Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bröstmjölk’

Med knappt ett år kvar till sjuksköterskeexamen är det dags att börja med examensarbetet.

Vi skall skriva vår C-uppsats om hur man skall kunna öka tillgången på bankmjölk, ett ämne som har intresserat mig länge. Om och om igen hör jag hur det är brist i vårt land, nu senast på vårt sjukhus Näl. Varför är det så? Det är det vi skall undersöka. Dessvärre får vi inte göra en empirisk studie utan skall söka tidigare forskning om detta och göra en sammanfattning om ämnet. Det som känns särskilt roligt är att det blir en studie som kan användas direkt ute i verksamheten. Jag kan knappt vänta på att det blir klart så att jag kan lämna upp det till vår neonatalavdelning.

Nu skall här skrivas.

 

exarbete

Berätta gärna om dina erfarenheter inom amning och mjölkdonation.
Kram Emmy

Read Full Post »

Jag får erkänna att jag inte trodde att så små barn som mina var då de föddes skulle få dricka bröstmjölk. Jag trodde nog inte så mycket, kanske att det var något dropp eller någon annan vätska de fick. Det var inget som jag hade funderat så mycket över. Men så fort som jag hade kommit igång med mjölken så fick de min mjölk att dricka. Innan det fick de så kallad bankmjölk från andra mammor. Mjölken får de via en sond som går ner genom näsan ner till magsäcken. André och jag brukar själva sitta och sondmata töserna med mjölken i sprutor som vi kopplar på sondslangen. Vi brukar också få ge dem vissa mediciner via samma slang under matningen. I början fick tjejerna bara 2 ml. mjölk under matningen och detta fick de var tredje timma. Nu får de 16 ml. i mjölkmängd. Oavsett hur mycket de får så skall matningen ta ungefär 15-20 minuter. Om de sjunker i saturationen, syresättningen av kroppen, så gör man ett litet uppehåll.

Jag borde pumpa var tredje timma men det blir oftast lite längre än så mellan pumpningarna. Då går jag till ett av amningsrummen på avdelningen där det finns bröstpump. Jag har också fått låna en pump men jag tycker inte särskilt mycket om den. Dessutom är det besvärligt att sterilisera den varje gång jag har använt den. Som igår hade jag precis kokat alla delarna då ett barn här på Ronald McDonald’s Hus nös tvärs över hela köket. Jag fick börja om från början.

Det är fantastiskt det här med mjölken tycker jag. Hade inte neonatalvården kommit så långt som den har idag så hade inte mina tjejer klarat sig alls då de föddes. Ändå förbereder kroppen sig på att ta hand om barnen genom att producera mjölk och barnen gör allt de kan för att överleva. Mjölken kommer ändå och dessutom är den särskilt näringsriktig för så små barn. Jämfört med mjölken från mammor till fullgångna barn så har mjölken från mammor till underburna barn mer fett och protein den första tiden. Laktosinnehållet är lägre, vilket är lämpligt med tanke på barnens omogna matsmältning. Mjölken innehåller också mer lysozym som är en antioxidant som b.la. hindrar infektion av E. Coli och vissa typer av salmonella. Efter cirka en månad så har mjölken från mammor till underburna barn samma innehåll som den från mammor till fullgångna barn. Visst är det fantastiskt! Det är också underligt hur de små omogna kropparna klarar av att smälta maten. Våra flickor klarar dessutom det väldigt bra.

Min mjölk sparas under ett dygn i veckan och skickas på analys. Det visade sig att proteinet är för lågt i min mjölk och det är ju viktigt för hjärnans utveckling. Därför får de ett tillskott i mjölken. Tyvärr kan de bli lite hårda i magen av det.

I början var det jättejobbigt när mjölken började rinna till. Varje morgon vaknade jag med Dolly Parton-bröst som ömmade jättemycket om någon kom när mig. Jag pumpade massor varje gång och det blev ungefär en liter per dygn. Nu har jag äntligen fått ner mängden så att jag inte har panik på morgonen. Det är bara att pumpa längre och oftare om jag vill få upp produktionen igen.

Just nu äter ju tjejerna 16 ml. per måltid vilket blir nästan 250 ml. per dygn för dem båda. Det är hälften av vad jag pumpar per dag just nu. Sjuksköterskorna har dock varnat mig att det kommer öka och att det därför är bra med ett lager i frysen. All mjölk som jag pumpar fryser de nämligen in dygnvis. Mjölken blandas eftersom näringsinnehållet förändras över dagen. De tar alltid av den äldsta mjölken först. Just nu så får flickorna mjölken som jag pumpade den 14 december, så jag har tre veckors försprång. För ett tag sedan hade jag fyllt ett helt frysfack själv och de har nu börjat på ett nytt som redan är halvfullt. Hur skall det här sluta.

Det finns ju en möjlighet att donera mjölken precis som någon annan har gjort för att mina flickor skulle få mat den första tiden. Eftersom jag är nålrädd och inte klarar att ge blod så skulle det vara ett annat sätt att få ge tillbaka till sjukvården. Jag har ju många att tacka för att mina barn mår bra idag.

Read Full Post »

Tyvärr visste inte nattpersonalen om att min mjölk stod där i kylen och de hade fortsatt att ge donerad bröstmjölk. Jag blev lite ledsen eftersom jag visste hur nyttig och viktig min mjölk var för mina barn. Min mjölk är anpassad just till mina barn. Jag blev nu visad till mjölkrummet och jag fick en hylla i ett kylskåp där jag skulle ställa flaskorna. De skulle märkas med datum, tid, efternamn och rumsnummer. Varje dag togs mjölken om hand och överskottet vispades ihop och frystes in. Nu började det eviga pumpandet.

Idag fick jag för första gången mata lilla Lilja. Jag satte mig intill hennes kuvös på en stol med mina noggrant tvättade och spritade händer in genom gluggarna på sidan. Jag höll en hand över den lilla kroppen och i andra handen en liten spruta med bröstmjölk i som fäst i sondslangen som gick in i näsan och ned i magsäcken. Slangen var fasttejpad på den lilla ömtåliga kinden. Jag tyckte att det var lite märkligt att ge så pyttesmå bebisar bröstmjölk. Det är ju helt otroligt att de redan kan använda sina magar. Jag hade trott att de skulle få dropp eller något. Två millilitrar bröstmjölk skulle delas upp så att de räckte i 15-20 minuter. Jag satt och stirrade på klockan för att inte ge för fort och gav en droppe i minuten. Min stora hand täckte nästan hela kroppen. Jag fick inte stryka eller smeka dem, det skulle ge dem alldeles för mycket sinnesintryck, mer än vad de klarar av nu. De första dagarna fick de donerad bröstmjölk och det som jag förr hade tyckt var lite äckligt var nu oumbärligt. I normala fall hade jag inte velat att mina barn fick en annan kvinnas mjölk. Nu förstod jag att den här mjölken var en fantastiskt fin gåva till mina barn. Men äntligen skulle de få min mjölk.

Jag minns inte om vi fick beskeden den femte eller den sjätte december men jag minns klart och tydligt hur vi satt där när läkaren berättade att våra flickor hade drabbats av hjärnblödningar. André och jag satt i soffan i det lilla kala rummet som användes för just sådan här läkarsamtal. Jag undrade hur många dåliga besked som föräldrar har fått i det här rummet. Läkaren hade remsor med ultraljudsbilder på och om man såg dem på håll så hade de likaväl kunnat vara de allra käraste första bilderna av sin bebis i magen. Men de här bilderna visade hur blodkärl inuti våra flickors huvuden hade brustit och hur blodet läckt ut i hjärnan och skadat den.

Beskedet om Nelias blödning slog ned som en blixt. Min kropp skrek och hjärtat studsade. Jag drog in luften i mina lungor med en stöt och det hopp som jag mödosamt hade byggt upp rasade, som en pyramid byggd av puttekulor och nu spreds kulorna ut över golvet och in under möblerna.

Då släppte läkaren den andra bomben. Lilja hade också en hjärnblödning men den var ytterst liten och så som den såg ut nu så var den inte så farlig som Nelias.

Läkaren talade om CP-skador. Han berättade om en kille med hjärnskada som hade kommit tillbaka på återbesök flera år senare. Läkaren hade sett killen gå emot honom i korridoren och man kunde bara ana att han hade svårigheter att gå om man visste att han borde ha det. Det enda som killen egentligen hade problem med var att gå på ojämnt underlag, som i skogen. Okej tänkte jag, vad sjutton skulle den historien ge mig? Så den här killen var en på tusen och en sådan tur kan väl inte vi ha.

Jag satt stel som en pinne och kämpade mot gråten. André stönade av vanmakt. Höll handen för pannan. Jag vägrade att falla ihop av självömkan och gjorde mitt yttersta för att hålla mig samlad.

Läkaren frågade till sist om jag ville ha ultraljudsremsorna men jag tackade tvärt nej. Hur kunde han tro att jag ville spara på något så makabert.

När vi kom upp på mitt rum på BB orkade jag inte hålla emot längre. Jag grät djupt och länge. Jag visste inte hur jag någonsin skulle kunna stänga av det. André byggde upp en mur. Efter en evighet försökte jag närma mig honom men han ville inte släppa in mig. Vi var inte på samma plats i samma tid. Jag ville bara att han skulle gråta med mig.

Det här var min värsta stund i livet. Jag tänkte på framtiden med ett gravt handikappat barn. Hur skulle jag orka. Jag ville inte leva det där livet.

Efter några timmar samlade jag mig och ville ned till våra flickor. Jag ville hålla mina händer över deras ryggar. André ville först inte träffa dem. När han senare var med in på salen ville han inte vara vid Nelias kuvös. Jag märkte att han led i tysthet.

Enligt journalen konstaterades hjärnblödningarna den femte december efter rutinultraljuden av deras skallar. Jag undrar om de väntade en dag med att berätta detta för oss eller fick vi reda på det med en gång? Jag hade velat veta med en gång och jag hoppas att de visade oss den lilla respekten att göra det. Men jag minns som sagt inte vilken dag vi fick beskedet.

En sjuksköterska kom in till mig på rummet på BB. Som vanligt så frågade hon hur det var med tjejerna. Jag ville inte berätta men med mitt söndergråtna ansikte så var jag så illa tvungen. Jag ville inte att hon skulle tro att de var döda. Eller var de det nu? Varje sekund var kritisk.

Vad jag som tur var inte visste så minskade Nelias redan lilla överlevnadschans. Dödligheten vid en grad III-IV blödning hos prematurer är mellan 25-60%.

(Källa: Babyn.se

URL: http://www.babyn.se/hjarnblodning-hos-prematura-barn.html
[åtkomst: 2009-12-27])

Read Full Post »

André och jag var på mitt rum på BB. Lakanen var alldeles trassliga ovanpå den plastade madrassen. Jag satt i sängen och där spenderade jag den mesta tiden. Min kropp var öm och eftervärkarna var hemska. Det stämmer att de blir värre efter varje graviditet. André hade tillfälligt fått en säng där inne bredvid min och han fick sova där den första natten. Personalen tänkte väl att vi behövde få vara tillsammans.

 

 

Min mamma, mormor och lillasyster kom in på rummet. Jag var rörd till tårar att de hade tagit sig hit för att träffa oss. Stämningen var underlig. Sorgset tryckande och med en massa frågor hängande i luften.

 

De hade med sig presenter både till mig och till flickorna. Mamma hade med en massa babykläder och det kändes fint men jag undrade om jag någonsin skulle få använda dem. Mormor hade med en stor sedel till dem var och det uppskattade jag väldigt mycket. Flickorna fick lika mycket pengar som vilket nytillskott i familjen som helst, trots att risken var stor att jag aldrig skulle få öppna bankkonton till dem. Min morbror hade skickat en hälsning med en chokladkartong och jag blev väldigt rörd. Vi är inte så nära att vi har grattat varandra vid våra andra barns födelser och vi har nästan jämnåriga barn.

 

André gick ned till neonatalen för att fråga om våra besökare fick komma ned för att få se flickorna och vi blev förvånade över att det gick bra. Min mamma hade trots allt nyss kommit hem från Afrika. Det kändes viktigt för oss att få visa våra barn för familjen men jag var ledsen över att inte få veta deras tankar när de fick se barnen. Tyckte de att det var läskigt? Tänkte de att det inte såg ut att vara någon idé att försöka rädda dem? Vad tyckte de om hur flickorna ser ut? Ville de se barnen bara för att de var nyfikna? Ett tillfälle som de antagligen aldrig skulle få igen. Vi människor är nyfikna av oss på sådant som är annorlunda och det är jag med, men jag ville inte att mina små barn skulle bli sedda som några missfoster. Vilka tankar dolde de för mig? Jag försökte läsa deras ansikten och jag märkte hur sjuksköterskan i min mor kom fram då hon frågade personalen några olika frågor om barnen, hon verkade först kort och tom men ju mer hon frågade ju mer positiv lät hon. Min syster verkade förundrad och hon log mot mig med tårar i ögonen. Mormor tycktes vara lite rädd eller försiktig för hon höll sig i bakgrunden en kort stund innan hon gick fram för att titta genom den immiga plasten. Efter att vi hade kommit därifrån berättade hon att hon inte hade sett dem särskilt bra eftersom hennes syn är så dålig. Hon visste knappt vad som var upp och ned på dem. Det gjorde mig ledsen att hon hade missat de små utan att säga ifrån. Hon kunde ha gått närmare eller tittat in från en annan sida. Men jag antar att de alla var försiktiga och de gjorde sitt bästa för att vara tysta och lugna.

 

Snart var André och jag ensamma igen. Eftersom jag inte hade några egna kläder så hade personalen samlat ihop några kläder och ett par tofflor till mig. André hade varit på apoteket och köpt schampo och balsam. Nu fick jag äntligen duscha och tvätta håret efter många dagar i sängen. Det var otroligt skönt. Jag satte på mig de trånga alldeles för små kläderna men det kändes så mycket bättre än det där nattlinnet. André skulle flytta till ett rum på patienthotellet och jag skulle lära mig att pumpa ut bröstmjölk med en pump som André hämtat hos portvakten. Jag satt där och försökte få ut några droppar mjölk och jag undrade vad min mamma, mormor och syster pratade om i bilen på väg hem.

 

Klockan var 19:30 då jag ganska stolt kunde gå ned till Nelia och Lilja med 20 ml. bröstmjölk. Det skulle räcka ett litet tag eftersom de bara får 2 ml. per måltid gånger åtta. Så mina ynka 20 millilitrar skulle nästan räcka ett halvt dygn till två stycken små fågelungar. Mjölken sattes i ett litet kylskåp intill rummet.

 

När jag stod där vid Nelias kuvös med min hand genom gluggen så grep hon om mitt finger. Jag trodde knappt att det var sant. Det var magiskt.

André matar en droppe i taget.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: