinner inte komma fram innan jag åkt, istället får han köra vidare till Örebro vilket tar ytterligare tre timmar. André skulle ha åkt till Örebro imorgon för att jobba där över helgen. Men nu blir ingenting som planerat.


Med mig i helikoptern har jag två stycken som ser efter mig, en av dem en manlig läkare, den andra en kvinnlig sjuksköterska. Jag får hörselskydd med en liten mikrofon framför munnen. Dånet från roterbladen är högt men i hörselskydden kan jag höra de andra i helikoptern. 17:16, vi stiger och det bär av åt Örebro.

I dessa hörselskydd kan man även höra annan radiotrafik och de frågar om jag hellre vill ha det tyst. Jag tackar nej, jag vill helst höra allt de har att säga om mig och barnen. Mitt i allt får jag höra ett larm om ett litet barn som har fått en legobit i halsen, då önskar jag att jag sluppit höra.

Cortisonet som jag fått injicerat i låret skall hjälpa våra ofödda barns lungor att utvecklas snabbare. Droppet lugnar min livmoder. Men jag har inte fått något för att lugna mina nerver som är tunna som fjärilsvingar. Jag är så rädd och nervös att kroppen skakar. Efter en stund är kroppen öm och det känns som träningsvärk. Det är svårt att ligga still då höften ömmar på den hårda båren. Till råga på allt får jag kramp i benen. Jag tackar läkaren som tog tag i mina svettiga fötter och tryckte på dem och masserade tills det gick över. Det var som om han visste precis hur han skulle göra.

Vi landar så mjukt och så fint på taket till Örebro sjukhus. Roterbladen stannar till sist och vi möts av personalen. Klockan är 17:59.

Read Full Post »

Read Full Post »

I vårt larmsystem får vi adressen och vad som hänt på en pappersremsa i ambulansen. Lappen har jag av förklarliga skäl inte kvar, men jag kan tänka mig att SOS skrev något sådant här: kvinna gravid i 24 veckan, tvillingar, vattenavgång.

Det är larmcentralen, SOS-alarm, som prioriterar vilka och hur många ambulanser som skall åka och i det här fallet blev det två ambulanser från Uddevalla, 904 och 928, som fick uppdraget klockan 13:13. Väl framme efter ca 11 km och 10 minuter försökte jag öppna dörren till villan men den var låst. Vi började leta efter Emmy genom fönstren i huset och fick kontakt, jag tror det var i sovrummet, eller?? Ett av barnen försökte då öppna dörren men lyckades inte. Nu blev det något komplicerat. Skulle vi bli tvungna att göra inbrott? Men Emmy fann på råd och öppnade ett fönster trots sitt prekära läge. Om jag minns rätt var fönstret av modernt snitt, ett s.k. vändningsbart fönster, så det öppnade inte helt. Låsmekanismen hittade vi och fick till slut upp fönstret på vid gavel. Med tanke på min rondör och stela lekamen är jag fortfarande lite förvånad över att jag kunde ta mig in genom fönstret men det gick. Och mycket riktigt, skorna var på!!

Sedan tog vi hand om Emmy och vår specialambulans bemannad med narkossjuksköterskan Anneli och ambulanssjukvårdaren Lars transporterade henne under lugna förhållanden till förlossningen på NÄL. De lämnade huset klockan 13:38 och kom fram till NÄL klockan 13:54. I journalen som sedan skrevs står det;

Kontaktorsak                         Kvinna gravid i 24 veckan, tvillingar. Nu vattenavgång + enstaka värkar. 3 och 4 barnet.

Åtgärder gynekologi               Telefonkontakt med förlossningen. Inga åtgärder behövs. Kör bara lugnt in till sjukhuset.

Vi är mycket tacksamma för denna kontakt, intressant och lärorikt att få reda på hur det går för våra patienter. Det ger en större dimension för oss i vårt framtida arbete.

Vi hoppas också att ni har det bra.

Med varma hälsningar            Lars Hultberg och Anneli Knutsson ambulans 928

John-Erik Lövstrand och Peter Brink ambulans 904

Read Full Post »

Jag stressar i köket för Nora skall ha lite mat innan vi skall åka till Emmy. Typiskt nog spyr Nora upp all mat och jag får börja om igen, funderar på att avboka Emmy för denna dag och åka till henne imorgon istället.

 

Medan jag sitter och matar ännu en gång ringer telefonen, Det var en kvinna i luren som sade att hon ringde från SOS alarm. Ett skämt givetvis tänkte jag, varför skulle de ringa mig? Kvinnan i luren säger att min syster vill att jag skall åka till henne för hon behöver hjälp. Vaddå? vilken syster… vad har hänt? frågade jag. Jo, Emmy behöver din hjälp, sa hon. Allting snurrade i huvudet och jag förstod inte alls, Jag vet inte varför men jag frågade henne, har vattnet gått eller? Ja, sade hon med en suck. Hur snabbt kan du vara där? Tja, jag kan nog vara där på en halvtimme, jag åker med en gång… så lade jag på luren.

 

Paniken steg inom mig och jag blev livrädd. Klockan var nu 15 över. Elin var hos grannarna så dit ringde jag snabbt och förklarade vad som hänt och frågade om hon kunde vara där en stund, det gick bra så jag kastade ner lite mat och blöjor i skötväskan och tog tag i Nora och sprang ut i bilen. Som en galning, med alldeles för mycket annat i hjärnan gav jag mig ut i trafiken… Bilen fick jobba hårt, oj den har aldrig gått så fort tänkte jag och var orolig att topplockspackningen skulle gå sönder på den gamla dieselbilen. I bilen satt jag och skrek svordomar och fasade över vad jag kanske skulle behöva få se, Nora undrade nog vad som hade flugit i mig.

 

Det värsta jag föreställde mig var att jag kom dit innan ambulansen och att Emmy satt där storgråtandes med två döda barn i famnen, Vad skulle jag kunna göra då?? Hur kan man trösta? Snart framme, körandes i 120 på den lilla snirkliga 70-vägen höll jag på att krocka med en skolbuss i en kurva och mitt hjärta slog ännu hårdare.

 

När jag svängde in till Emmys hus såg jag att där stod två ambulanser och allting kändes väldigt surrealistiskt, är jag med om detta?. Klockan var nu 32 över, herregud jag var där på 17 minuter, usch vad olaglig jag har vart nu tänkte jag. Jag ställde bilen med motorn igång och sprang ifrån Nora. Inne i huset möttes jag av två ambulansmän, den ena bar på Ervin och den andra var med Juni som visade dom nåt pyssel. Underbara barn tänkte jag, de fattar inte vad som står på eller hur allvarligt det är, dom har bara fått nya lekkamrater. Ibland önskar jag att man själv var lika ovetande om allt hemskt som händer i världen.

 

Jag sade nog inte ens hej till ambulansmännen utan frågade med en gång, var är Emmy? Jag är hennes syster tillade jag, Dom pekade in i det som då var Sebbes rum. In kommer jag och får se Emmy liggandes på sängen i en konstig ställning med rumpan uppåt och utan kläder på nederdelen av kroppen. Vad bra att bebisarna är kvar i magen, tänkte jag. Man kan ju inte vara till mycket tröst i en sådan här situation men jag gjorde mitt bästa och sade att allt blir bra Emmy, det ordnar sig skall du se. Emmy var nog upptagen med att tänka massa annat för hon var ganska frånvarande, inte så konstigt kanske?

 

Ganska snabbt hade ambulansmännen hjälpt Emmy upp på båren och det var dags att fara iväg, Jag strök Emmy över håret och sade att det kommer gå bra och att jag älskade henne, Jag vet inte om hon hörde mig. Hon rullades ut ur huset och försvann iväg med ambulansen. Dom två ambulansmännen som hade vart med Juni och Ervin under tiden for också iväg. Kvar stod jag med Juni och Ervin och fattade ingenting… Oj, Nora är kvar i bilen kom jag på, så jag gick och hämtade in henne.

 

Vi satte oss framför tv:n och hann sitta 5 minuter innan Irene kommer inrusandes, SOS hade ringt henne också. Vi pratade en stund och kom överens om att hon skulle passa Juni och Ervin så kunde jag åka hem till Elin igen.

 

Det var givetvis svårt att tänka på nåt annat än Emmy och bebisarna dom följande timmarna och det blev telefonsamtal till syskon, Mamma och Mormor hela kvällen, men ingen visste ju nåt. André som var på väg från Oslo till Näl, dit Emmy hade förts, visste inte mycket han heller.

Read Full Post »

Vattenavgång

Jag hade känt mig lite orkeslös och var hemma med barnen. När jag lyfte upp min son Ervin för att byta blöja fick jag plötsligt ont i magen. Jag bestämde mig för att försöka vila när Ervin också gjorde det. Senare gick jag på toaletten och då började det sippra vatten. Jag försökte stoppa det med toalettpapper men det kom bara mer och fortare. Till slut låg det en pöl under mig. Jag blev skräckslagen och bad min dotter Juni hämta telefonen. SOS Alarm sa åt mig att lägga mig ner med rumpan upp och vänta in de två ambulanserna. Under tiden ringde de upp min syster och svärmor.

Vi bor i ett envåningshus som ligger ensligt i skogen. Det är svårt att hitta dit eftersom det ligger oskyltat på några småvägar. Jag brukar trots det enskilda läget låsa dörren även då jag är hemma eftersom jag då vet att barnen inte kan springa ut. Vi har dessutom en katt som hoppar och tar tag i handtaget så att dörren öppnar sig. När jag låg där och försökte tala lugnt med mina barn och med kvinnan på SOS Alarm kom jag på att dörren som vanligt måste vara låst. Jag ville inte resa mig upp eftersom jag hade känt några värkar då vattnet gick, men nu hade de avstannat. Jag ville heller inte förlora mer fostervatten.

Min dotter satt på toaletten eftersom hon mitt i allt detta behövde bajsa och min son passade på att leka med vattnet i handfatet nu när ingen stoppade honom. Ervin är bara 1½ år och kunde självklart inte förstå allvaret i situationen.
Jag bad Juni att försöka torka sig själv och sedan försöka låsa upp dörren på baksidan. Juni är 3½ och torkar sig vanligtvis inte själv, hon försökte dock och kom sedan till mig med byxorna nere vid fötterna. Ervin kom också till mig och tröjan var alldeles blöt av vattenleken i handfatet. I allt detta kaos hade jag min man André i telefonen och berättade om vad som hänt. André som jobbar i Oslo under veckorna skulle åka hemåt om bara några timmar men nu släppte han allt han hade för händerna och åkte orolig hemåt.

Ambulansen kom strax men dörren var låst och de kunde inte komma in. Juni försökte vrida om låset på ytterdörren men kunde inte.
Jag försökte att istället öppna fönstret från sängen där jag låg och lyckades.
Ambulansmannen fick upp haken och hoppade in och i min enfaldiga hjärna tänkte jag på att han hade skorna på sig. Jag som några dagar innan hade moppat golvet inför första advent. Min syster Line kom då och jag tänkte på hur dum jag måste se ut som låg där halvnaken med rumpan upp i vädret. Hon var synbart chockad och orolig efter att ha kört till mig i ilfart. Min nakenhet var egentligen helt betydelselös i sammanhanget men för mig var det pinsamt och jag ville bara skyla mig.

De kom inte ända fram till mig med båren som blev ståendes i hallen. Jag tog mig hukandes över till den och kördes ut. Jag var så rädd och tänkte inte ens på att pussa barnen hejdå. Jag visste inte att det skulle dröja över en vecka innan jag skulle få se dem igen. Juni blev ledsen för att ”poliserna” inte vinkade när vi åkte.

Där låg jag darrandes i ambulansen och undrade över våra två små i magen. Blåljus och sirener mitt ute i skogen.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: