Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Graviditeten’ Category

Jag kom till Lunds universitetssjukhus den 30 november med ambulansflyg från Örebro sjukhus. André kom efter med bilen. Han hade kört ända från Örebro men stannade till i Uddevalla bara för att träffa våra barn en kort stund och för att hämta lite grejor hemma. Sedan körde han de cirka 40 milen ner till Lund. Jag låg där på britsen på förlossningen och väntade på att han skulle komma fram. Jag kände mig så otroligt ensam trots alla människor som kom och gick hela tiden. Till slut var han där och jag kände mig mycket lugnare. Vi fick ligga den första natten nere på förlossningen. Det fanns en nedfällbar säng på ena väggen där André sov. Jag försökte ligga bekvämt på sidan med dropp och slangar omkring mig. Jag hade fortfarande strikt sängläge.
Dagen efteråt, lördagen den 1 december, flyttades vi upp till avdelning 44 på kvinnokliniken i Lund vilket är en perinatalmedicinsk avdelning. Där vårdas kvinnor med komplikationer under graviditeten samt kvinnor och barn efter komplicerade förlossningar. Först hamnade vi i ett rum med plats för två patienter till. Det fanns en kvinna till därinne just då. Där var trångt och svårt för André att ens sitta bredvid sängen. Strax därefter bestämdes det att vi skulle bli flyttade till ett annat rum. Det måste ha varit det bästa rummet på hela avdelningen. Där fanns en vägghängd platt-tv, toalett och en dator med Internet. Bäst av allt var att jag inte behövde dela rummet med någon. Jag fick ta emot besök av vem som helst när som helst. André sov på patienthotellet i en annan byggnad på sjukhusområdet, men var hos mig resten av tiden.
 

 
Det kändes som om det här skulle fixa sig och att jag skulle komma att ligga där i några veckor så att tvillingarna kunde få växa till sig. Jag började känna mig lugn igen. Det var ändå smärtsamt att inte ha barnen hos oss och jag saknade dem oerhört. Vi funderade över att ta ner dem hit så småningom men det skulle bli mycket svårt att hålla dem sysselsatta och nöjda på det lilla rummet. Jag sörjde också över den förlorade julen som jag förhoppningsvis skulle tillbringa på 44:an i sängen. Jag grät när jag tänkte på att jag skulle vara tvungen att avstå från att träffa barnen på självaste julafton, att de skulle få det bättre hos någon annan under julen än hos mig. Den 1 december skulle jag ju ha börjat pynta där hemma och den första advent skulle vi tända ljuset i den nya adventsljusstaken. Nu kunde jag glömma allt det där med en jul hemma oavsett om barnen stannade i magen eller ville komma ut.
Natten till den 3 december blev fruktansvärd. Jag hade somnat rätt sent och vid 1-tiden kom någon in för att ge mig medicin. Efter det kunde jag inte somna om. Jag försökte somna men så fort jag slocknade av utmattning så vaknade jag häftigt till. Jag fick hjärtklappning och ångest. Sammandragningarna kom tätare och kom varje gång som jag vaknade till. Det kändes som om det skedde var femte minut. Jag vaknade och somnade otaliga gånger. Efter någon timme var jag totalt utmattad så jag ringde på en sjuksköterska. Men jag ville inte att de ringde efter André för jag ville inte jaga upp honom om det inte var något. Istället försökte jag slappna av en stund till. Det dröjde inte lång tid tills jag fick ringa på en sjuksköterska igen. Nu stod det inte rätt till. Att jag redan har haft fött två barn hjälpte inte mycket, för det jag upplevde nu kunde inte jämföras med mina två praktförlossningar. Men jag anade att förlossningen hade satt igång. De ringde efter André.
Jag blev förd ner till förlossningen vid tretiden på natten och hamnade i samma rum som jag legat i några dagar tidigare. Sammandragningarna kom ganska ofta ungefär var tredje minut. Undersökning visade att jag var öppen 1½ cm och livmodertappen var utplånad. Jag blev rädd, livmodertappen hade senast de kollade varit bibehållen och minst tre centimeter lång. De gav mig det värkstillande droppet igen och de gav mig även bricanyl
 
 
 

 med spruta. Bricanylen är också värkstillande men gör så att man får hjärtklappning vilket är mycket otrevligt. Det föreföll sig som om det hade lugnat ner sig, men jag hade inga större förhoppningar om att det skulle gå att hålla tvillingarna kvar något längre. Jag visste förresten nu att det var två flickor som bodde i min mage. Jag hade vetat att ”ettan” var en flicka sedan ultraljudet i Örebro och vi hade bestämt att hon skulle heta Nelia. En sjuksköterska uppe på 44:an hade lyssnat på våra bebisars hjärtljud och hon kunde näst intill lova att även ”tvåan” var en flicka. Senare ultraljud bekräftade detta. Två flickor… Åh vad härligt.
Hela morgonen och dagen fortsatte som på natten med att jag hela tiden somnade av utmattning och med en gång vaknade i panik. Jag skakade av stress och rädsla men försökte att slappna av för barnens skull. Jag hade dåligt samvete eftersom jag spände mig och var rädd att det skulle få igång förlossningen. Jag hade hjärtklappning och var extremt törstig. Läpparna var alldeles torra och såriga. Jag var ett vrak.
De undersökte flödet i navelsträngarna och upptäckte att Nelias flöde var mycket dåligt. Hon hade ett blodflöde av grad 2 men vid sammandragningarna var det grad 3A. Jag fick veta att graderingen gick upp till grad 3B. Det var med andra ord ett mycket dåligt läge för Nelia. Hon behövde komma ut medans hennes syster som hade normalt flöde behövde stanna kvar. Vi fick alternativen att föda barnen med akut kejsarsnitt eller att låta bli. Skulle vi låta bli så fanns risken att barnen inte skulle klara sig och dö i magen. Det fanns inte mycket att välja på.

Nu planerades det för kejsarsnitt och jag bara väntade på att de skulle komma och köra iväg mig. Tanken på kejsarsnitt skrämde mig. Ett kejsarsnitt skulle bli jobbigt och smärtsamt för mig men det verkade vara det bättre alternativet för barnen. Valet var självklart. Tiden gick och jag tyckte att det inte hände någonting, varför skyndade de sig inte? De undersökte mig ännu en gång. Då fick vi veta att Nelia redan var på väg! De sa att det var för sent. Hon var i födelsekanalen och det skulle bli en vaginal förlossning ändå. Jag grät och skrek. Nej! Kejsarsnittet hade skrämt mig så men nu ville jag inget hellre. Vad skulle hända nu? Skulle de klämmas ihjäl? Gå sönder och bryta vartenda ben i kroppen. De hade berättat för oss om hur skör huden är på ett så litet barn, att de med en gång skulle lägga barnen i plastpåsar för att skydda dem och för att huden inte skulle läcka. Min fantasi skenade iväg och jag var mer rädd än vad jag någonsin varit. Hur kunde de ha låtit det gå så lång tid mellan beslutet att snitta mig till själva genomförandet? Jag var arg. Nu skulle mina barn gå sönder och dö. Med tanke på att statistiken ger ett barn som föds i vecka 23 bara femtio procents chans att överleva och att tvillingar har ett ännu sämre utgångsläge så försvann hoppet.

Hur känns det när ens barn dör? Går man sönder inuti? Blir det begravning när ett så litet barn dör? Var går gränsen? När blir ett embryo en människa? Tanken på något annat än begravning var alltför jobbig. Man slänger väl inte en liten människa på samma ställe som man gör sig av med tumörer och amputerade lämmar? Men tänk om omgivningen inte skulle förstå min sorg och tycka att en begravning är lite väl överdrivet. De var ju så små, de levde ju aldrig. Jo, det gjorde de, inom mig! Jag hade känt dem leva inom mig i flera veckor nu. De var verkliga för mig och sparkarna kändes så sköna. Tvillingar… vi var så stolta. Jag hade en fantasi om en framtid med dem.

 

Nu när vi förstod att barnen skulle födas i vecka 23 och att de kanske skulle dö ville jag absolut bestämma namnet på tvilling nr 2 med en gång. Hon skulle ha ett namn medan hon fortfarande levde, tanken på att välja ett namn till mitt döda barn var outhärdlig. Vi hade ingen aning om vad hon skulle heta, men Lilja är ju fint och jag älskar liljor. Vi hade bråttom och Lilja fick det bli. Nelia och Lilja.

 

De stängde av Tractociledroppet som hade varit som en trygg hand för mig. Bara känslan av att ha droppet hade lugnat mig de här senaste dagarna. Nu när den trygga handen släppte taget om mig så visste jag att det var dags. Jag var så öm i kroppen av att ha tillbringat flera dagar på hårda plastade madrasser att ingen ställning var längre bekväm för mig. Jag låg en stund på sidan och snart fick jag lägga mig på ryggen igen. Läpparna var torra och jag var så otroligt törstig. Jag fick lite vatten i en plastmugg men jag hade kunnat ta en hel kanna.

 

Kan du försöka krysta frågade läkaren mig. Det var som om jag hade glömt av hur man gjorde. Det kan inte vara dags ännu tyckte jag. Det kändes inte moget. Hur skulle jag kunna krysta nu om jag inte hade begäret av att göra det. Krystvärkarna är en urtidskraft som inte känns som något annat. Det som det kan liknas vid mest är att bajsa. En röst i kroppen säger att nu måste du trycka på här, bebisen skall ut. Kraften är så stark att det nästan inte går att häva begäret av att krysta. Rösten fanns inte där men läkaren bad mig om igen att krysta. Det kändes som en omöjlig uppgift, vad var det med mig. Jag som var så duktig förra gången. Jag skämdes. Jag var rädd för att krysta, var rädd att hon skulle flyga ut liten som hon var.

 

Rummet fylldes av folk när jag började krysta. Jag tyckte att det var glest mellan värkarna och det kändes som en evighet mellan krystförsöken. Jag skämdes så att det tog tid. Jag kände en enorm press på mig. Det var inte jag som var i fokus vid den här förlossningen, det var barnen som var det. Efter ungefär sju krystningar kom till slut lilla Nelia ut och de bar med en gång bort henne till bänken de gjort i ordning bara några meter från mig. Jag satte mig upp på armbågarna och försökte se men såg ingenting. Vad hände med min lilla flicka. André försökte komma fram för att se henne. Jag bad honom att ta kort på hennes ansikte och André skyndade sig för att inte vara i vägen, kortet blev alldeles suddigt. Nelia hade fötts i hel hinnsäck och hon gnydde lite med en gång vilket inte jag hörde. Hon vägde 640 gram och hade 5-7-8 i Apgar. Hon kroknade i andningen och intuberades när hon var 9 minuter gammal. Hon fick surfaktant ned i lungorna och syresatte sig bra efter det. Strax efter det körde de iväg med henne upp till neonatalen.

 

De tar hand om lilla nyfödda Nelia samtidigt som någon undersöker hur Lilja har det inuti min mage. Lever hon? Vad händer med Nelia? Ingen säger något för ingen vet hur det skall gå.

 

 Många händer hjälper Nelia under hennes första tid i livet.
 

Fem minuter efter att Nelia fötts så föddes Lilja efter två värkar. Hon föddes i säte i hel hinnsäck. Lilja var ännu mindre med sina 605 gram och apgar 3-4-4. Hon andades inte på egen hand och de försökte intubera henne med en gång vilket var svårt. Först när hon var 15 minuter gammal hade hon tuben på plats och fick surfaktant ned i lungorna. Förlossningsrummet var alldeles fullt av folk. Där jag låg i sängen kunde jag bara se ryggarna på dem som tog hand om barnen. Några som tog hand om Nelia till höger om mig och några som tog hand om Lilja vid fotändan. Samtidigt försökte förlossningspersonalen att ta hand om mig.

 

Lilja har nyss fötts och hon ligger i en plastpåse för att hennes hud skall skyddas.

 

Så togs Lilja också till neonatalen där de hade svårt att syresätta henne i 45 minuter. Vi visste ingenting.

 

Vi hade knappt fått se dem i livet och visste inte om vi någonsin skulle få det. Där jag låg hade jag ingen aning om de fortfarande levde. Skulle de komma och berätta för mig om de dog från mig eller skulle de vänta med att berätta? Var de oroliga för hur jag skulle ta beskedet och lät bli därför. Jag mådde så dåligt av att inte veta. Vi hade inga stora förhoppningar eftersom vi trodde att en vaginal förlossning hade förvärrat den redan dåliga 50 procents chansen att överleva.

 

Förlossningen var inte över med att min graviditet hade avbrutits efter halva tiden eller att mina två nyfödda flickor hade lämnat rummet. Moderkakan ville inte lossna. Två kvinnor kämpade med min mage och använde sig av alla tänkbara sätt för att få moderkakan att lossna, värmekudde, akupunktur i tårna, tappa urinblåsan och med läkemedel. När ingenting av detta fungerade så började de trycka på min mage, det gjorde jätteont. Till slut vände de sig till mig och förklarade att de nu skulle göra något väldigt våldsamt och smärtsamt och att jag skulle ta så mycket lustgas att jag blev helt snurrig. Min älskade lustgas är min bästa vän vid mina förlossningar. Efter Ervins förlossning fick jag så mycket beröm för hur jag använde lustgasen precis helt rätt. Jag tror inte att jag fick något beröm alls vid den här förlossningen och fick jag det så tog jag inte till mig det. Alltihop var ett enda stort misslyckande.

 

Jag andades in lustgasen mer och mer och mer. Jag blev snurrigare än vad jag någonsin blivit av den och sa ifrån att jag var redo. Då fick jag utstå den värsta smärta jag någonsin har känt. En kvinna stod ovanifrån och tryckte på min mage och min ömma nyförlösta livmoder. Så hårt som hon tryckte så måste hon ha känt min ryggrad. Samtidigt tryckte den andra kvinnan också och hon drog i navelsträngarna. Det kände som om de höll på i evigheter och jag kved och bad dem att sluta. Hur ont det än hade gjort så fungerade det inte. Jag var arg, ledsen och trött. Jag vill bara gå därifrån och skita i alltihop. Jag ville bara få veta hur det gick för mina barn.

 

Det beslutades att moderkakan skulle avlägsnas under operation. Jag skulle sövas och det skulle ske med en gång. Operationen gick fort och enligt André var jag inte borta länge. De hade tagit ut moderkakan hel och jag hade börjat blöda rikligt. De fick medicinera och massera livmodern tills blödningen avstannat, då hade jag blött 800 ml. sammanlagt.

 

Jag var tillbaka i förlossningsrummet men min tidsuppfattning var ur led. Det kändes som om jag varit borta i flera timmar men det hade kanske bara tagit en halvtimme eller timme. Personalen gratulerade oss och kom in med en bricka med fika på, precis som de hade gjort då Juni och Ervin fötts. Jag tyckte att det kändes helt fel att fira våra tjejers födelse. Jag sörjde.

 

En timme senare var vi på neonatalen för att få se Lilja och Nelia. André körde mig i rullstol och jag kände mig fånig som inte kunde gå själv. De låg på sal 1 på neonatalen IVA i varsin immig kuvös. Rummet var litet och där var bara våra barn. Jag minns att jag var alldeles snurrig och jag reste mig upp för att titta in i kuvöserna men orkade inte stå upp någon längre stund. Tiden efter att barnen fötts är idag en enda dimma för mig. Jag försöker framkalla minnena men när jag försöker gripa tag i dem blir de alldeles flyktiga. Jag är ledsen att jag inte orkade skriva ned mina känslor med en gång men de första dagarna var väldigt jobbiga.

 

Det var först då vi fick rum på Ronald McDonalds Hus som jag började skriva för att kunna bearbeta allt det som skedde oss.

 

Annonser

Read Full Post »

Ambulansflyg

Natten efter att vattnet gick sov jag på Örebro förlossning. André sov bredvid och det började kännas tryggt att ha honom där och hela personalstyrkan redo om det skulle hända något med mig och barnen. Med denna trygghetskänsla kändes det som om jag skulle kunna ligga där i flera veckor och jäsa. Varje vecka skulle innebära ett stort steg mot säkrare tider för tvillingarna. Jag började hoppas att jag blev sängliggandes över julen. Jag hade strikt sängläge och fick uträtta mina behov på bäcken. Det var så många stick i mina armar och ben och jag var fullproppad med medicin. Jag skulle klara detta, allt för barnen.

Då fick vi beskedet att jag skulle flygas ner till Lund. Det verkade som om läkarnas beslut var både kostnads- och platsrelaterad, dessutom sa de att Lund har stor vana av att ta hand om så här små barn om de skulle födas nu.

André gav sig av nästan genast efter att beslutet om flytten togs. Återigen var jag ensam. Stackars André hade kört mycket de senaste dagarna. Först från Oslo till Uddevalla, Uddevalla till Örebro och nu från Örebro till Lund.

Droppet med tractocile skulle jag få genom hela resan för att försöka hindra att värkarna satte igång igen. Jag fick en andra och sista dos med Cortison för att barnens lungor skulle få en chans att utveckla sig snabbare. Antibiotikan skulle ta kål på eventuella infektioner.

Jag fick åka med ambulans till flygplatsen. Efter en stunds väntan anlände det lilla planet. Jag lyftes in i bara filten som jag låg på. Det var hemskt att känna sig helt maktlös över sin situation. Tänk om filten gick sönder… och ännu en ny bår att ligga på. Med på planet fanns en narkossjuksköterska, hon var ungefär i min ålder. Där var också två manliga piloter även de i min ålder. Resan skulle ta 55 minuter och jag oroade mig mycket över starten och landningen. Tänk om stressen och de fysiska påfrestningarna skulle vara droppen för mig och min mage.

Resan gick bra över förväntan, vi landade i mörkret på Sturups flygplats inte långt ifrån där min lillasyster Unni bor. Ambulansen hade inte kommit ännu. De hade visst fått åka tillbaka för att hämta en likadan droppapparat som den på planet. Den såg ut som en liten låda där man placerade en spruta med tractosilet i. Apparaten tryckte in sprutan i lagom takt. Jag vet inte hur länge vi väntade på ambulansen men det var nog närmare 45 minuter eller en timme. Besättningen hoppade ut och in ur flygplanet under tiden och pratade med varandra om deras privatliv och om hur sent det skulle bli för dem. De skulle ju ändå komma hem till sitt idag. Jag kände mig om möjligt ännu mer ensam. Det kom en ambulans men det var visst inte min utan den hade med en patient som skulle flyga. Tillslut kom min ambulans men det fanns ändå ingen droppapparat med. Flygbesättningen erbjöd att låna ut sin apparat och vänta på att de skulle komma tillbaka med den, men ambulanspersonalen bestämde sig istället för att ge mig bricanyl i en spruta i låret. Jag kände mig orolig eftersom droppet kändes som en trygghet och lugnade mig. Dessutom är jag lite nålrädd. Så skulle jag ner från planet till ambulansens bår. De skulle låta mig glida ner på madrassen. Då brast det för mig och tårarna kom.

Jag har hunnit med ett par ambulansfärder i mitt liv både under min förra och under denna graviditet, men detta var den värsta. Ambulansen var antagligen den mest moderna jag har åkt i men det kändes inte mycket bättre för det. Ambulansföraren trodde antagligen att det var väldigt bråttom och körde som en dåre. Vägen var krokig och skumpig. Jag trodde att jag skulle falla av båren och försökte krampaktigt hålla i mig i en stång bakom mig. Tillslut bad jag om att han skulle sakta ner, det kändes ju inte alls som om det var bråttom för mig. Jag var rädd att påfrestningen och stressen istället skulle vara farlig för mig och barnen. Något bättre blev det efter att han tog det lugnare i kurvorna.

Så var man framme på förlossningen på Lunds universitetssjukhus. Hel kroppsligen men med trasiga nerver.

Read Full Post »

Helikopterfärd

Plötsligt ligger man på en bår i en helikopter på väg till Örebro sjukhus.

Efter ankomsten till förlossningen på Näl sjukhus i Trollhättan kunde man inget annat än att sända mig vidare. Neonatalen där är inte utrustad för att kunna ta hand om tvillingarna om de föds i vecka 23.

Jag har gått 23+0 veckor av 40 och tvillingarna har precis kommit över gränsen till att det är möjligt att rädda dem och man bestämmer sig för att satsa tusentals kronor på mig och våra barn.

Jag blir undersökt med ett spekulum och det konstateras att jag inte har öppnat mig mer än en centimeter. Vattnet har dock gått och infektionsrisken är stor. De tar en odling på mig som tyvärr kommer att ta flera dagar att få svar på. När vi får reda på vilken sorts infektion jag har så har tvillingarna redan fötts.

Jag ligger på en bår i en korridor och väntar på helikoptern som har en transport och därefter skall tankas. Omtänksamma sjuksköterskor står med mig och ser till att jag är påpälsad. Nyfikna människor samlas när helikoptern flyger in. Jag känner mig uttittad.

André som är på väg från Oslo försökte att hinna fram till mig på Näl men bilfärden tar tre timmar hem och han hinner inte komma fram innan jag åkt, istället får han köra vidare till Örebro vilket tar ytterligare tre timmar. André skulle ha åkt till Örebro imorgon för att jobba där över helgen. Men nu blir ingenting som planerat.


Med mig i helikoptern har jag två stycken som ser efter mig, en av dem en manlig läkare, den andra en kvinnlig sjuksköterska. Jag får hörselskydd med en liten mikrofon framför munnen. Dånet från roterbladen är högt men i hörselskydden kan jag höra de andra i helikoptern. 17:16, vi stiger och det bär av åt Örebro.

I dessa hörselskydd kan man även höra annan radiotrafik och de frågar om jag hellre vill ha det tyst. Jag tackar nej, jag vill helst höra allt de har att säga om mig och barnen. Mitt i allt får jag höra ett larm om ett litet barn som har fått en legobit i halsen, då önskar jag att jag sluppit höra.

Cortisonet som jag fått injicerat i låret skall hjälpa våra ofödda barns lungor att utvecklas snabbare. Droppet lugnar min livmoder. Men jag har inte fått något för att lugna mina nerver som är tunna som fjärilsvingar. Jag är så rädd och nervös att kroppen skakar. Efter en stund är kroppen öm och det känns som träningsvärk. Det är svårt att ligga still då höften ömmar på den hårda båren. Till råga på allt får jag kramp i benen. Jag tackar läkaren som tog tag i mina svettiga fötter och tryckte på dem och masserade tills det gick över. Det var som om han visste precis hur han skulle göra.

Vi landar så mjukt och så fint på taket till Örebro sjukhus. Roterbladen stannar till sist och vi möts av personalen. Klockan är 17:59.

Read Full Post »

Read Full Post »

Jag stressar i köket för Nora skall ha lite mat innan vi skall åka till Emmy. Typiskt nog spyr Nora upp all mat och jag får börja om igen, funderar på att avboka Emmy för denna dag och åka till henne imorgon istället.

 

Medan jag sitter och matar ännu en gång ringer telefonen, Det var en kvinna i luren som sade att hon ringde från SOS alarm. Ett skämt givetvis tänkte jag, varför skulle de ringa mig? Kvinnan i luren säger att min syster vill att jag skall åka till henne för hon behöver hjälp. Vaddå? vilken syster… vad har hänt? frågade jag. Jo, Emmy behöver din hjälp, sa hon. Allting snurrade i huvudet och jag förstod inte alls, Jag vet inte varför men jag frågade henne, har vattnet gått eller? Ja, sade hon med en suck. Hur snabbt kan du vara där? Tja, jag kan nog vara där på en halvtimme, jag åker med en gång… så lade jag på luren.

 

Paniken steg inom mig och jag blev livrädd. Klockan var nu 15 över. Elin var hos grannarna så dit ringde jag snabbt och förklarade vad som hänt och frågade om hon kunde vara där en stund, det gick bra så jag kastade ner lite mat och blöjor i skötväskan och tog tag i Nora och sprang ut i bilen. Som en galning, med alldeles för mycket annat i hjärnan gav jag mig ut i trafiken… Bilen fick jobba hårt, oj den har aldrig gått så fort tänkte jag och var orolig att topplockspackningen skulle gå sönder på den gamla dieselbilen. I bilen satt jag och skrek svordomar och fasade över vad jag kanske skulle behöva få se, Nora undrade nog vad som hade flugit i mig.

 

Det värsta jag föreställde mig var att jag kom dit innan ambulansen och att Emmy satt där storgråtandes med två döda barn i famnen, Vad skulle jag kunna göra då?? Hur kan man trösta? Snart framme, körandes i 120 på den lilla snirkliga 70-vägen höll jag på att krocka med en skolbuss i en kurva och mitt hjärta slog ännu hårdare.

 

När jag svängde in till Emmys hus såg jag att där stod två ambulanser och allting kändes väldigt surrealistiskt, är jag med om detta?. Klockan var nu 32 över, herregud jag var där på 17 minuter, usch vad olaglig jag har vart nu tänkte jag. Jag ställde bilen med motorn igång och sprang ifrån Nora. Inne i huset möttes jag av två ambulansmän, den ena bar på Ervin och den andra var med Juni som visade dom nåt pyssel. Underbara barn tänkte jag, de fattar inte vad som står på eller hur allvarligt det är, dom har bara fått nya lekkamrater. Ibland önskar jag att man själv var lika ovetande om allt hemskt som händer i världen.

 

Jag sade nog inte ens hej till ambulansmännen utan frågade med en gång, var är Emmy? Jag är hennes syster tillade jag, Dom pekade in i det som då var Sebbes rum. In kommer jag och får se Emmy liggandes på sängen i en konstig ställning med rumpan uppåt och utan kläder på nederdelen av kroppen. Vad bra att bebisarna är kvar i magen, tänkte jag. Man kan ju inte vara till mycket tröst i en sådan här situation men jag gjorde mitt bästa och sade att allt blir bra Emmy, det ordnar sig skall du se. Emmy var nog upptagen med att tänka massa annat för hon var ganska frånvarande, inte så konstigt kanske?

 

Ganska snabbt hade ambulansmännen hjälpt Emmy upp på båren och det var dags att fara iväg, Jag strök Emmy över håret och sade att det kommer gå bra och att jag älskade henne, Jag vet inte om hon hörde mig. Hon rullades ut ur huset och försvann iväg med ambulansen. Dom två ambulansmännen som hade vart med Juni och Ervin under tiden for också iväg. Kvar stod jag med Juni och Ervin och fattade ingenting… Oj, Nora är kvar i bilen kom jag på, så jag gick och hämtade in henne.

 

Vi satte oss framför tv:n och hann sitta 5 minuter innan Irene kommer inrusandes, SOS hade ringt henne också. Vi pratade en stund och kom överens om att hon skulle passa Juni och Ervin så kunde jag åka hem till Elin igen.

 

Det var givetvis svårt att tänka på nåt annat än Emmy och bebisarna dom följande timmarna och det blev telefonsamtal till syskon, Mamma och Mormor hela kvällen, men ingen visste ju nåt. André som var på väg från Oslo till Näl, dit Emmy hade förts, visste inte mycket han heller.

Read Full Post »

Vattenavgång

Jag hade känt mig lite orkeslös och var hemma med barnen. När jag lyfte upp min son Ervin för att byta blöja fick jag plötsligt ont i magen. Jag bestämde mig för att försöka vila när Ervin också gjorde det. Senare gick jag på toaletten och då började det sippra vatten. Jag försökte stoppa det med toalettpapper men det kom bara mer och fortare. Till slut låg det en pöl under mig. Jag blev skräckslagen och bad min dotter Juni hämta telefonen. SOS Alarm sa åt mig att lägga mig ner med rumpan upp och vänta in de två ambulanserna. Under tiden ringde de upp min syster och svärmor.

Vi bor i ett envåningshus som ligger ensligt i skogen. Det är svårt att hitta dit eftersom det ligger oskyltat på några småvägar. Jag brukar trots det enskilda läget låsa dörren även då jag är hemma eftersom jag då vet att barnen inte kan springa ut. Vi har dessutom en katt som hoppar och tar tag i handtaget så att dörren öppnar sig. När jag låg där och försökte tala lugnt med mina barn och med kvinnan på SOS Alarm kom jag på att dörren som vanligt måste vara låst. Jag ville inte resa mig upp eftersom jag hade känt några värkar då vattnet gick, men nu hade de avstannat. Jag ville heller inte förlora mer fostervatten.

Min dotter satt på toaletten eftersom hon mitt i allt detta behövde bajsa och min son passade på att leka med vattnet i handfatet nu när ingen stoppade honom. Ervin är bara 1½ år och kunde självklart inte förstå allvaret i situationen.
Jag bad Juni att försöka torka sig själv och sedan försöka låsa upp dörren på baksidan. Juni är 3½ och torkar sig vanligtvis inte själv, hon försökte dock och kom sedan till mig med byxorna nere vid fötterna. Ervin kom också till mig och tröjan var alldeles blöt av vattenleken i handfatet. I allt detta kaos hade jag min man André i telefonen och berättade om vad som hänt. André som jobbar i Oslo under veckorna skulle åka hemåt om bara några timmar men nu släppte han allt han hade för händerna och åkte orolig hemåt.

Ambulansen kom strax men dörren var låst och de kunde inte komma in. Juni försökte vrida om låset på ytterdörren men kunde inte.
Jag försökte att istället öppna fönstret från sängen där jag låg och lyckades.
Ambulansmannen fick upp haken och hoppade in och i min enfaldiga hjärna tänkte jag på att han hade skorna på sig. Jag som några dagar innan hade moppat golvet inför första advent. Min syster Line kom då och jag tänkte på hur dum jag måste se ut som låg där halvnaken med rumpan upp i vädret. Hon var synbart chockad och orolig efter att ha kört till mig i ilfart. Min nakenhet var egentligen helt betydelselös i sammanhanget men för mig var det pinsamt och jag ville bara skyla mig.

De kom inte ända fram till mig med båren som blev ståendes i hallen. Jag tog mig hukandes över till den och kördes ut. Jag var så rädd och tänkte inte ens på att pussa barnen hejdå. Jag visste inte att det skulle dröja över en vecka innan jag skulle få se dem igen. Juni blev ledsen för att ”poliserna” inte vinkade när vi åkte.

Där låg jag darrandes i ambulansen och undrade över våra två små i magen. Blåljus och sirener mitt ute i skogen.

Read Full Post »

Dagarna innan

Jag kände mig tröttare och svagare än vanligt. Jag trodde inte att det var något som var allvarligt fel med mig utan jag tänkte att det nog borde vara jobbigare än vad jag var van vid nu när jag var gravid med tvillingar. Juni, Ervin och jag hade precis varit ordentligt förkylda med feber och hade stannat hemma i en vecka. Nu var vi väldigt trötta på att vara innanför dessa väggar och längtade till öppna förskolan där vi brukade umgås med vännerna. Måndagen stannade vi hemma för att vara på den säkra sidan men på tisdagen åkte vi iväg. Jag gick med rask takt uppför Kungsgatan mot torget med syskonvagnen framför mig. Barnen var tunga och jag fick en smärta i magen av ansträngningen. Det gjorde så ont att jag tvingades att ta myrsteg framåt. Aldrig kunde jag tro att det var livsfara för de små som bodde i min mage. Hade jag vetat det … Men jag kämpade på ovetandes och kom så småningom fram till öppna förskolan. Smärtan höll sig kvar ett tag men avtog då jag fick vilat lite efter promenaden. Någon frågade mig hur jag mådde och jag sa att det inte var helt bra, att jag var trött. Det var väl helt normalt eller? Det är ju tvillingar!

Dagen efter upprepade sig gårdagen och jag hade samma smärta när jag traskade uppför Kungsgatan. När jag låg i sängen om natten kunde smärtan komma i sidan och det kändes som om jag sträckte någon muskel i magen eller som kramp. Det kändes nästan som om något höll på att gå av. Så hade det varit i några nätter nu och smärtan försvann när jag vände på mig så att tyngden omfördelades. Jag frågade min syster om hon hade varit med om något liknande och det hade hon också så jag tog inte det särskilt allvarligt heller. Det är ju inte direkt någon dans på rosor att vara gravid. 

Jag hade ett gigantiskt förråd av halsbrännetabletter för redan nu hade jag stora bekymmer så fort jag låg ner eller bara skulle ta upp något från golvet. Jag hade också ofta kramp i fötterna som ibland väckte mig under nätterna. Jag fick akta mig för att sträcka på mig för då brukade fötterna låsa sig. Nätterna var således inte min favoritstund på dygnet vid den här tiden. Jag hade svårt att somna och på dagarna tröttade barnen ut mig. Magen var tung redan nu och jag kände mig höggravid ibland, hur skulle detta gå? Vi hade ju bara kommit halvvägs.

Den 27 november, 6 dagar innan tjejerna föds.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: