Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘CPAP’

CPAP-haveri

Idag på förmiddagen hade jag Nelia på bröstet. Det var ett tag sedan sist då hon varit dålig efter infektionen i handen. Det var också bara den andra gången som hon varit ute i famnen. Det började inte särskilt bra eftersom jag upptäckte efter en stund att hennes sondslang inte var fasttejpad som den skulle utan hängde löst och hade kanat ut några centimeter. Sjuksköterskan fick dit den till slut så att jag kunde mata henne. Efter det så var hon ganska labil och krävde rätt så mycket syrgas. Sedan när vi låg där och myste efter maten så la plötsligt CPAP:en av. Jag blev förskräckt när suset från slangen bara försvann. Jag trodde att det var Nelia som höll på att ge upp helt och hållet. Jag bad sjuksköterskan komma och hon blev förvånad över vad som hänt. De ventilerade Nelia med neopuff tills att de hade fått dit en ny CPAP. Det är ytterst sällan som maskinerna går sönder förklarade de senare. Efter det satt vi känguru en liten stund till, men det var svårt för mig att koppla av. Nelia var tagen efter alltihop och behövde mer syrgas.

På kvällen hade jag Lilja på bröstet men det funkade inte heller riktigt som det skulle. Hon krävde mer och mer syrgas och efter cirka en timme så var hon uppe i 80%. Då började det närma sig matdags och de kom fram till att det var bäst att hon fick komma in i kuvösen och ligga till sig en stund innan maten. När vi hade lyft in Lilja så hörde jag något pip och det kom visst tvärs över rummet från Nelia. Hon låg och fäktade och försökte nysa med CPAP:en i vägen. Jag berättade för sjuksköterskorna att Nelia verkade besvärad och att hon tidigare på dagen hade haft problem med slem. De testade att suga henne nu också och efter det mådde hon genast bättre.

Annonser

Read Full Post »

Upp och nedgångar

Nelia fördes till operationen strax efter ett idag. André, jag och barnen var där för att följa henne. En läkare och tre sjuksköterskor skulle ta hand om henne på vägen. En vagn med en massa konstigheter på hade spänts fast vid kuvösen. Respiratorn lät annorlunda än annars. Vi tog hissen ner till kulverten. Det var långt att gå i ett virrvarr av gångar. Ibland var det ojämnheter i golvet och jag var rädd att Nelia skulle tycka att det var jobbigt när det skakade. Det hela var väldigt underligt, det kändes overkligt. Vi möttes av några ”civila” som stannade till för att betrakta kuvösen med sitt följe. Någon utbrast ett ”åhh”. Jag ville säga till dem att det är jag som är mamma till det lilla livet. Jag var så stolt över min lilla flicka. Vi kom fram till operationsslussen och mötte där kirurgen, narkosläkaren och annan personal. När de skulle ta vår Nelia in i operationssalen vinkade Juni och jag och sa hejdå till henne.

Under operationen var vi iväg och köpte de sista julklapparna. Jag köpte också en tröja och en underbar kofta för pengar som jag fått av min mor. Jag har ju inte många kläder här som jag trivs i. Det kändes som om det inte alls gått lång tid då de ringde oss. De berättade att operationen hade gått bra och att hon snart var på väg tillbaka till salen.

Vi fick dåliga nyheter om Lilja idag. Morgonen började bra och de sa att Lilja skulle få komma ur respiratorn till CPAP. Senare berättade de att hennes förhöjda blodsocker och ett förhöjt CRP-värde på 5 kunde tyda på en infektion. De ville därför inte ta henne ur respiratorn ännu. Hon får insulin för sockret och ännu ett antibiotikum utöver den de redan har. En infektion kan ibland leda till att ductus-kärlet öppnar sig igen. Jag hoppas innerligt att hon slipper gå igenom den operation som Nelia precis gjort.

Jag var hos flickorna efter operationen. Nelia var fortfarande utslagen av alla mediciner hon fått under operationen. Hon hade dessutom fått morfin mot smärtan. Det var hemskt att se henne sådan. Hon låg på rygg med öppen mun och med tungan ute. Hennes ögon var lite öppna. En blå slang gick in i hennes sida som dränage och en lapp satt över hennes sår. Sjuksköterskan berättade att hon både hade kissat och bajsat och att det var ovanligt efter en operation men att det var bra. Jag fotograferade henne och jag kände mig nästan morbid. Men jag måste… en dag vill jag kunna komma ihåg och kanske Nelia vill se vad hon har fått vara med om.

På kvällen har vi slagit in julklappar för imorgon skall vi fira jul även om det bara är den tjugonde december. Det skall bli julbord här och efteråt kommer någon kändis från programmet idol för att sjunga för oss. Sedan kommer tomten och han har med sig julklappar till alla barnen. Syrran Unni och hennes kille Jonas kommer för att umgås med oss. Tyvärr kommer inte min andra syster Line med familj eftersom de är förkylda. Att en liten förkylning kan vara så förödande. Vår familj har redan blivit splittrade en gång för en vanlig förkylning. Jag vill inte ens tänka på hur en förkylning skulle påverka våra småtjejer.

Read Full Post »

Tänk att det blir lika sent som jag sitter här varje kväll. Jag satt här i morse vid niotiden och hade skrivit en hel massa då allt försvann. Jättekonstigt, men texten försvann då mobilen ringde. Jag blev så trött på det så jag gick till tjejerna istället. Nu får jag ändå sitta här på kvällen och inte komma i säng i tid idag heller.

Jag pratade med sjuksköterskan som var där nu och berättade att det var svårt att se framåt med flickorna. Det är så svårt att förstå att de en dag kommer ur kuvöserna och att de en dag skall följa med oss hem. Då sa hon att jag skulle få följa med in i rummet intill och få se en bebis som ligger i CPAP vilket är nästa steg efter respiratorn. I kuvösen låg en liten kille i graviditetsvecka 29. Han hade också blivit född i vecka 23 så som tjejerna. Jag blev förvånad av hur stora händer han hade och hur grova armarna var. Ändå var ju detta en väldigt liten bebis, men jämfört med våra små var det stor skillnad. Sjuksköterskan hade däremot svårt att se den skillnad som jag såg men hon är väl så van vid att se de här små bebisarna. Efteråt kände jag mig mycket mera hoppfull och uppiggad. Vi skall få hem våra flickor.

Sedan igår ligger tjejerna i ett annat läge i respiratorn. Det heter högfrekvent ventilation och skall vara skonsammare för barnens lungor. I respiratorns ursprungliga inställning så blåstes deras lungor upp för att sedan sjunka ihop igen. Nu är lungorna istället uppblåsta hela tiden men med ytterligare volym som snabbt varierar som en vibration. Detta gör att de ligger och skakar. Först lät detta väldigt hemskt men nu har jag börjat vänja mig. Tjejerna fick också cortison igår. Det kändes hårt att det sattes in så mycket för deras lungor. Vi förstod först då att de är svårt lungsjuka. Efter vad både läkare och sjuksköterskor säger så är detta ett ganska så normalt förlopp. Det kan tyvärr bli så att deras tid i respiratorn blir rätt lång och det lät ju inte så från början.

Nelia har varit ganska orolig och hon har fått morfin. De lyckades i alla fall att sätta den där slangen in i artären i handleden idag. De har försökt i några dagar men inte lyckats. De sänkte hennes matmängd tillfälligt ifall att det är magen som gör henne orolig. Annars så är de uppe i 11 ml. per mål nu.
André fick pussa lilla Nelia på pannan idag när de bytte kuvös och han sa att hon doftar ljuvligt. Jag kommer att försöka vara där när nästa kuvösbyte sker för det hade ju varit underbart att få vara lite nära.

Min mamma åkte hemåt idag men hon tar ett stopp hos min mormor då hon har 80 mil till huset i Trysil. Hon har varit en ovärderlig hjälp särskilt då Juni och Ervin blev så förkylda att de inte kunde stanna här på Ronald McDonalds Hus. Även min syster Unni och hennes kille Jonas har varit till stor hjälp som lät alla tre stanna hos dem tills barnen blev bättre. Juni och Ervin kom tillbaka hit igår och det är väldigt skönt att ha dem här igen. Hoppas nu bara att vi alla håller oss friska.

Imorgon skall nog Ervin få se sina småsystrar för första gången.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: