Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

En vissen Lilja

Det är inga konstigheter längre att bo på sjukhus. Vi har gjort det så många gånger nu så jag är van. Jag tror att jag vet att allt kommer gå bra och att vi snart är hemma igen, därför blir det lättare. Det kan bli en vecka eller två då och då. Visst låter det underligt. Även om Lilja inte är lika van som Nelia att bo så här så verkar hon lugn och trygg och det beror ju på vår historia.

Jag kom tillbaka från tentan och det kändes riktigt bra, den här klarade jag. Huvudet kändes några kilon lättare. Inne på rummet satt Lilja med Line och det syntes att de hade hållt igång. Där fanns nya teckningar och fina gipsfigurer som hon målat. Pusslet jag tagit med var pusslat och memoryt var spelat. Härligt! Du är bäst Line! Hon hade gått upp supertidigt för att komma i tid och hon hade till och med med sig frukost till mig.

Jag hade handlat lite nödvändigheter och fick med såpbubblor till hennes barn som ett förlåt för att jag stal deras mamma en lördagsmorgon. Så satt vi där och åt våra favoritbullar medan Lilja tittade på TV.

Sedan åkte Line och Lilja och jag fick underhålla oss själva.

Senare på dagen var Liljas syresättning runt 92 och behövde inte ha masken på sig. Jag var förvånad över hur fort hon blev bättre. Så jag började hoppas på att vi skulle få åka hem innan kvällen.

Läkaren kom tillbaka och då låg Lilja och sov. Vi kollade syresättningen och den låg väldigt lågt igen så hon behövde hjälp med lite syrgas. Läkaren som känner oss sedan tidigare höll med om att Lilja verkade ha RS. Hon var väldigt blek i ansiktet och slemmig i luftvägarna. Det blev förstås en natt till.

Jag har sagt till personalen att Nelia antagligen blivit smittad så det är bara en tidsfråga innan hon kommer. De kommer ordna med dubbelrum isåfall.

Annonser

Read Full Post »

Jag fick sova i några få timmar mellan 3 och 6. Lilja sover fortfarande, hon har syrgasmasken på trots att det var svårt att få på den i natt. Kanske känner hon att den hjälper. Sedan upp och kika snabbt i böckerna. Jag har tenta idag, den första i min sjuksköterskeutbildning. Egentligen skulle jag ha gjort den för en månad sedan men kvällen innan fick barnen influensan som höll i sig i två och en halv vecka. Nu upprepar sig det hela med att Lilja får RS dagen innan omtentan. Nä egentligen så visade RS-provet negativt men efter att ha sett det här tre gånger förut på mina barn så är jag nästan säker.

Älskade syster Line kommer hit till 23:an och umgås med Lilja medan jag gör tentan. Jag vill inte missa den ännu en gång.

Borde jag ens försöka fullfölja utbildningen? Egentligen är det nog omöjligt med fyra barn då två av dem ständigt är sjuka och behöver lite extra. Som några av er vet så är jag egentligen ekonom och har redan suttit tre år i skolbänken på högskolan med siffror och lagtexter upp till hit. Jag har verkligen kämpat med jobbansökningar och sökt säkert 100 jobb på ett halvår. Det verkar som om ingen vill ta i mig med tång ens. Kan det vara för att jag har många barn? Kan det vara för att jag varit föräldraledig i 7 år? Kan det vara för mitt kära Pytteliten? Vad är det som är så skrämmande med mig?

Varför blev det då sjuksköterskeprogrammet? Eftersom jag inte fick några ekonomijobb och pengarna aldrig räcker till så fick André och jag bestämma oss för en förändring. Inte heller Pytteliten kunde hjälpa till ekonomiskt utan jag driver det mest som en välgärning. Tar aldrig ut någon lön utan satsar bara i nya projekt för att hålla Pytteliten vid liv. Men åren med Nelia och Lilja har lärt mig så mycket. Jag är en fantastisk medmänniska som har mycket kärlek att ge. Det finns så många svårt sjuka barn som behöver hjälp och jag är inte rädd för sjukdom och lidande längre. Inte heller döden. När jag ser ett barn som lider vill jag närma mig och inte skärma mig från det som gör ont. Det verkar som att jag säger sådant till familjen som lindrar och inte sårar. Kanske är det bara det att jag vågar prata, för det är ju så att människor runt om en försvinner när det blir tufft. Inte många orkar vara nära när barn lider, och kanske till och med dör.

Det är inte så att jag har blivit känslokall. Jag har blivit stark! Jag gråter istället dagligen för att jag möter så mycket hemskt men jag får också något i gengäld när jag ger av mig själv. Jag får en närhet till människor som öppnar sig och visar sitt mest sårbara jag. Det är här livet betyder som mest! I födelsen, i sjukdom och i döden är vi som mest närvarande och allt vi har betyder just ALLT, samtidigt som saker vi annars bryr oss om inte betyder något.

Jag vet inte vad som har hänt men kanske har jag fått en starkare aura, eller är det något i mina ögon som avslöjar att jag har mött sorgen själv? Något är det som gör att människor kommer till mig. Jag kan gå i affären då någon börjar tala med mig och det slutar med att han/hon berättar om sitt barn hon förlorade för så många år sedan. Vuxna kvinnor och män låter tårarna trilla framför mig. Far- och morföräldrar som ringer och gråter i telefonen. Det händer ofta och i de mest oförberedda mötena.

Jag kan omfamna detta nya och därför känna att jag kanske borde arbeta på sjukhus där jag kan göra mest nytta. Men det är inte med glädje jag spenderar ytterligare tre år i skolbänken och inte heller med entusiasm som jag ser studieskulden växa. Jag vill börja arbeta nu! Jag känner mig redo!

Även om sjuksköterskeyrket känns som ett kall så kan jag inte släppa tanken på att om jag söker nästa ekonomijobb kanske jag får det. Jag hinner inte söka jobb men önskar det ibland. För det går ju inte att frångå att pengarna behövs. Med pengar skulle vi kunna renovera mer, resa mer… Det skulle underlätta så mycket. För visst trivs jag fantastiskt bra med papper och siffror på ett kontor. Jag älskar att skriva och att organisera. En ekonomlön är förstås på en helt annan nivå än sjuksköterskelön, men som André säger så är det viktigaste för oss att vi gör det vi älskar att göra.

Ärligt nu… skulle du anställa mig? Jag ångrar inte mina år som föräldraledig men det ses ju inte som en merit hos arbetsgivarna. Att vara kvinnlig förälder ligger heller inte högt i kurs. Det är ju förstås jag som kommer vabba när barnen är sjuka….

 

Read Full Post »

Vi blir inlagda…

Läkaren ville skicka hem oss eftersom inget tydde på lunginflammation på snabbsänkan eller då hon lyssnade. Då undrade jag om det inte var bra att bara kolla syresättningen först. Det visade sig att Lilja hade en syresättning på bara 82%. Då ångrade hon sig och bestämde om inläggning, syrgas och betapred på en gång.

Det känns så märkligt att sitta här med Lilja när jag har varit här så många gånger med Nelia. För två år sedan satt vi i samma rum då Nelia hade RS. På julafton också då hon hade lunginflammation.
Jag ser henne ligga här alldeles utmattad och förväntar mig att se Nelias ansikte istället. Jag är så trött nu på småtimmarna så det blev lite läskigt att se Liljas ansikte istället. Ungefär som när man sätter skeden till munnen och förväntar sig vaniljyoghurt men det är jordgubbssmak istället, om ni förstår vad jag menar.

Read Full Post »

Lilja har RS !?

Det verkar som att Lilja har RS. Hon andas väldigt ansträngt. Det är läggdags men jag vågar inte stanna hemma i natt. Jag packar för några dagar för säkerhets skull om det är så att vi behöver stanna kvar. Känns underligt att det är Lilja som är dålig, det är ju alltid Nelia som drabbas värst av sådant här. Hoppas att allt är okej och vi kan åka hem igen.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: