Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘graviditetslängtan’ Category

Det känns ibland märkligt att inte jag har de minsta bebisarna längre. Det har nämligen varit så ett tag nu, i alla fall i vår släkt.

I lördags var vi först hos våra vänner i Halmstad och fick äntligen se deras nya lilla Alva som har hunnit bli 3 månader. Helt otroligt söt och väldigt lik alla de andra tre flickorna (inklusive mamman alltså) i familjen. Jag såg Hanna i hennes lillasyster och förstod att hon måste ha sett ut precis så här när hon var liten.

Jag fick se en helt ny sida hos min Juni under tiden vi var hos familjen Liliequist. Först var hon som vanligt, hon lekte i Hannas gamla rum som nu är Saras och hon sminkade sig med samma smink som hon hade gjort då vi var där sist. Men jag såg hur hon undvek att titta på porträttet av Hanna som hon själv har pärlat till henne. När jag frågade om hon såg tavlan som nu hängde vackert inramad i hallen så sa hon ”Det är för sorgligt. Jag vill inte titta för jag blir bara ledsen då”. Hon blev så gammal då hon sa detta, så allvarlig. Mamma Kicki och jag tittade i album och Juni fick se hur ett dop går till då vi tittade på bilder från Saras dop. Juni var väldigt fascinerad av att prästen sprätter vatten på bebisars huvuden. Men när vi tittade på bilder från förra gången som hela familjen var på besök så ville hon inte titta. Hon sneglade lite på ett kort som vi höll fram. Det var på Juni och Hanna när de lekte i trädgården. Men hon undvek oss och försvann iväg.

Bilderna från förra sommaren framkallade många minnen. Hanna hade precis fått sin efterlängtade kanin. ”Jag tänker på att jag vill ha ett husdjur” hade hon skrivit med din darriga hand. Lappen sitter fortfarande på kylskåpet. När vi hälsade på hade hon haft kaninen i bara några dagar. Vi hade med ett koppel i present och på kopplet satt en bricka med kaninens namn ingraverat ”Karin”. Vi hade också med kaningodis som såg ut som en hamburgare. Hanna och Juni satt på huk och plockade maskrosblad vid vändplanen att ge till Karin.
Efter vårt besök när Hanna blev sämre beslöt hennes föräldrar att de skulle ge bort kaninen. Men Hanna blev något bättre och fick komma hem igen. En händelse har satt djupa sår i hennes föräldrar. Hanna hade använt alla sina krafter för att komma till gräsplätten där hon brukade plocka maskrosblad till sin kanin. När mamma och pappa förklarade att de inte hade kvar kaninen längre grät Hanna så djupt. Vilket tungt minne det måste vara att bära för hennes föräldrar.

Efter vårt alldeles för korta besök i Halmstad åkte vi vidare till min syster Unni i Skurup. Jag fick träffa lille Hampus som nu är 1½ månad. En riktig liten goding. Det är verkligen mysigt att få hålla en sådan liten och sedan ge tillbaka honom till sin mamma när det är dags för mat eller blöjbyte. Jag kanske håller på att bli botad från mitt bebis-sug. Hampus är min systers första bebis men Unni var som om hon aldrig hade varit något annat än en mamma. Så härligt att se.

Jag var väldigt trött efter över fyra timmar i bilen och när jag la tjejerna för att sova i Unnis husvagn så somnade även jag. Juni kom och väckte mig och det var dags att lägga Juni och Ervin också. Jag låg bredvid tills de somnade och tänk att jag somnade igen. När jag vaknade till efter ett tag och gick in i huset var klockan runt tio. Unni och hennes sambo hade tappat hoppet om att jag skulle komma in igen, men vi fick i alla fall några timmars pratstund innan vi gav upp och gick till sängs. Jag lade mig intill alla mina goa ungar i husvagnens dubbelsäng och jag sov riktigt skönt.

På morgonen åt vi goa pannkakor och sedan var det dags att åka mot Halmstad igen för Alvas dop. Jag trodde att vi var iväg i lagom tid men det blev ordentligt stressigt mot slutet. Dessutom såg jag på hur bensinmätaren räknade ner mot noll. Jag hade inte tid att tanka men när jag svängde av från motorvägen var det bara ångor kvar. Jag fick stanna och tanka snabbt för bara en hundralapp om jag inte ville bli stående vid Snöstorps kyrka. Vi kom fram ett par minuter för sent men ceremonin hade inte börjat. Jag försökte smyga in fast det var svårt att göra det med fyra barn och barnvagn. Vi satte oss ned och jag hann inte ens klä av barnens jackor. Jag satt och tänkte på hur mycket jag ville ha kameran men jag nådde den inte där den låg under vagnen. En kvinna stod vid altaret och sjöng så otroligt vackert och sorgset så att Nelia brast i gråt. Det var som om hon kände hur känslorna låg som tät dimma där inne. Det är lite över ett halvår sedan som vi satt i samma kyrka och tog farväl av lilla Hanna. Jag kunde nästan se den lilla kistan där framme igen, alla blommorna som flöt ut över golvet så att man nästan snubblade över dem. Samma präst. Jag tittade mot mina vänner och lilla Alva kikade fram över mammas axel. Den virkade vita hättan ramade in det lilla söta ansiktet. En sådan liten mirakeltjej. Att någon så fantastisk kan komma i så svår sorg och berika denna familj med ännu mer kärlek! Pappa Niklas höll ett vackert kärleksfullt tal till sin dotter och han fick knappt fram orden för gråten. Jag kunde inte heller hejda mina tårar. Jag ville inte gråta för jag ville att detta skulle vara Alvas dag – glädjens dag. men att Hanna var där gick inte att förneka.

”När ingen ser när ingen vet kommer gråten mitt i skratten”

Efter att vi tog farväl av allihop i kyrkan gick barnen och jag mot Hannas grav. En hel vinter har passerat sedan jag var där sist och då fanns ingen sten, bara en märkt plats vid det vackra gamla klätterträdets rot ett par meter från mommos grav. Barnen hade aldrig varit där för de var inte med på begravningen av förklarliga skäl. Juni strök över Hannas porträtt och de guldiga bokstäverna med sina fingrar. Barnen tittade på alla gåvor som låg där och vittnade om att Hanna är oändligt saknad av många. Vi sa farväl och gick mot vår bil.

Jag fick stanna på närmsta mack för att kunna mata Nelia med sondmaten. Jag hade glömt att ta med något att hälla maten i. Så där stod jag och balanserade med mugg och sprutor och lutade mig in i bilen för att komma åt att mata genom knappen på den lilla magen. De andra barnen fick lättvindigt varsin banan. Efter ett par timmars bilfärd var vi på IKEA och åt god middag. Juni och Ervin fick leka av sig på småland och tjejerna fick åka rutschkana på barnavdelningen under tiden. Jag hade lovat att ringa en norska då vi åkte genom Göteborg för hon ville titta på prematurkläderna i min butik. Batteriet på mobilen var slut och jag gick och letade efter ett uttag i någon utställning att få låna ett litet tag. Jag kände mig som en tjuv när jag stack in kontakten i uttaget. Vi var hemma kvart i sju och strax därefter kom kunden som hittade mycket fint.

Read Full Post »

Idag firade vi jul här på Ronald McDonalds Hus. Efter frukosten fick Juni och Ervin gå till granen för att se om tomten hade lämnat något där. De fick varsin liten julklapp. Senare på eftermiddagen och mot kvällen var det julfest här. Det började med välkomstglögg och pepparkakor. Lilla Juni fick en kockmössa och skjorta av personalen och så fick hon gå runt och dela ut pepparkakor. Hon skötte det med glans och hon hade järnkoll på vilka som var nyanländna. Sedan bjöds det på en underbar julbuffé. Unni och Jonas var förresten med. Efteråt var det någon TV-kändis från Idol här som sjöng för oss och det var även lite dans runt granen. Juni och Ervin fick öppna sina julklappar efter festen och Juni fick det som hon hade önskat sig allra helst, en kamera. Ervin gillade sin lek-spargris mest, tyvärr fungerade inte ambulansen som den skulle. Trots allt som var så gick det inte riktigt att finna någon julstämning. Saker och ting är ju som de är och vi är framförallt inte hemma. Jag vet inte hur vädret är där hemma men här finns ju ingen snö. Det känns mer som höst än vinter.

Vår lilla Lilja har en infektion men odlingssvaret är klart först imorgon. Hennes CRP-värde har sjunkit vilket är jättebra, det visar att infektionen är på tillbakagång. Tyvärr så har den öppnat upp hennes ductus vilket var det som vi fasade för igår. Nu kan det bli aktuellt med en operation även för henne. Läkarna skall diskutera huruvida de skall göra imorgon. Det kan ju även bli så att de kommer att försöka med medicinering igen eftersom det hade effekt förra gången. Nackdelen med medicineringen är att det kanske endast blir att skjuta problemen på framtiden. Det kanske blir tvunget med en operation till sist ändå. Nu när Nelia har klarat sig så bra igenom operationen, så känner jag mig inte lika orolig inför en operation på Lilja. De säger att Nelia mår ovanligt bra för att vara nyopererad. Det verkar som om hon har tagit sig förbi den jobbiga tiden som brukar vara efter en operation fast utan några större problem. Hennes värden är bra och inställningarna på respiratorn är ”snälla”.

Jag har matat dem båda nu på kvällen. Lilja var så klar. Hon tittade på mig som om hon visste exakt vem jag är. Jag gav henne nappen och hon sög på den ljudligt. Jag lade örat mot öppningen i kuvösen och lyssnade till de små ”pussarna”. Sedan visade hon tydligt att hon var färdig med nappen genom att spotta ut den och vända bort huvudet. Hon betedde sig som en riktig liten bebis. För varje dag som går så börjar jag ta in det hela mer och mer. Det är så ofattbart så att jag inte har klarat av att ta allt på en gång utan måste få bit för bit. Jag säger till mig själv t.ex att jag är fyrabarnsmor nu. Lilla Ervin har blivit storebror. Det är mina två döttrar som ligger där i kuvöserna och så vidare. Jag försöker liksom övertala mig till att tro på det. Det tråkiga är att jag ännu inte har kommit över min förlorade graviditet. Allt det som jag hade längtat och väntat på blev inte. Jag fick aldrig veta hur det är att bära tvillingar hela vägen ut. Jag fick aldrig ha dem intill mig efter förlossningen. Saknaden är så stor att jag gråter när jag tänker på det. Jag skäms när jag tänker på hur jag klagade över foglossningar och halsbränna. Ibland var jag så trött på det och undrade hur jag skulle orka gå tiden ut. Samtidigt så hoppades jag att jag skulle bli så fruktansvärt trött på graviditeter, särskilt med tvillingar i magen, att jag kunde försona mig med tanken på att det var sista gången (kanske). Jag längtade samtidigt så efter dem så att jag hoppades att de skulle komma tidigare, fast normalt tidigt. Tvillingar föds ju ”normalt” cirka tre veckor för tidigt. Tänk vad lite man vet om framtiden.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: