Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tankar om döden’ Category

Hon fick inte leva

Min morfars lillasyster tittar allvarligt på den som tar detta kort. Hon har säkert redan mött mycket ondska i världen. Inom en snar framtid mördas hon kallblodigt tillsammans med sin bror och sin mor. Allt som finns kvar är detta kort och en gravsten med hennes och hennes mördade familjemedlemmars namn på, men var är lilla Katalin? Kató som hon egentligen heter har gasats ihjäl och bränts till aska. Hon är förintad. Hennes aska är blandad med askan av hennes mor och hennes bror och många andra lidande människor. Askan har spridits för vinden eller dumpats någonstans. Men så länge som jag minns och så länge som det berättas om hennes öde så har hon funnits.

Jag önskar att det fanns ett litet kort av hennes bror också men de har lyckats utplåna alla bevis på att lilla Ervin har funnits.

Om du orkar kan du läsa min berättelse om hennes familjs öde här.

bild5Kató

Annonser

Read Full Post »

Tävling!

♥♥ Jag har fått den stora äran att lotta ut något som fick mitt hjärta att smälta ♥♥

KIM-D-Nesting-Heart

De här hjärtana är ett litet mjukis-hjärta inuti ett större mjukis-hjärta, något som direkt fick mig att tänkta på hur man alltid bär sina barn i sitt hjärta. Jag glömmer aldrig alla de gånger som vi var tvungna att lämna våra svårt sjuka små flickor och hur ont det gjorde i hjärtat. När vi gick till sängs visste jag inte om de skulle överleva natten. Eller alla de gånger som de sövdes och de såg ut att dö i våra armar, vi undrade om det var sista gången vi fick se dem i livet. Varje gång jag klev in i deras rum på sjukhuset höll jag andan, stod kuvöserna kvar?

Det känns otroligt fint och symboliskt att kunna lämna det lilla hjärtat med sitt barn vid kuvösen eller med det barn som skall opereras. Jag berättade om vår historia för ABC-leksaker och de älskade min idé. Tack vare dem kan jag lotta ut ett hjärte-par ♥♥ till någon av alla mina läsare 🙂

Regler:
♥ Skriv en kommentar till detta inlägg på bloggen
♥ Gilla gärna ABC-leksaker på Facebook
♥ Gilla gärna Pytteliten på Facebook
♥ Tävlingen pågår till 17 mars 23:59

Läs mer på ABC-leksaker:

Kimochis® Nesting Heart är ett litet mjukis-hjärta inuti ett större mjukis-hjärta. Tanken är att när man är ifrån sin familj eller vän så kan man lämna det större hjärtat hemma och ta med sig det lilla. På så sätt kan man enkelt skapa en fysisk länk mellan sig själv och sin familj och/eller sina vänner. Den är perfekt för läger, övernattning hos en kompis, när föräldrarna ska bort på affärs-resor eller bara som en söt liten påminelse om att någon därhemma saknar och tänker på en men att man inte ska vara orolig.

Med i paketet följer två hjärtan och ett litet häfte med tips på aktiviteter som kan stärka banden med ditt barn!

“even though we are apart, you are always in my heart.”

♥♥♥

Read Full Post »

I flera år har jag haft begravningsklänningar i min butik. Det var en modell som jag tog fram tillsammans med en sömmerska som sedan dess har sytt upp dem åt mig. Hon har sytt dem från storlek 20 (alltså cirka graviditetsvecka 17) upp till fullgången bebis. Jag har också tagit fram en liten sparkdräkt i dessa små storlekar men de har aldrig sytts för försäljning. Det har känts som väldigt viktigt att kunna göra något för dessa familjer. Jag var så nära flera gånger att bli en av dem som tvingats begrava ett barn, faktiskt två.

De som har köpt dessa klänningar har varit väldigt tacksamma för att det faktiskt finns något som kan hjälpa dem att göra det fint för barnet. Det är ju det enda man kan göra för sitt älskade barn. Flera gånger har föräldrar som mist sitt barn berättat att de tyvärr inte vetat om att Pytteliten har dessa klänningar förrän det varit försent.

Tyvärr verkar det som att jag får ge upp dessa klänningar. Sömmerskan har fullt upp med att sy upp Prematurdockorna som jag också för i min butik. Jag försökte få hjälp genom en annan sömmerska men det gick inte så bra. Så vad gör jag nu?

Jag pratade idag med en mamma som miste sitt barn för flera år sedan. Hon frågade om jag inte kunde låta sy upp särskilda sorgefiltar istället, en jättebra idé som jag tror att jag kan få hjälp med att genomföra. Önskar bara att jag kunde göra mer.

Jag har tidigare funderat över att göra en insamling av sådant som kan skänkas till dessa familjer. En liten gnutta hjälpsamhet och ljus i en svår tid. En kvinna som tidigare har köpt begravningsklänningar av mig har gjort just detta, fast i Norge. Titta gärna in på hennes Facebook-grupp Små Engler.

Fram tills jag vet mer om hur det blir finns klänningarna kvar i butiken. Det finns också en tråd i communityt för de som mist ett prematurbarn.

dress3liten

dress

Read Full Post »

Plugg

Bild

De stora är i skolan och André har åkt med Lilja och Nelia till bowlinghallen. Så nu har jag en stund för mig själv och böckerna. Tenta nästa vecka i mikrobiologi och det är superintressant så det är riktigt kul att plugga. Men det är lite krångligt med alla namn på bakterier och virus så jag har Nelias och Liljas journaler bredvid för att förankra alla namnen i min upplevda verklighet.

Bild

Däremot blir det väldigt känslosamt att upptäcka hur nära vi faktiskt var att förlora dem flera gånger under vår resa.

Nej, nu är det dags att återgå till böckerna…

Read Full Post »

Jag fick sova i några få timmar mellan 3 och 6. Lilja sover fortfarande, hon har syrgasmasken på trots att det var svårt att få på den i natt. Kanske känner hon att den hjälper. Sedan upp och kika snabbt i böckerna. Jag har tenta idag, den första i min sjuksköterskeutbildning. Egentligen skulle jag ha gjort den för en månad sedan men kvällen innan fick barnen influensan som höll i sig i två och en halv vecka. Nu upprepar sig det hela med att Lilja får RS dagen innan omtentan. Nä egentligen så visade RS-provet negativt men efter att ha sett det här tre gånger förut på mina barn så är jag nästan säker.

Älskade syster Line kommer hit till 23:an och umgås med Lilja medan jag gör tentan. Jag vill inte missa den ännu en gång.

Borde jag ens försöka fullfölja utbildningen? Egentligen är det nog omöjligt med fyra barn då två av dem ständigt är sjuka och behöver lite extra. Som några av er vet så är jag egentligen ekonom och har redan suttit tre år i skolbänken på högskolan med siffror och lagtexter upp till hit. Jag har verkligen kämpat med jobbansökningar och sökt säkert 100 jobb på ett halvår. Det verkar som om ingen vill ta i mig med tång ens. Kan det vara för att jag har många barn? Kan det vara för att jag varit föräldraledig i 7 år? Kan det vara för mitt kära Pytteliten? Vad är det som är så skrämmande med mig?

Varför blev det då sjuksköterskeprogrammet? Eftersom jag inte fick några ekonomijobb och pengarna aldrig räcker till så fick André och jag bestämma oss för en förändring. Inte heller Pytteliten kunde hjälpa till ekonomiskt utan jag driver det mest som en välgärning. Tar aldrig ut någon lön utan satsar bara i nya projekt för att hålla Pytteliten vid liv. Men åren med Nelia och Lilja har lärt mig så mycket. Jag är en fantastisk medmänniska som har mycket kärlek att ge. Det finns så många svårt sjuka barn som behöver hjälp och jag är inte rädd för sjukdom och lidande längre. Inte heller döden. När jag ser ett barn som lider vill jag närma mig och inte skärma mig från det som gör ont. Det verkar som att jag säger sådant till familjen som lindrar och inte sårar. Kanske är det bara det att jag vågar prata, för det är ju så att människor runt om en försvinner när det blir tufft. Inte många orkar vara nära när barn lider, och kanske till och med dör.

Det är inte så att jag har blivit känslokall. Jag har blivit stark! Jag gråter istället dagligen för att jag möter så mycket hemskt men jag får också något i gengäld när jag ger av mig själv. Jag får en närhet till människor som öppnar sig och visar sitt mest sårbara jag. Det är här livet betyder som mest! I födelsen, i sjukdom och i döden är vi som mest närvarande och allt vi har betyder just ALLT, samtidigt som saker vi annars bryr oss om inte betyder något.

Jag vet inte vad som har hänt men kanske har jag fått en starkare aura, eller är det något i mina ögon som avslöjar att jag har mött sorgen själv? Något är det som gör att människor kommer till mig. Jag kan gå i affären då någon börjar tala med mig och det slutar med att han/hon berättar om sitt barn hon förlorade för så många år sedan. Vuxna kvinnor och män låter tårarna trilla framför mig. Far- och morföräldrar som ringer och gråter i telefonen. Det händer ofta och i de mest oförberedda mötena.

Jag kan omfamna detta nya och därför känna att jag kanske borde arbeta på sjukhus där jag kan göra mest nytta. Men det är inte med glädje jag spenderar ytterligare tre år i skolbänken och inte heller med entusiasm som jag ser studieskulden växa. Jag vill börja arbeta nu! Jag känner mig redo!

Även om sjuksköterskeyrket känns som ett kall så kan jag inte släppa tanken på att om jag söker nästa ekonomijobb kanske jag får det. Jag hinner inte söka jobb men önskar det ibland. För det går ju inte att frångå att pengarna behövs. Med pengar skulle vi kunna renovera mer, resa mer… Det skulle underlätta så mycket. För visst trivs jag fantastiskt bra med papper och siffror på ett kontor. Jag älskar att skriva och att organisera. En ekonomlön är förstås på en helt annan nivå än sjuksköterskelön, men som André säger så är det viktigaste för oss att vi gör det vi älskar att göra.

Ärligt nu… skulle du anställa mig? Jag ångrar inte mina år som föräldraledig men det ses ju inte som en merit hos arbetsgivarna. Att vara kvinnlig förälder ligger heller inte högt i kurs. Det är ju förstås jag som kommer vabba när barnen är sjuka….

 

Read Full Post »

Vänner

För snart tre år sedan lärde jag känna Hannas familj då vi all bodde på Ronald McDonalds Hus. Det var början på en vänskap som kom att förändra mig på många sätt.

Idag är en sorgens dag för det har nu gått ett år sedan Hanna tog sitt sista andetag. Jag kan inte för mitt liv förstå vad Hannas familj går igenom och det finns inget som jag kan göra för att lindra deras sorg. De kommer för alltid att ha en plats i våra hjärtan och det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Det finns så mycket runt omkring oss som påminner oss om Hanna och hennes familj. Ronald McDonalds, cancerfonden, Pippi Långstrump, pärlor, smink, Junis klasskompis Hanna, vin, Bamse, prinsessor, kanin, studsmatta, båtglass, fotografier, blogg, huvudvärk, solglasögon, kyrkogård, knapp, medicin, maskrosblad, Ambus, nagellack, kärlek…

Artikeln om er idag i Hallandsposten var så fin men det blev alldeles suddigt av tårar. Jag skall be dem skicka papperstidningen så att jag kan få se Junis pärlplatta av Hanna också.

Tack för er vänskap och tack för att jag har fått se er kärlek. Vi bor alldeles för långt ifrån varandra. Massmis med…

Read Full Post »

Jag tänker ibland på livet som en väg. Ibland går vägen rakt och fint, ibland i nedförsbacke och ibland i uppförsbacke. Då och då delar sig vägen. Vid vissa vägskäl kan man själv välja åt vilket håll man vill gå, men ibland har man ingen kontroll över sitt öde utan livet själv väljer väg. Jag kan inte låta bli att tänka på de vägar som jag inte gått. Mina parallella liv. Hur hade mitt liv sett ut om Nelia och Lilja hade dött då de föddes? Hur hade det blivit om en av dem dog. Hur hade det känts att alltid behöva sakna och sörja sitt barn. 

Igår kunde mitt livs väg gått i en helt annan riktning. Lilja satte i halsen och det kändes som en evighet passerade innan hon fick upp den lilla korvbiten. Det var fruktansvärt att se henne kämpa för luft. Hon blev alldeles röd och tårögd. Det kom slem ur munnen. Hon tittade på mig med skräck i ögonen, hjälplöshet. Jag hoppade upp trots min onda rygg och i min panik fick jag först inte upp henne ur stolen. Sedan höll jag henne framåtlutad som jag har sett att man skall och dunkade henne i ryggen. Jag var så rädd för att göra fel. Och ännu värre var att det inte hjälpte. Hon kändes slappare i mina armar och jag trodde att jag skulle förlora henne vilken sekund som helst. Jag stoppade in ett finger i hennes mun trots att jag vet att man inte skall göra det. Då fick jag igång Liljas kräkreflex och ut kom korvbiten. Vi hade Hannah och hennes familj på besök så det var många runt bordet som hållit andan.

När vi alla hade lugnat oss något pratade jag med Lilja. Jag berättade för henne att jag älskar henne så mycket. ”Ja” sa hon. Jag blev väldigt rädd, sa jag ”Ja” sa hon. Du är väldigt viktig för mig. ”Ja” sa Lilja. Det är så skönt att Lilja är så stor att hon vet att hon är älskad, och att jag vet att hon vet.

I mitt parallella liv kvävs Lilja till döds i min famn. Alla barnen runt bordet skriker och gråter. Ambulansen kommer och allt är bara kaos. En tid senare sitter André och jag och bestämmer vilken gravsten hon skall ha, vilken text det skall stå i dödsrunan och vilka sånger som skall sjungas i kyrkan. André och jag lägger hennes lilla kalla kropp i kistan, kramar henne en sista gång och säger farväl. Hennes kära nalle med den röda tröjan ligger intill henne i kistan. Jag skulle önska att det var jag som låg intill henne för alltid.

Jag vet att jag ibland kan bli alldeles för allvarlig och djup. Det är sådan jag är. Trots att vårt liv har varit fruktansvärt svårt på många sätt så har vi alltid hamnat på rätt väg. Jag är väldigt tacksam för allt vi har upplevt och övervunnit för det har format mig till en ödmjuk, tacksam och lycklig människa.

Förlåt för ett något förvirrat inlägg.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: