Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘De näras stöd’ Category

Det du inte ser

Du kanske tror att du ser människor kring dig men egentligen ser du bara deras skal. Vad som händer innanför skalet är en helt annan verklighet.

En mamma har nyss fått reda på att det barn hon bär är dött. Hennes förtvivlan leder till att hon köper ett paket cigaretter. Där står hon med sin fina mage och drar in den tjocka röken. Människor som går förbi kastar ilskna blickar. Den ledsna mamman behöver allt annat än sådana blickar men ingen kan se den sorg hon bär.

Samma kvinna går några dagar senare in i en barnbutik för att köpa en liten filt att svepa sin nyfödda döda dotter i. Butiken är fylld av föräldrar och glada barn. Hon går fram till kassan med sin lilla filt. Den här blir fin till barnet säger kassörskan välmenande.

En pappa går med sin lilla flicka i handen. Flickan har en liten ryggsäck på sig. Visst ser det gulligt ut, men du har ingen aning om att flickans dropp är i ryggsäcken, hennes enda livlina.

En mamma får veta att hennes dotter lider av barnreumatism. Den lilla dottern blir allt sämre och orkar vissa dagar inte gå, så mamman ser ingen annan utväg än att låta henne åka i vagnen som flickan redan växt ur. Människor de möter tycker att det är märkligt att en så stor flicka får åka barnvagn.

En familj är på badhuset med storebror som går i simskola när ett av småsyskonen plötsligt kräks på golvet. Mamman torkar så gott hon kan med några servetter samtidigt som tårarna bränner innanför ögonlocken. De andra i simhallen går långa omvägar, viskar och pekar. Vad de inte vet är att barnet inte är magsjuk utan är extra känsligt och får all mat genom en knapp på magen.

En ung kvinna tar studenten och tittar sig omkring i folkvimlet utanför skolan. Hon ser bekanta ansikten och blir omfamnad av familjen. Ingen annan än kvinnan ser att det är någon som fattas. Den unga kvinnans mamma fick inte permission från fängelset.

Den gamle mannen tar några brödstycken från frukostbuffén och lägger dem hastigt i den kasse han bär. Plötsligt får han en känsla av att någon iakttar honom, en kypare kommer mot honom och han går snabbt därifrån medan han tittar sig nervöst omkring. Hans barnbarn ser honom och förstår att det är den rädda smutsiga hungriga tonåringen i Auschwitz hon just sett.

En familj kommer som flyktingar till vårt land. De har aldrig sett snö och kommer mitt i den kalla hårda vintern. De har levt under helt andra förhållanden i en annan kultur med andra lukter och smaker. De bär på svåra upplevelser, har inga vänner här och kan inte prata svenska. Då får de en rutig kokbok på svenska i välkomstgåva av kommunen.

Dessa korta berättelser är alla sanna. En del är självupplevda och andra har berättats för mig.

Alla människor bär på en historia.

Lyssna på den om den berättas för dig.

Alla kan sträva efter att förstå även om man aldrig helt kan förstå en annan människa. Därför ska du inte säga att du förstår. Du behöver inte säga någonting. Det viktigaste är ändå inte att förstå utan att lyssna. Var inte rädd för att fälla tårar, de visar att du bryr dig om. En varm hand eller famn värmer den du berör.

Om någon tar steget att öppna sig för dig så avbryt inte. Låt den stunden handla om din vän och prata inte om ditt eget liv eller någon annan du känner som känner någon.

Tro inte att den som lider vill vara ensam. Våga ta första steget. Ibland kan den största gåvan vara att bara finnas där och kanske hjälpa med vardagliga saker som att laga mat eller skotta snön utanför.

Var en medmänniska!

Read Full Post »

Jag fick sova i några få timmar mellan 3 och 6. Lilja sover fortfarande, hon har syrgasmasken på trots att det var svårt att få på den i natt. Kanske känner hon att den hjälper. Sedan upp och kika snabbt i böckerna. Jag har tenta idag, den första i min sjuksköterskeutbildning. Egentligen skulle jag ha gjort den för en månad sedan men kvällen innan fick barnen influensan som höll i sig i två och en halv vecka. Nu upprepar sig det hela med att Lilja får RS dagen innan omtentan. Nä egentligen så visade RS-provet negativt men efter att ha sett det här tre gånger förut på mina barn så är jag nästan säker.

Älskade syster Line kommer hit till 23:an och umgås med Lilja medan jag gör tentan. Jag vill inte missa den ännu en gång.

Borde jag ens försöka fullfölja utbildningen? Egentligen är det nog omöjligt med fyra barn då två av dem ständigt är sjuka och behöver lite extra. Som några av er vet så är jag egentligen ekonom och har redan suttit tre år i skolbänken på högskolan med siffror och lagtexter upp till hit. Jag har verkligen kämpat med jobbansökningar och sökt säkert 100 jobb på ett halvår. Det verkar som om ingen vill ta i mig med tång ens. Kan det vara för att jag har många barn? Kan det vara för att jag varit föräldraledig i 7 år? Kan det vara för mitt kära Pytteliten? Vad är det som är så skrämmande med mig?

Varför blev det då sjuksköterskeprogrammet? Eftersom jag inte fick några ekonomijobb och pengarna aldrig räcker till så fick André och jag bestämma oss för en förändring. Inte heller Pytteliten kunde hjälpa till ekonomiskt utan jag driver det mest som en välgärning. Tar aldrig ut någon lön utan satsar bara i nya projekt för att hålla Pytteliten vid liv. Men åren med Nelia och Lilja har lärt mig så mycket. Jag är en fantastisk medmänniska som har mycket kärlek att ge. Det finns så många svårt sjuka barn som behöver hjälp och jag är inte rädd för sjukdom och lidande längre. Inte heller döden. När jag ser ett barn som lider vill jag närma mig och inte skärma mig från det som gör ont. Det verkar som att jag säger sådant till familjen som lindrar och inte sårar. Kanske är det bara det att jag vågar prata, för det är ju så att människor runt om en försvinner när det blir tufft. Inte många orkar vara nära när barn lider, och kanske till och med dör.

Det är inte så att jag har blivit känslokall. Jag har blivit stark! Jag gråter istället dagligen för att jag möter så mycket hemskt men jag får också något i gengäld när jag ger av mig själv. Jag får en närhet till människor som öppnar sig och visar sitt mest sårbara jag. Det är här livet betyder som mest! I födelsen, i sjukdom och i döden är vi som mest närvarande och allt vi har betyder just ALLT, samtidigt som saker vi annars bryr oss om inte betyder något.

Jag vet inte vad som har hänt men kanske har jag fått en starkare aura, eller är det något i mina ögon som avslöjar att jag har mött sorgen själv? Något är det som gör att människor kommer till mig. Jag kan gå i affären då någon börjar tala med mig och det slutar med att han/hon berättar om sitt barn hon förlorade för så många år sedan. Vuxna kvinnor och män låter tårarna trilla framför mig. Far- och morföräldrar som ringer och gråter i telefonen. Det händer ofta och i de mest oförberedda mötena.

Jag kan omfamna detta nya och därför känna att jag kanske borde arbeta på sjukhus där jag kan göra mest nytta. Men det är inte med glädje jag spenderar ytterligare tre år i skolbänken och inte heller med entusiasm som jag ser studieskulden växa. Jag vill börja arbeta nu! Jag känner mig redo!

Även om sjuksköterskeyrket känns som ett kall så kan jag inte släppa tanken på att om jag söker nästa ekonomijobb kanske jag får det. Jag hinner inte söka jobb men önskar det ibland. För det går ju inte att frångå att pengarna behövs. Med pengar skulle vi kunna renovera mer, resa mer… Det skulle underlätta så mycket. För visst trivs jag fantastiskt bra med papper och siffror på ett kontor. Jag älskar att skriva och att organisera. En ekonomlön är förstås på en helt annan nivå än sjuksköterskelön, men som André säger så är det viktigaste för oss att vi gör det vi älskar att göra.

Ärligt nu… skulle du anställa mig? Jag ångrar inte mina år som föräldraledig men det ses ju inte som en merit hos arbetsgivarna. Att vara kvinnlig förälder ligger heller inte högt i kurs. Det är ju förstås jag som kommer vabba när barnen är sjuka….

 

Read Full Post »

Detta talesätt fick en djupare innebörd för mig först då jag befann mig i nöden. Jag behövde hjälp och stöd som aldrig förr och jag kommer aldrig att glömma dem som fanns där för oss. Jag är evigt tacksam för den hjälp vi fick av min mamma, min syster Unni och Andrés föräldrar. Ni ställde upp utan att tveka och det får mig att bli alldeles tårögd än idag. Men så fanns där många fler som brydde sig. Alla telefonsamtal, SMS, kommentarer i bloggen, minsta lilla betyder mycket.

Någon som verkligen ställde upp för oss var min syster och bästa vän Line. Hon och hennes familj besökte oss flera gånger under den första svåra tiden nere i Lund. De bodde med oss på Ronald McDonalds och gjorde jul och nyår så trivsamt som det var möjligt. Line gjorde i ordning julmaten och tog med sig den hela vägen ner till oss. Julen blev trots allt riktigt mysig och ett fint minne.

I över en månad stod vårt hus tomt medan vi var i Lund. Line och hennes man tog hand om vårt hus, hämtade in posten, matade katterna, städade och tog hand om gammal mat i kylen.

Jag vet att Line alltid finns där för mig. Kan hon hjälpa så gör hon det. Hon passar barnen när jag behöver det, som när Nelia skulle opereras och när Nelia var inlagd för RS. Hon tog hand om Nelia och Lilja när jag reste till Ungern i somras, en resa som jag är så tacksam över att jag fick göra.

Jag försöker att hjälpa till tillbaka men de senaste åren har det varit väldigt skevt eftersom det är jag som behövt mest hjälp. Jag önskar att jag kunde få ge tillbaka.

Jag är så glad att Line följde med till Stockholm nu vid TV-inspelningen. Det var ett alldeles särskilt äventyr som jag inte hade velat göra ensam. Jag är övertygad om att Line också kommer att minnas denna resa som väldigt speciell.

Line är inte bara väldigt hjälpsam. Hon lyssnar och bryr sig. Ofta tänker hon på mig och köper med något som hon vet att jag tycker om. Hon är verkligen min bästa vän!

Jag älskar dig lillasyster!

Read Full Post »

Jag har hamnat lite efter i allting efter allt som har hänt. Det är mycket att göra och nu är vi i sluttampen med städningen av det gamla huset. Den första maj skall de nya ägarna få nyckeln. Därför blir det inte mycket skrivande här.

Vi är i alla fall friska (just nu) och imorgon fyller min älskade Ervin 4 år! Han är min födelsedagspresent. Dessutom är det barnens första dag på det nya dagiset. Vi skall fira dagen med min syster Line och hennes dotter Nora och senare på kvällen med morfar och Ewa. Lite städning i gamla huset skall jag också försöka klämma in tack vare att Line passar barnen i några timmar. Suck, det blir fullt schema!

Read Full Post »

Det hade gått tre dagar sedan Ervin kräktes. Jag tvivlade på att det var magsjuka som han hade haft utan att det bara var något han ätit som irriterade hans mage.

Jag satt och skrev det senaste inlägget här på bloggen och så gick jag för att duscha. När jag efteråt stod och borstade tänderna började Lilja gny. Jag gick emot henne och plötsligt så kräktes hon på golvet. Jag fick lägga henne mellan Juni och André i vår säng medan jag torkade upp på golvet. Sedan följde flera timmars flyktig och bruten sömn eftersom Lilja mådde illa med jämna mellanrum. Jag hade en hink på min sida och André hade en spypåse på sin sida. Vi fick vara snabba så att Lilja inte hann kräkas i vår säng för nu har vi inte många rena sängar kvar. Hon kräktes bara slem.

Stackars André var uppe i ottan för att åka till jobbet i Oslo och alla barnen blev klarvakna. Jag var ovanligt irriterad eftersom jag knappt hade sovit något och det var André med. Jag tog till slut med mig de vilda hoppiga barnen och satte på en film i deras rum och så lade jag mig i Junis säng. Jag tror att jag vaknade runt klockan nio, tre timmar senare. Barnen hade som tur var inte hittat på något bus.

Jag kände att något var helt fel med mig men jag kämpade mig igenom frukosten och åt lite yoghurt. Ju längre in på dagen vi kom så blev jag bara sämre. Vid lunch fick jag tvinga mig upp för att göra ugnspannkaka – det enklaste jag kunde komma på. Jag knäckte ägg, gick och vilade mig en stund, mätte upp mjöl och vilade en stund. Så höll jag på för jag orkade inte stå upp. Till slut stod smeten i ugnen och jag gick till sängen där jag somnade. När jag vaknade 40 minuter senare var jag orolig att pannkakan skulle vara bränd men som tur var var den perfekt.

När Nelia och Lilja sov middag somnade jag med. Juni och Ervin var inne hos mig flera gånger och hoppade på mig men snart så somnade de med. Vi låg allesammans och sov till klockan tre.

Jag orkade fortfarande inte stå upp så barnens farmor kom för att hjälpa mig. När hon väl var här slappnade jag av så mycket att jag sov till nästa morgon. Stackars farmor blev själv dålig på natten och var uppe och kräktes.

Idag mådde jag bättre och mot kvällen har jag känt mig återställd. Men stackars Nelia som redan är skör efter 10 dagar på sjukhus blev dålig idag med vattnig diarré och kräkningar. Det var detta som jag fruktade, men tur i oturen så verkar denna magsjuka bara hålla på i en dag. De andra barnen har kommit igång med maten redan dagen efteråt. Nu är det bara Juni och André kvar som inte har fått magsjukan. Vi får hoppas att vi i alla fall får en frisk helg. Så jobbigt bara att inkubationstiden är så lång. Jag tycker att förskolorna borde förlänga sina regler från 48 timmar till 72 timmar. De här sjukdomarna går bara runt och runt om inte barnen håller sig hemma tills smittorisken är över.

Stackars Juni och Ervin fick alltså inte inskolas på deras nya dagis den här veckan. De hade sett fram emot detta såklart. Det är många möten som vi har fått ställa in de senaste veckorna och jag känner mig väldigt isolerad och längtar efter att få träffa vänner. Line var i alla fall här en kort stund idag för att hämta en pryl och lämna lite mjölk men hon stannade utomhus på avstånd för att inte bli smittad. Hon hade också hämtat ut vår nya vagn på posten, en Maclaren twin techno. Den blir väldigt liten för att vara en tvillingsulky när den är ihopfälld. Lite roligt i allt det tråkiga ändå.

Jag längtar efter att få besök så skynda er hit när vi har blivit friskförklarade!

Read Full Post »

Tack

Tack så mycket vänner för alla kramar. Det betyder så mycket att få höra från er, det är inte bara några ynka ord på en blogg Hannah. Jag blev så glad när jag satte på datorn och fick läsa era värmande ord, de behövs.

Tack Niklas, Kicki och Mia, det känns skönt att höra från er. Rollerna är något ombytta. Ni tröstar mig när det är ni som behöver tröst. Jag saknar er, barnen och älskade Hanna förstås. Juni och jag brukar vinka till henne.

Alexander och Alva får krya på sig!

Read Full Post »

Idag har André och jag varit gifta i sju år, och det firade vi inte alls. Det är inte så att vi inte tycker det är värt att fira. Det blev bara inte så. Inga högtidsdagar har varit särskilt märkvärdiga eller viktiga den senaste månaden.

Det är en väldig skillnad på idag och var vi befann oss för exakt sju år sedan. Här har varit kallt och blåsigt och det har till och med fallit lite snöflingor. André och jag gifte oss på en strand på Bali med havets vågor som dånade bakom oss. Det var underbart. Inte kunde vi då tänka oss in i hur det skulle kunna bli i framtiden som storfamilj. Fyra barn senare så har mycket förändrats. Kärleken finns där fortfarande men förhållandet har förändrats mycket. André saknar det där nykära och jag är mest uppslukad av barnen. Hur skall man klara av att fokusera mer på varandra när det är så mycket runt omkring som tär på både tid och ork?

Andrés föräldrar kom ner och de skall stanna över en natt. De hade med lasagne och Iréne fixade även kvällsmaten. Jätteskönt att slippa bry sig om maten. Vi satt här nu under kvällen och spelade lite kort och hade riktigt mysigt. Imorgon när de åker så tar de med sig Sebastian upp, och vi får se om han kan få träffa flickorna innan det. Det beror på om någon ytterligare har insjuknat i vinterkräksjukan eller ej.

Nelia har fått en infektion. Hennes CRP ligger runt 20. I värsta fall så blir hon så pass påverkad av infektionen att hon blir för trött och måste intuberas igen. Det är så synd att detta kom just nu när det har gått så bra utan respiratorn. Hon har inte varit utanför kuvösen idag. Det verkar ändå som att hon mår väldigt bra och det är bara att hoppas just nu och vänta ut eländet.

Lilja mår väldigt bra och hennes lungröntgen visar att det har förbättrat sig betydligt på den högra lungan som tidigare var helt tät. De sänkte hennes morfindos idag från 0,3 till 0,2 och imorgon kanske till 0,1. Planen är att hon skall extuberas imorgon förmiddag. De kommer i så fall att ge henne koffein som är uppiggande och den ges ungefär en timme innan extuberingen. Går allt som det skall så slipper Lilja respiratorn också!

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: