Tiden är obarmhärtig, har aldrig en stund över för att vänta in de som inte orkar gå. Ett barn dör men tiden tar inte ens en liten paus. Föräldrarna ramlar ihop vid vägrenen och ser tiden fortsätta längs vägen. Hur skall man kunna komma ikapp tiden? Livet har ju så bråttom. Om du ser någon vid vägrenen stanna upp och räck ut en hand.
Två år är en lång tid. Hur gick det till?
Hanna, var är du?
Jag älskar brevet du skickade till Juni och jag beundrar din styrka och dina darriga bokstäver! Tack för att du förgyllt mitt liv med insikter om kärlek och livsglädje. Du är kärleken! ♥
Jag tänker särskilt på din familj idag och skickar kramar med tankekraft.
Två vackra ord skrivna av dig
♥
♥
Din Ambus ligger säkert i Junis säng.
Två små barn har dött de senaste dagarna men vi handlar fortfarande mat, stressar till dagis och sitter på toaletten.
Jag skickar de små begravningsklänningarna i vit spets till gråtande föräldrar. Kan du tänka dig hur litet storlek 26 är? Kan du tänka dig att få ett brev på posten med ditt barns begravningsklänning i, och hur ont det gör att öppna det? Kan du ens i din vildaste fantasi tänka dig hur det är att klä ditt döda barn och kyssa det farväl för sista gången?
Krama dina barn idag som om det vore för sista gången.
Du skriver så fint Emmy…tyvärr vet jag ju verkligen vad det innebär att klä mitt barn en sista gång och kyssa honom farväl…den där sista gången är hemsk, fram till den gången har man ändå kunnat ses igen och även om man är beredd är man inte beredd. Jag får fortfarande känslan av att jag skulle göra vad som helst bara jag fick hålla Max en sista gång…men man blir aldrig ”nöjd” med den sista gången och vill ha ännu en gång…att förstå att man aldrig mer får hålla sitt älskade barn, det är ofattbart. Du va ett stort stöd för mig både när Max levde och sen när han gick bort. Kramar till dig och ett stort tack för att du orkade när jag inte gjorde det ❤ /Jenny
Tack Jenny
Vi skulle ju träffas… vi får försöka bestämma en dag 🙂
Emmy..Tack.
Massmis med
Niklas
Du skriver så oerhört gripande och vackert! du har ordets gåva!
Ja tyvärr kan jag tänka mig det, gick igenom samma sak med min dotter född i vecka 22 i oktober 2011. Det går inte ens att föreställa sig den sorgen, man kommer aldrig över det.