Nu planerades det för kejsarsnitt och jag bara väntade på att de skulle komma och köra iväg mig. Tanken på kejsarsnitt skrämde mig. Ett kejsarsnitt skulle bli jobbigt och smärtsamt för mig men det verkade vara det bättre alternativet för barnen. Valet var självklart. Tiden gick och jag tyckte att det inte hände någonting, varför skyndade de sig inte? De undersökte mig ännu en gång. Då fick vi veta att Nelia redan var på väg! De sa att det var för sent. Hon var i födelsekanalen och det skulle bli en vaginal förlossning ändå. Jag grät och skrek. Nej! Kejsarsnittet hade skrämt mig så men nu ville jag inget hellre. Vad skulle hända nu? Skulle de klämmas ihjäl? Gå sönder och bryta vartenda ben i kroppen. De hade berättat för oss om hur skör huden är på ett så litet barn, att de med en gång skulle lägga barnen i plastpåsar för att skydda dem och för att huden inte skulle läcka. Min fantasi skenade iväg och jag var mer rädd än vad jag någonsin varit. Hur kunde de ha låtit det gå så lång tid mellan beslutet att snitta mig till själva genomförandet? Jag var arg. Nu skulle mina barn gå sönder och dö. Med tanke på att statistiken ger ett barn som föds i vecka 23 bara femtio procents chans att överleva och att tvillingar har ett ännu sämre utgångsläge så försvann hoppet.
Hur känns det när ens barn dör? Går man sönder inuti? Blir det begravning när ett så litet barn dör? Var går gränsen? När blir ett embryo en människa? Tanken på något annat än begravning var alltför jobbig. Man slänger väl inte en liten människa på samma ställe som man gör sig av med tumörer och amputerade lämmar? Men tänk om omgivningen inte skulle förstå min sorg och tycka att en begravning är lite väl överdrivet. De var ju så små, de levde ju aldrig. Jo, det gjorde de, inom mig! Jag hade känt dem leva inom mig i flera veckor nu. De var verkliga för mig och sparkarna kändes så sköna. Tvillingar… vi var så stolta. Jag hade en fantasi om en framtid med dem.
Nu när vi förstod att barnen skulle födas i vecka 23 och att de kanske skulle dö ville jag absolut bestämma namnet på tvilling nr 2 med en gång. Hon skulle ha ett namn medan hon fortfarande levde, tanken på att välja ett namn till mitt döda barn var outhärdlig. Vi hade ingen aning om vad hon skulle heta, men Lilja är ju fint och jag älskar liljor. Vi hade bråttom och Lilja fick det bli. Nelia och Lilja.
De stängde av Tractociledroppet som hade varit som en trygg hand för mig. Bara känslan av att ha droppet hade lugnat mig de här senaste dagarna. Nu när den trygga handen släppte taget om mig så visste jag att det var dags. Jag var så öm i kroppen av att ha tillbringat flera dagar på hårda plastade madrasser att ingen ställning var längre bekväm för mig. Jag låg en stund på sidan och snart fick jag lägga mig på ryggen igen. Läpparna var torra och jag var så otroligt törstig. Jag fick lite vatten i en plastmugg men jag hade kunnat ta en hel kanna.
Kan du försöka krysta frågade läkaren mig. Det var som om jag hade glömt av hur man gjorde. Det kan inte vara dags ännu tyckte jag. Det kändes inte moget. Hur skulle jag kunna krysta nu om jag inte hade begäret av att göra det. Krystvärkarna är en urtidskraft som inte känns som något annat. Det som det kan liknas vid mest är att bajsa. En röst i kroppen säger att nu måste du trycka på här, bebisen skall ut. Kraften är så stark att det nästan inte går att häva begäret av att krysta. Rösten fanns inte där men läkaren bad mig om igen att krysta. Det kändes som en omöjlig uppgift, vad var det med mig. Jag som var så duktig förra gången. Jag skämdes. Jag var rädd för att krysta, var rädd att hon skulle flyga ut liten som hon var.
Rummet fylldes av folk när jag började krysta. Jag tyckte att det var glest mellan värkarna och det kändes som en evighet mellan krystförsöken. Jag skämdes så att det tog tid. Jag kände en enorm press på mig. Det var inte jag som var i fokus vid den här förlossningen, det var barnen som var det. Efter ungefär sju krystningar kom till slut lilla Nelia ut och de bar med en gång bort henne till bänken de gjort i ordning bara några meter från mig. Jag satte mig upp på armbågarna och försökte se men såg ingenting. Vad hände med min lilla flicka. André försökte komma fram för att se henne. Jag bad honom att ta kort på hennes ansikte och André skyndade sig för att inte vara i vägen, kortet blev alldeles suddigt. Nelia hade fötts i hel hinnsäck och hon gnydde lite med en gång vilket inte jag hörde. Hon vägde 640 gram och hade 5-7-8 i Apgar. Hon kroknade i andningen och intuberades när hon var 9 minuter gammal. Hon fick surfaktant ned i lungorna och syresatte sig bra efter det. Strax efter det körde de iväg med henne upp till neonatalen.
De tar hand om lilla nyfödda Nelia samtidigt som någon undersöker hur Lilja har det inuti min mage. Lever hon? Vad händer med Nelia? Ingen säger något för ingen vet hur det skall gå.
Många händer hjälper Nelia under hennes första tid i livet.
Fem minuter efter att Nelia fötts så föddes Lilja efter två värkar. Hon föddes i säte i hel hinnsäck. Lilja var ännu mindre med sina 605 gram och apgar 3-4-4. Hon andades inte på egen hand och de försökte intubera henne med en gång vilket var svårt. Först när hon var 15 minuter gammal hade hon tuben på plats och fick surfaktant ned i lungorna. Förlossningsrummet var alldeles fullt av folk. Där jag låg i sängen kunde jag bara se ryggarna på dem som tog hand om barnen. Några som tog hand om Nelia till höger om mig och några som tog hand om Lilja vid fotändan. Samtidigt försökte förlossningspersonalen att ta hand om mig.
Lilja har nyss fötts och hon ligger i en plastpåse för att hennes hud skall skyddas.
Så togs Lilja också till neonatalen där de hade svårt att syresätta henne i 45 minuter. Vi visste ingenting.
Vi hade knappt fått se dem i livet och visste inte om vi någonsin skulle få det. Där jag låg hade jag ingen aning om de fortfarande levde. Skulle de komma och berätta för mig om de dog från mig eller skulle de vänta med att berätta? Var de oroliga för hur jag skulle ta beskedet och lät bli därför. Jag mådde så dåligt av att inte veta. Vi hade inga stora förhoppningar eftersom vi trodde att en vaginal förlossning hade förvärrat den redan dåliga 50 procents chansen att överleva.
Förlossningen var inte över med att min graviditet hade avbrutits efter halva tiden eller att mina två nyfödda flickor hade lämnat rummet. Moderkakan ville inte lossna. Två kvinnor kämpade med min mage och använde sig av alla tänkbara sätt för att få moderkakan att lossna, värmekudde, akupunktur i tårna, tappa urinblåsan och med läkemedel. När ingenting av detta fungerade så började de trycka på min mage, det gjorde jätteont. Till slut vände de sig till mig och förklarade att de nu skulle göra något väldigt våldsamt och smärtsamt och att jag skulle ta så mycket lustgas att jag blev helt snurrig. Min älskade lustgas är min bästa vän vid mina förlossningar. Efter Ervins förlossning fick jag så mycket beröm för hur jag använde lustgasen precis helt rätt. Jag tror inte att jag fick något beröm alls vid den här förlossningen och fick jag det så tog jag inte till mig det. Alltihop var ett enda stort misslyckande.
Jag andades in lustgasen mer och mer och mer. Jag blev snurrigare än vad jag någonsin blivit av den och sa ifrån att jag var redo. Då fick jag utstå den värsta smärta jag någonsin har känt. En kvinna stod ovanifrån och tryckte på min mage och min ömma nyförlösta livmoder. Så hårt som hon tryckte så måste hon ha känt min ryggrad. Samtidigt tryckte den andra kvinnan också och hon drog i navelsträngarna. Det kände som om de höll på i evigheter och jag kved och bad dem att sluta. Hur ont det än hade gjort så fungerade det inte. Jag var arg, ledsen och trött. Jag vill bara gå därifrån och skita i alltihop. Jag ville bara få veta hur det gick för mina barn.
Det beslutades att moderkakan skulle avlägsnas under operation. Jag skulle sövas och det skulle ske med en gång. Operationen gick fort och enligt André var jag inte borta länge. De hade tagit ut moderkakan hel och jag hade börjat blöda rikligt. De fick medicinera och massera livmodern tills blödningen avstannat, då hade jag blött 800 ml. sammanlagt.
Jag var tillbaka i förlossningsrummet men min tidsuppfattning var ur led. Det kändes som om jag varit borta i flera timmar men det hade kanske bara tagit en halvtimme eller timme. Personalen gratulerade oss och kom in med en bricka med fika på, precis som de hade gjort då Juni och Ervin fötts. Jag tyckte att det kändes helt fel att fira våra tjejers födelse. Jag sörjde.
En timme senare var vi på neonatalen för att få se Lilja och Nelia. André körde mig i rullstol och jag kände mig fånig som inte kunde gå själv. De låg på sal 1 på neonatalen IVA i varsin immig kuvös. Rummet var litet och där var bara våra barn. Jag minns att jag var alldeles snurrig och jag reste mig upp för att titta in i kuvöserna men orkade inte stå upp någon längre stund. Tiden efter att barnen fötts är idag en enda dimma för mig. Jag försöker framkalla minnena men när jag försöker gripa tag i dem blir de alldeles flyktiga. Jag är ledsen att jag inte orkade skriva ned mina känslor med en gång men de första dagarna var väldigt jobbiga.
Det var först då vi fick rum på Ronald McDonalds Hus som jag började skriva för att kunna bearbeta allt det som skedde oss.
Tänk att jag har alltid tänkt att fråga dig hur förlossningen gick till med Nelia o Lilja för det tror jag inte du hade skrivit i den andra bloggen? eller så har jag missat det. Men jag har glömt att fråga varje gång! Men nu har jag fått läsa o levde mig verkligen in i det o såg mig det framför mig. Vad tufft det var för dig stackare 😦
Tack för att du delar med dig av er historia. Betyder mkt för mig som är inlagd i göteborg m prematur vattenavgång sedan två v. V 23+2 idag så oddsen är inte riktigt på vår sida. Dock inga värkar peppar peppar o det är ju positivt!
Så glad för er skull att allt gick bra. Känner igen mig så när du beskriver dina tankar om sorgen, rädslan, skräcken, o funderingar kring vad de gör m de små bebisarna som inte överlever… Härligt att läsa att det finns hopp i alla fall!
Kram!
Malin
Hej Malin
Jag hoppas verkligen att lilla bebisen stannar länge till. Läkarna är verkligen duktiga på att klara barn från vecka 23 men det är ju ingen dans på rosor. För varje dag som går så ökar chansen för att allt skall gå bra.
Jag var på Östra igår och jag hade gärna kommit över och pratat med dig. Jag vet hur mycket man behöver få höra att allt kan gå bra. Utan hopp skulle det ju inte gå.
Vi är många som har gått igenom det du gör nu. Du är mycket välkommen in till oss i Pyttelitens community.
Berätta gärna hur det går för er.
Stor kram!
Tack för din historia Emmy! Mitt i allt kaos så är det för oss prematurföräldrar en ”solskenshistoria”. Jag hoppas du förstår mig rätt, att läsa från förlossningen tills idag, 3½ år senare är fantastiskt! Du har kommit långt och du ska ha all eloge för din pytteliten hemsida!
Kram
Tusen tack Emma! Härligt att höra att det jag gör kan vara till hjälp för någon annan.
Stor kram
Jag ramlade in här efter att ha letat efter prematurkläder och nu rinner tårarna hejdlöst efter att läst din förlossningshistoria.
Jag är idag i v. 23+5 (spookey!) och väntar tvillingar. Jag blev sjukskriven för en vecka sedan pga risk för prematurbörd.
Den senaste månaden har jag varit extremt orolig och oron blir bara värre, av flera olika anledningar. Lever dom? Är det båda jag känner eller bara en? Läkemedlet jag fått utskrivet har en hel del risker för fosterskador, är dom friska? Kommer dom att födas friska och välmående?
Jag sover 16-18 timmar per dygn nu och vågar mig knappt utanför dörren för att jag inte vill riskera prematurbörd. Inte än…
Men din historia gav mig ett litet hopp om ett liv och en framtid för pojkarna om dom skulle födas redan nu. Så ett stort tack för att du delat med dig av dina upplevelser…
Din berättelse rörde mig djupt. Jag önskar dig all lycka till som bara går.
Jag var tvärtom inte särskilt orolig. Jag hade ju fått två friska barn helt normalt i tid innan och tog allt för givet.
Vad jag vill säga är att du skall ta din oro på allvar. Prata med din barnmorska. Du behöver få hjälp med din oro. Det känns inte bra att din graviditet hindrar dig i din vardag. Om inte allt står rätt till så borde du få hjälp på sjukhuset. Jag vet flera som har fått ligga den sista tiden där. Men om allt är som det skall så borde du leva så normalt som möjligt.
Jag är glad att jag har kunnat ge dig lite hopp. De prematura barnen är fantastiska och otroligt starka. Personalen är väldigt duktiga.
Önskar att jag kunde hjälpa dig mer än så här.
Stor kram!!!