Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Barnens funderingar och kloka ord’ Category

Det gör ont i hjärtat. Idag kommer Ervin hem och berättar om en tjej som blir mobbad på skolan för att hon är tjock. Jag vet precis vilken tjej det är. Vi sitter vid matbordet och jag känner hur det bränner innanför ögonlocken. Jag hindrar inte tårarna utan istället hoppas jag att barnen ser hur illa berörd jag blir. Jag berättar för barnen att den här tjejen kanske gråter varje dag i sin säng för att hon blir retad.

Personalen ser aldrig någonting av det berättar Ervin. Mest killar som säger elaka saker, till och med killar i hans klass (nyblivna ettor). ”Men jag tycker hon är fin” säger min älskade pojk. Det verkar som att det finns mer som han inte berättar så jag går undan med Ervin för att få höra allt han vet. Han nämner några namn på killar som varit elaka. Fina killar som jag gillar och busar med när jag går förbi dem på skolan. Jag vet att det handlar om oförstånd och okunskap.

Jag ber Ervin att försöka vara modig och säga ifrån om han hör eller ser något igen. Att säga till dem att det är fel att säga så, att hon är snäll och att han inte tycker som dem. Jag förklarade för honom att det kunde varit honom de var elaka mot, hur fantastiskt det i så fall skulle kännas om någon stod upp för honom, och han förstod. Jag kramar om honom, rufsar till hans hår och viskar igen ”var modig”.

Om jag skulle beskriva Ervin med några få ord så skulle ”Empatisk” vara bland dem. Ervin bryr sig alltid om andra före sig själv. Han delar med sig av det sista han har. Han gråter ofta för andras skull, när han ser orättvisor eller är orolig för andra. Och kramar han gärna delar med sig av tar aldrig slut. Andra skulle nog kalla honom svag, men i mina ögon är empati bland det vackraste som finns. Ervin är vacker!

Imorgon blir det samtal med lärare och fritidsledare, för så här får det inte fortsätta. Något måste man väl kunna göra? Men vad?

Jag är inte blåögd, visst vet jag att det likaväl kunde vara mina egna ungar som var elaka mot andra barn(medvetet eller omedvetet). Men jag har ikväll TYDLIGT visat hur fel det här är, och tagit ställning. De ser en vuxen som inte bara struntar i sin omvärld utan bryr sig och tar tag i saker. Barn gör som andra gör, inte som andra säger. Jag hoppas och tror att mina ungar kommer tänka till innan de sårar någon med onödiga ord. Att de kanske till och med vågar ställa upp för någon som behöver det.

Read Full Post »

Du har så mjuka öron… så sköna, säger Lilja till storebror Ervin 🙂

Read Full Post »

Jag busade med Lilja och låtsades att jag åt upp henne. Hon sa ”nej” och då sa jag att jag visst får äta upp henne för att hon är min flicka. Då sa Ervin ”Nej, hon är min flicka!”. Jag frågade Lilja om hon var hans eller min flicka. Då svarade Lilja ”Nej, min!”. En så smart tjej jag har…

Read Full Post »

Ervin sa något så gulligt precis.

Jag har nyss duschat och stod och klädde på mig. Han undrade vad det hette som jag tog på mig och jag berättade att det heter ”Behå”. Jag förklarade att man behöver ha det när man har stora tuttar och att pappa inte har det. Ervin lyfte på tröjan, pekade och sa att där var hans tuttar. Ja, sa jag, de är små och platta så du behöver ingen Behå. Men jag vill ha det sa han. Jag älskar ju tuttar. Jag vill känna hur det är, sa Ervin.

Jag älskar min Ervin.

Read Full Post »

”Bajs” sa Nelia och pekade på min rumpa när jag stod i bara trosorna.

Read Full Post »

Vår älskade lilla vän dog igår. I över två år har hon kämpat för livet och jag känner ingen starkare. Ändå var hon bara 7 år.

Min familj blev goda vänner med den här flickans familj för två år sedan. Vi bodde alla på Ronald McDonalds Hus och träffades mellan provtagningar, röntgen och operationer. Vi gick igenom en massa på vårt håll och de på sitt håll. Det var en fruktansvärd tid och varje liten pratstund var en flämtning efter luft. Vi föräldrar fann varandra, Ervin blev ”trolovad” med lillasystern och Tjejen som dog från oss blev Junis stora idol.

Sedan följde en tid på var sitt håll. Våra flickor blev bara friskare och friskare medan den här tjejen blev allt sjukare. Hjärntumören stal en bit liv varje gång den växte. Till slut fanns det inget hopp längre. Vi reste till dem och träffade dem ett par gånger under sommaren och flickan var pigg nog att studsa studsmatta, plocka blad till hennes födelsedagskanin och busa med Juni. Men så fick hon ett anfall och verkligheten knäppte oss alla på näsan.

Juni undrade varför flickan inte hade så mycket hår. Vi förklarade att flickan varit sjuk och tappat håret, men att hon mådde bra nu. Det luddiga mörka håret hade börjat växa ut igen och det räckte för Juni som försäkran om att allt var bra nu. Det bekymrade henne litegrann att man kunde bli så sjuk att man tappade håret. Men att flickan hade svårt att prata eller var skakig på handen frågade hon inget om. Inte heller såg hon att flickan sänkte sitt huvud när det gjorde ont eller att hon fick anfall. För Juni var det också naturligt att bli matad genom en knapp eftersom hennes lillasyster Nelia blir det, så inte heller det var konstigt. Vad skönt det måste vara att inte veta allt.

När vår lilla vän blev så sjuk att hon fick palliativ vård förstod jag att det skulle vara bäst att berätta det här i två steg för barnen. Nu behövde jag berätta att flickan mådde sämre igen och att hon sov väldigt mycket. Tiden gick men vår lilla vän kämpade i flera veckor. Jag ville åka och hälsa på men jag kunde inte ta med barnen. Jag ville inte att barnen skulle få se sin vän liggandes i sängen, med blöja och spypåse. De pratade ofta om sina vänner och ibland kom någon fråga och jag förklarade att vår vän inte orkade stå upp längre, att hon inte orkade prata. Jag fick inga ”varför-frågor”.

Vår vän dog efter många veckors kamp och jag fick försiktigt förklara för Juni och Ervin. Jag var rädd för att få frågor som jag inte ville svara på. Jag ville inte förändra deras världsbild för mycket eller förstöra deras oskuldsfulla barnslighet. Vi satte oss ned i soffan och jag berättade. ”Hon är död”, sa jag. ”Men hon är uppe i himmelen nu och hon behöver inte ha ont längre och hon mår inte dåligt längre.” ”Hon flyger där uppe och hennes mormor tar hand om henne.” Juni blev tyst och tittade ner i golvet. ”Kommer jag inte att få träffa henne igen?” ”Jodå, någon dag när du också kommer till himmelen”, sade jag. Sedan ville hon inte prata mer med mig utan hon ville se på TV:n. Jag bad henne att fråga vad som helst och jag gick för att steka pannkakor. Efter en stund utbrast Juni ”Men hon fick ju inte några barn…” ”Nä”, sa jag. ”Kan jag också bli så sjuk?” ”Nej då, du är så stark och frisk”, sade jag och i mina tankar bad jag vår vän om förlåtelse, för hon är ju den starkaste lilla människa jag känner.

Vi tände ett ljus tillsammans och jag sa några ord till vännen om hur mycket vi saknar henne.

Ikväll var vi på väg hem med bilen och då sa Juni plötsligt ”Jag vet var hon är nu, hon är där, se så fina färger”, sade hon och pekade mot solnedgången. ”Hon målar himmelen”.

Precis innan vi svängde in till vårt hus sa hon ”Titta, hon flyger där” sa hon och pekade på den enda stjärna som lös på den mörka himmelen. ”Hon har ändrat färg på sig, hon är gul” ”Ja, sa jag, nu kan hon ändra färg på sin klänning precis som Törnrosa.”

Det är svårt att förklara den sorg som jag känner annat än förtvivlan. Hur mår då flickans föräldrar?

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: