Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Förlossningen’ Category

Jag kom till Lunds universitetssjukhus den 30 november med ambulansflyg från Örebro sjukhus. André kom efter med bilen. Han hade kört ända från Örebro men stannade till i Uddevalla bara för att träffa våra barn en kort stund och för att hämta lite grejor hemma. Sedan körde han de cirka 40 milen ner till Lund. Jag låg där på britsen på förlossningen och väntade på att han skulle komma fram. Jag kände mig så otroligt ensam trots alla människor som kom och gick hela tiden. Till slut var han där och jag kände mig mycket lugnare. Vi fick ligga den första natten nere på förlossningen. Det fanns en nedfällbar säng på ena väggen där André sov. Jag försökte ligga bekvämt på sidan med dropp och slangar omkring mig. Jag hade fortfarande strikt sängläge.
Dagen efteråt, lördagen den 1 december, flyttades vi upp till avdelning 44 på kvinnokliniken i Lund vilket är en perinatalmedicinsk avdelning. Där vårdas kvinnor med komplikationer under graviditeten samt kvinnor och barn efter komplicerade förlossningar. Först hamnade vi i ett rum med plats för två patienter till. Det fanns en kvinna till därinne just då. Där var trångt och svårt för André att ens sitta bredvid sängen. Strax därefter bestämdes det att vi skulle bli flyttade till ett annat rum. Det måste ha varit det bästa rummet på hela avdelningen. Där fanns en vägghängd platt-tv, toalett och en dator med Internet. Bäst av allt var att jag inte behövde dela rummet med någon. Jag fick ta emot besök av vem som helst när som helst. André sov på patienthotellet i en annan byggnad på sjukhusområdet, men var hos mig resten av tiden.
 

 
Det kändes som om det här skulle fixa sig och att jag skulle komma att ligga där i några veckor så att tvillingarna kunde få växa till sig. Jag började känna mig lugn igen. Det var ändå smärtsamt att inte ha barnen hos oss och jag saknade dem oerhört. Vi funderade över att ta ner dem hit så småningom men det skulle bli mycket svårt att hålla dem sysselsatta och nöjda på det lilla rummet. Jag sörjde också över den förlorade julen som jag förhoppningsvis skulle tillbringa på 44:an i sängen. Jag grät när jag tänkte på att jag skulle vara tvungen att avstå från att träffa barnen på självaste julafton, att de skulle få det bättre hos någon annan under julen än hos mig. Den 1 december skulle jag ju ha börjat pynta där hemma och den första advent skulle vi tända ljuset i den nya adventsljusstaken. Nu kunde jag glömma allt det där med en jul hemma oavsett om barnen stannade i magen eller ville komma ut.
Natten till den 3 december blev fruktansvärd. Jag hade somnat rätt sent och vid 1-tiden kom någon in för att ge mig medicin. Efter det kunde jag inte somna om. Jag försökte somna men så fort jag slocknade av utmattning så vaknade jag häftigt till. Jag fick hjärtklappning och ångest. Sammandragningarna kom tätare och kom varje gång som jag vaknade till. Det kändes som om det skedde var femte minut. Jag vaknade och somnade otaliga gånger. Efter någon timme var jag totalt utmattad så jag ringde på en sjuksköterska. Men jag ville inte att de ringde efter André för jag ville inte jaga upp honom om det inte var något. Istället försökte jag slappna av en stund till. Det dröjde inte lång tid tills jag fick ringa på en sjuksköterska igen. Nu stod det inte rätt till. Att jag redan har haft fött två barn hjälpte inte mycket, för det jag upplevde nu kunde inte jämföras med mina två praktförlossningar. Men jag anade att förlossningen hade satt igång. De ringde efter André.
Jag blev förd ner till förlossningen vid tretiden på natten och hamnade i samma rum som jag legat i några dagar tidigare. Sammandragningarna kom ganska ofta ungefär var tredje minut. Undersökning visade att jag var öppen 1½ cm och livmodertappen var utplånad. Jag blev rädd, livmodertappen hade senast de kollade varit bibehållen och minst tre centimeter lång. De gav mig det värkstillande droppet igen och de gav mig även bricanyl
 
 
 

 med spruta. Bricanylen är också värkstillande men gör så att man får hjärtklappning vilket är mycket otrevligt. Det föreföll sig som om det hade lugnat ner sig, men jag hade inga större förhoppningar om att det skulle gå att hålla tvillingarna kvar något längre. Jag visste förresten nu att det var två flickor som bodde i min mage. Jag hade vetat att ”ettan” var en flicka sedan ultraljudet i Örebro och vi hade bestämt att hon skulle heta Nelia. En sjuksköterska uppe på 44:an hade lyssnat på våra bebisars hjärtljud och hon kunde näst intill lova att även ”tvåan” var en flicka. Senare ultraljud bekräftade detta. Två flickor… Åh vad härligt.
Hela morgonen och dagen fortsatte som på natten med att jag hela tiden somnade av utmattning och med en gång vaknade i panik. Jag skakade av stress och rädsla men försökte att slappna av för barnens skull. Jag hade dåligt samvete eftersom jag spände mig och var rädd att det skulle få igång förlossningen. Jag hade hjärtklappning och var extremt törstig. Läpparna var alldeles torra och såriga. Jag var ett vrak.
De undersökte flödet i navelsträngarna och upptäckte att Nelias flöde var mycket dåligt. Hon hade ett blodflöde av grad 2 men vid sammandragningarna var det grad 3A. Jag fick veta att graderingen gick upp till grad 3B. Det var med andra ord ett mycket dåligt läge för Nelia. Hon behövde komma ut medans hennes syster som hade normalt flöde behövde stanna kvar. Vi fick alternativen att föda barnen med akut kejsarsnitt eller att låta bli. Skulle vi låta bli så fanns risken att barnen inte skulle klara sig och dö i magen. Det fanns inte mycket att välja på.

Nu planerades det för kejsarsnitt och jag bara väntade på att de skulle komma och köra iväg mig. Tanken på kejsarsnitt skrämde mig. Ett kejsarsnitt skulle bli jobbigt och smärtsamt för mig men det verkade vara det bättre alternativet för barnen. Valet var självklart. Tiden gick och jag tyckte att det inte hände någonting, varför skyndade de sig inte? De undersökte mig ännu en gång. Då fick vi veta att Nelia redan var på väg! De sa att det var för sent. Hon var i födelsekanalen och det skulle bli en vaginal förlossning ändå. Jag grät och skrek. Nej! Kejsarsnittet hade skrämt mig så men nu ville jag inget hellre. Vad skulle hända nu? Skulle de klämmas ihjäl? Gå sönder och bryta vartenda ben i kroppen. De hade berättat för oss om hur skör huden är på ett så litet barn, att de med en gång skulle lägga barnen i plastpåsar för att skydda dem och för att huden inte skulle läcka. Min fantasi skenade iväg och jag var mer rädd än vad jag någonsin varit. Hur kunde de ha låtit det gå så lång tid mellan beslutet att snitta mig till själva genomförandet? Jag var arg. Nu skulle mina barn gå sönder och dö. Med tanke på att statistiken ger ett barn som föds i vecka 23 bara femtio procents chans att överleva och att tvillingar har ett ännu sämre utgångsläge så försvann hoppet.

Hur känns det när ens barn dör? Går man sönder inuti? Blir det begravning när ett så litet barn dör? Var går gränsen? När blir ett embryo en människa? Tanken på något annat än begravning var alltför jobbig. Man slänger väl inte en liten människa på samma ställe som man gör sig av med tumörer och amputerade lämmar? Men tänk om omgivningen inte skulle förstå min sorg och tycka att en begravning är lite väl överdrivet. De var ju så små, de levde ju aldrig. Jo, det gjorde de, inom mig! Jag hade känt dem leva inom mig i flera veckor nu. De var verkliga för mig och sparkarna kändes så sköna. Tvillingar… vi var så stolta. Jag hade en fantasi om en framtid med dem.

 

Nu när vi förstod att barnen skulle födas i vecka 23 och att de kanske skulle dö ville jag absolut bestämma namnet på tvilling nr 2 med en gång. Hon skulle ha ett namn medan hon fortfarande levde, tanken på att välja ett namn till mitt döda barn var outhärdlig. Vi hade ingen aning om vad hon skulle heta, men Lilja är ju fint och jag älskar liljor. Vi hade bråttom och Lilja fick det bli. Nelia och Lilja.

 

De stängde av Tractociledroppet som hade varit som en trygg hand för mig. Bara känslan av att ha droppet hade lugnat mig de här senaste dagarna. Nu när den trygga handen släppte taget om mig så visste jag att det var dags. Jag var så öm i kroppen av att ha tillbringat flera dagar på hårda plastade madrasser att ingen ställning var längre bekväm för mig. Jag låg en stund på sidan och snart fick jag lägga mig på ryggen igen. Läpparna var torra och jag var så otroligt törstig. Jag fick lite vatten i en plastmugg men jag hade kunnat ta en hel kanna.

 

Kan du försöka krysta frågade läkaren mig. Det var som om jag hade glömt av hur man gjorde. Det kan inte vara dags ännu tyckte jag. Det kändes inte moget. Hur skulle jag kunna krysta nu om jag inte hade begäret av att göra det. Krystvärkarna är en urtidskraft som inte känns som något annat. Det som det kan liknas vid mest är att bajsa. En röst i kroppen säger att nu måste du trycka på här, bebisen skall ut. Kraften är så stark att det nästan inte går att häva begäret av att krysta. Rösten fanns inte där men läkaren bad mig om igen att krysta. Det kändes som en omöjlig uppgift, vad var det med mig. Jag som var så duktig förra gången. Jag skämdes. Jag var rädd för att krysta, var rädd att hon skulle flyga ut liten som hon var.

 

Rummet fylldes av folk när jag började krysta. Jag tyckte att det var glest mellan värkarna och det kändes som en evighet mellan krystförsöken. Jag skämdes så att det tog tid. Jag kände en enorm press på mig. Det var inte jag som var i fokus vid den här förlossningen, det var barnen som var det. Efter ungefär sju krystningar kom till slut lilla Nelia ut och de bar med en gång bort henne till bänken de gjort i ordning bara några meter från mig. Jag satte mig upp på armbågarna och försökte se men såg ingenting. Vad hände med min lilla flicka. André försökte komma fram för att se henne. Jag bad honom att ta kort på hennes ansikte och André skyndade sig för att inte vara i vägen, kortet blev alldeles suddigt. Nelia hade fötts i hel hinnsäck och hon gnydde lite med en gång vilket inte jag hörde. Hon vägde 640 gram och hade 5-7-8 i Apgar. Hon kroknade i andningen och intuberades när hon var 9 minuter gammal. Hon fick surfaktant ned i lungorna och syresatte sig bra efter det. Strax efter det körde de iväg med henne upp till neonatalen.

 

De tar hand om lilla nyfödda Nelia samtidigt som någon undersöker hur Lilja har det inuti min mage. Lever hon? Vad händer med Nelia? Ingen säger något för ingen vet hur det skall gå.

 

 Många händer hjälper Nelia under hennes första tid i livet.
 

Fem minuter efter att Nelia fötts så föddes Lilja efter två värkar. Hon föddes i säte i hel hinnsäck. Lilja var ännu mindre med sina 605 gram och apgar 3-4-4. Hon andades inte på egen hand och de försökte intubera henne med en gång vilket var svårt. Först när hon var 15 minuter gammal hade hon tuben på plats och fick surfaktant ned i lungorna. Förlossningsrummet var alldeles fullt av folk. Där jag låg i sängen kunde jag bara se ryggarna på dem som tog hand om barnen. Några som tog hand om Nelia till höger om mig och några som tog hand om Lilja vid fotändan. Samtidigt försökte förlossningspersonalen att ta hand om mig.

 

Lilja har nyss fötts och hon ligger i en plastpåse för att hennes hud skall skyddas.

 

Så togs Lilja också till neonatalen där de hade svårt att syresätta henne i 45 minuter. Vi visste ingenting.

 

Vi hade knappt fått se dem i livet och visste inte om vi någonsin skulle få det. Där jag låg hade jag ingen aning om de fortfarande levde. Skulle de komma och berätta för mig om de dog från mig eller skulle de vänta med att berätta? Var de oroliga för hur jag skulle ta beskedet och lät bli därför. Jag mådde så dåligt av att inte veta. Vi hade inga stora förhoppningar eftersom vi trodde att en vaginal förlossning hade förvärrat den redan dåliga 50 procents chansen att överleva.

 

Förlossningen var inte över med att min graviditet hade avbrutits efter halva tiden eller att mina två nyfödda flickor hade lämnat rummet. Moderkakan ville inte lossna. Två kvinnor kämpade med min mage och använde sig av alla tänkbara sätt för att få moderkakan att lossna, värmekudde, akupunktur i tårna, tappa urinblåsan och med läkemedel. När ingenting av detta fungerade så började de trycka på min mage, det gjorde jätteont. Till slut vände de sig till mig och förklarade att de nu skulle göra något väldigt våldsamt och smärtsamt och att jag skulle ta så mycket lustgas att jag blev helt snurrig. Min älskade lustgas är min bästa vän vid mina förlossningar. Efter Ervins förlossning fick jag så mycket beröm för hur jag använde lustgasen precis helt rätt. Jag tror inte att jag fick något beröm alls vid den här förlossningen och fick jag det så tog jag inte till mig det. Alltihop var ett enda stort misslyckande.

 

Jag andades in lustgasen mer och mer och mer. Jag blev snurrigare än vad jag någonsin blivit av den och sa ifrån att jag var redo. Då fick jag utstå den värsta smärta jag någonsin har känt. En kvinna stod ovanifrån och tryckte på min mage och min ömma nyförlösta livmoder. Så hårt som hon tryckte så måste hon ha känt min ryggrad. Samtidigt tryckte den andra kvinnan också och hon drog i navelsträngarna. Det kände som om de höll på i evigheter och jag kved och bad dem att sluta. Hur ont det än hade gjort så fungerade det inte. Jag var arg, ledsen och trött. Jag vill bara gå därifrån och skita i alltihop. Jag ville bara få veta hur det gick för mina barn.

 

Det beslutades att moderkakan skulle avlägsnas under operation. Jag skulle sövas och det skulle ske med en gång. Operationen gick fort och enligt André var jag inte borta länge. De hade tagit ut moderkakan hel och jag hade börjat blöda rikligt. De fick medicinera och massera livmodern tills blödningen avstannat, då hade jag blött 800 ml. sammanlagt.

 

Jag var tillbaka i förlossningsrummet men min tidsuppfattning var ur led. Det kändes som om jag varit borta i flera timmar men det hade kanske bara tagit en halvtimme eller timme. Personalen gratulerade oss och kom in med en bricka med fika på, precis som de hade gjort då Juni och Ervin fötts. Jag tyckte att det kändes helt fel att fira våra tjejers födelse. Jag sörjde.

 

En timme senare var vi på neonatalen för att få se Lilja och Nelia. André körde mig i rullstol och jag kände mig fånig som inte kunde gå själv. De låg på sal 1 på neonatalen IVA i varsin immig kuvös. Rummet var litet och där var bara våra barn. Jag minns att jag var alldeles snurrig och jag reste mig upp för att titta in i kuvöserna men orkade inte stå upp någon längre stund. Tiden efter att barnen fötts är idag en enda dimma för mig. Jag försöker framkalla minnena men när jag försöker gripa tag i dem blir de alldeles flyktiga. Jag är ledsen att jag inte orkade skriva ned mina känslor med en gång men de första dagarna var väldigt jobbiga.

 

Det var först då vi fick rum på Ronald McDonalds Hus som jag började skriva för att kunna bearbeta allt det som skedde oss.

 

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: