Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2009

Vi var i Trysil under helgen för att fira min mamma som fyllt 50. Det var flera år sedan som vi var där sist och det var väldigt roligt att umgås med familjen. Gården ligger på ett fantastiskt vackert ställe i bergen alldeles intill älven. Det går att fiska genom fönstret på jaktstugan där vi låg och sov. Tyvärr var myggen helvilda och stack hål så att det rann blod i nacken på alla våra små.

Det är ju lite svårt att åka iväg så där med Nelia och Lilja men det gick ganska bra. Bilresan tar ungefär 8 timmar en väg och som tur var så sov de bort det mesta av resan. Eftersom det är så långt så fick vi stanna och mata dem en gång på vägen. På vägen hem igen fick vi åka länge tills första snabbmatsrestaurangen dök upp, så vi var alla hungriga när vi hoppade ur bilen.

Just den här restaurangen var inget bra val. Det var väldigt litet och trångt och alla hade precis som oss tagit första bästa stället och kön var därför lång. Vi hittade ingen mikro så både Nelia och Lilja fick äta gröt. En mamma som satt vid bordet intill stirrade när jag satte fram alla grejorna på bordet. Det är mycket som skall med när det vankas mat, grötpulver, termos med varmt vatten, kallt vatten, 60 ml sprutan för gröten, 20 ml sprutan till vattnet, sked och våtservetter. Kvinnan intill fortsatte att stirra när jag gav Nelia gröten genom slangen.

Kön var så lång att jag hann både göra i ordning maten och tjejerna hade nästan ätit färdigt när vår mat kom på bordet. Äntligen fick jag börja äta. Lilja fick smaka på milkshaken och då tänkte jag att Nelia också skulle få det…. Hon brukar ju älska det. Nelia fick en tiondels milliliter milkshake i munnen och blev genast glansig i ögonen och alldeles röd runt ögonen, som hon brukar bli när hon blir illamående. Vi försökte avleda hennes uppmärksamhet och trodde att vi lyckats men snart så kom all mat upp. Jag hade en spypåse som jag stulit på akuten redo intill mig och jag var snabbt fram med den och fångade upp det mesta. André torkade upp på golvet och jag torkade av Nelia och mig. Familjen intill stirrade. Jag visste inte åt vilket håll jag kunde titta.

För en tid sedan så frågade jag habiliteringen om det var möjligt att få spypåsar genom dem. De hade tidigare sagt att allt sådant som vi normalt inte kan få tag i själva skulle vi få hjälp med. Vi får alla sprutorna till maten och vi har fått en träningsmatta. Matstolarna har vi fått låna, de är förresten oumbärliga. Vi har också fått låna särskilda golvstolar och ett litet bord som de skall kunna leka vid ståendes. Jag trodde att spypåsarna var ett självklart hjälpmedel som vi kunde få hjälp med men det fick vi inte. Nu har jag inga spypåsar från akuten kvar eftersom jag bara tagit med mig två stycken, så nu har min syster och jag letat efter sådana på nätet. Hon hittade 15 stycken spypåsar för 99 kronor i en webshop och det får det väl värt.

Det tråkiga med spypåsar är att de sällan är i närheten när vi behöver dem men om vi har några stycken så kanske jag kan placera ut dem lite här och var. Men som när jag matar Nelia borta är det skönt att ha med en spypåse i fall att. Det är så mycket jobbigare när hon kräks borta hos någon, som för några veckor sedan när hon spydde hemma hos min syster Line. Line tog alla barnen utomhus men Nelia som var nerspydd från topp till tå fick sitta kvar i den nerspydda matstolen. Jag fick torka golvet, vägen, garderoben, listerna, elementet, stolsbenen, ja överallt inom en och en halv meters radie. Jag stod på mina knän och grät av vanmakt över att det aldrig kunde bli bra… Jag tittade upp på Nelia och hon började gråta så djupt och tröstlöst. Vi grät på kapp men jag försökte trösta henne och sa till henne att det gör inget, jag älskar dig… Det var en stund jag aldrig kommer att glömma, hennes darrande läpp. Jag slutade att tycka synd om mig och började tycka synd om henne. Lilla Nelia.

Några har frågat mig om inte Nelia blir nyfiken på mat när hon ser sin tvillingsyster äta. Det borde ju vara en fördel att ha en tvilling i den här situationen. Men än har det inte förändrat någonting. Jag kan till och med nämna en gång som Nelia kräktes när hon såg Lilja äta. Hon har ju även kräkts av lukt. När jag har burit på henne och ätit ostbågar, ost, banan eller yoghurt har hon blivit illamående och kräkts. Jag har lärt mig att akta mig för att äta sådan mat i hennes närhet.

Ikväll känner jag mig väldigt ensam. André är som vanligt på jobbet i Norge och det är jag ju van vid, men Juni och Ervin är hos farmor och farfar. Det är väldigt sällan som de båda är där. Det känns tomt. Även om de sover vid den här tiden så vet jag att de är där och att Ervin kommer in till mig på natten. Jag har bestämt mig för att ta med mig Lilja i sängen inatt. Hon är så mammig nu för tiden och har ett så starkt behov av närhet från mig. Inatt har jag ju inga andra barn som trängs i sängen så jag får väl passa på. Det skall bli riktigt mysigt. Jag kan tyvärr inte ta lilla Nelia för jag är rädd att hon skall bli uppriven och kräkas. Hon är alldeles nymatad i sömnen nu.

Älskade barn

Annonser

Read Full Post »

Jag har väntat på den här dagen ett tag nu, och äntligen.

Jag vet att jag är i god tid med att kolla upp dagismöjligheter för Nelia och Lilja inför en start hösten 2010 men jag vill ha en chans att få platser till alla barnen på samma dagis. Nelia som äter via pegen behöver en resursplats och det är inte alla förskolor som har det men faktiskt väldigt många här i Uddevalla. Jag hade ingen aning om att det var så. Först när jag hörde om resursavdelningar tänkte jag att tjejerna nog inte skulle få tillräckligt med stimulans på ett sådant dagis. Jag trodde att personalens all tid skulle gå åt att ta hand om alla de handikappade barnen. När jag fick reda på hur det låg till blev jag lyrisk. En sådan plats skulle vara fantastisk. På en avdelning finns fyra barn med svårigheter av något slag och åtta barn utan handikapp. På avdelningen finns fyra stycken specialpedagoger eller personal med mycket erfarenhet. Jag ville genast söka platser för alla barnen men framförallt till de tre yngsta eftersom Juni skall börja förskolan nästa höst.

Jag ville dock inte bara söka utan att ha fått se hur det är på en sådan avdelning och då bestämdes det att jag kunde åka tillsammans med en specialpedagog och kuratorn från habiliteringsteamet. Kuratorn är ny på jobbet och han ville också gärna göra ett besök. Det avtalades faktiskt tid på två av avdelningarna som verkade intressanta. Vi vet ju inte om vi flyttar nästa år eller vart så vi får vara ganska öppna med vart dagiset ligger.

Det första dagiset låg i ett finare område strax utanför Uddevalla. Det är helt nybyggt och jag tappade hakan när jag kom in på utegården. Den var enorm och all lekutrustning var sprillans nytt och mycket påkostat. Runt om slingrade en asfalterad gång som var superfin att cykla trehjuling på men som förstås också till för att barnen med rullstol skulle kunna komma fram överallt. Bland det första jag såg var en specialgunga som hängde bredvid några vanliga gungor. Den var som en stor bakåtlutad babygunga för barnen som inte kan hålla uppe kroppen. Jag blev rörd. Den skulle mina tjejer kanske ha använt om det inte var för att vår historia går sin egen väg. Jag har inte ett uns tvekan i mig om att tjejerna kommer att kunna röra sig hur de vill när de växer upp men jag drömmer inte om att de skall bli snabbast eller starkast i klassen. Jag är fullkomligt nöjd med att de kommer att kunna gå.

Vi kom in på avdelningen och det kändes nytt, fräscht, luftigt och ljust. Arkitekturen var inte som en papplåda utan det fanns lite vinklar och vrår. Kvinnan som visade oss runt berättade om deras verksamhet och jag var positivt överraskad över hur de försökte hjälpa barnen att använda alla sina sinnen. Personalen var uppfinningsrika och mycket pedagogiska. När hon talade om vad barnen brukade leka med så märktes det att hon var engagerad och att hon kände barnen väl. Vi gick ut igen och gick runt på hela gården. Där lekte barnen med en hög bildäck. Det var vad som var mest populärt nuförtiden sa kvinnan. I mitten av gården låg en kulle med en rutschkana på, rätt igenom kullen gick ett stort rör som en tunnel. Vid sidan om fanns en låtsasbensinstation. Ett himmelrike för barnen. Kvinnan berättade att de uppmuntrade familjer i området att låta barnen leka på dagisets gård under helgerna, tvärtom hur det brukar vara. De hade en sund inställning om att platsen på så sätt fick övervakning samtidigt. Det här dagiset blev självklart mitt förstahandsval.

Vi åkte vidare till nästa ställe som stod i kontrast till det förra eftersom det hade blivit till åren. Det verkade däremot som om personalen hade samma pedagogiska syn och en hel del aktiviteter var de samma som på förra stället.

Det fanns ännu ett dagis i staden som verkade vara av intresse för mig och vi beslöt oss för att åka dit och i alla fall titta på det utifrån. Ute på gården satt personalen på gräsmattan och några av barnen sprang omkring nakna i vattenspridaren. Det var inga problem för oss att få komma in och titta runt. Jag blev glatt överraskad över att jag kände en ur personalen som en mamma från öppna förskolan. När jag kom innanför stängslet kom en naken liten nyfiken tjej fram till mig och när jag fick se att hon hade en knapp på magen kände jag hur ett fantastiskt lugn spred sig i mig. Jag hade en känsla av att allt kommer ordna sig. Flickan var kanske fyra år och himla söt. Hon var lite långsmal i kroppen som Juni är och som jag kan tänka mig att Nelia blir. Flickan såg precis ut som försvunna Madeleine fast hon hade inte ”ögat”. Hursomhelst så var knappen inget konstigt på den här ljuvliga platsen. Det var den här känslan av att allt kommer att ordna sig som gjorde att jag valde det här dagiset som andrahandsval.

Jag visades runt och i jämförelse med det allra första stället så var det här dagiset anspråkslöst. Det var smått och liksom inklämt mellan byggnaderna runt omkring. De hade dock en ganska stor utegård och bredvid låg berget som de brukade göra utflykter på. På andra sidan staketet låg varuhuset Lidl och idag hade barnen varit där och köpt glass. Barnen hade blivit nedsölade med glass i den stekande solen och det var därför som barnen hade fått duscha i vattenspridaren.

Efteråt åkte jag hem till André och barnen för att berätta om allt jag hade fått se. Jag kände mig riktigt nöjd med besöken och är väldigt glad att jag gjorde dem innan ansökningarna.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: