Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nelia’

Tårta!

Line bakade en jättegod tårta efter begäran av Nelia. Det blev god chokladsmet emellan och massa med grädde på som hon gillar. Hon åt kanske 5 teskedar grädde och inget av det andra.

Vi andra smaskade i oss förstås.

Annonser

Read Full Post »

Kvällsmat

Jag har storhandlat sådant som Nelia gillar eller kanske gillar så att hon har att välja mellan imorgon när hon blir hungrig. Nelia gillar korv, corn flakes, festis, cherioos, milkshake, stripes, smörgåsrån, kex, yoghurt och ris.

Här är Nelias kvällsmat, flera olika sorters flingor och en fruktpuré.

Nelia smakade på frosties och chokladflingor men ville helst ha de vanliga corn flakesen som hon alltid knaprar. Just den här gula purén gillade hon inte så den fick Lilja. Det enda som egentligen slank ner var några milliter festis och Tom & Jerry-kex… hela fem stycken!!!

Det kändes väldigt märkligt att inte duka fram sprutor och sondnäring. Inget i knappen!

Read Full Post »

Jag fick sova i några få timmar mellan 3 och 6. Lilja sover fortfarande, hon har syrgasmasken på trots att det var svårt att få på den i natt. Kanske känner hon att den hjälper. Sedan upp och kika snabbt i böckerna. Jag har tenta idag, den första i min sjuksköterskeutbildning. Egentligen skulle jag ha gjort den för en månad sedan men kvällen innan fick barnen influensan som höll i sig i två och en halv vecka. Nu upprepar sig det hela med att Lilja får RS dagen innan omtentan. Nä egentligen så visade RS-provet negativt men efter att ha sett det här tre gånger förut på mina barn så är jag nästan säker.

Älskade syster Line kommer hit till 23:an och umgås med Lilja medan jag gör tentan. Jag vill inte missa den ännu en gång.

Borde jag ens försöka fullfölja utbildningen? Egentligen är det nog omöjligt med fyra barn då två av dem ständigt är sjuka och behöver lite extra. Som några av er vet så är jag egentligen ekonom och har redan suttit tre år i skolbänken på högskolan med siffror och lagtexter upp till hit. Jag har verkligen kämpat med jobbansökningar och sökt säkert 100 jobb på ett halvår. Det verkar som om ingen vill ta i mig med tång ens. Kan det vara för att jag har många barn? Kan det vara för att jag varit föräldraledig i 7 år? Kan det vara för mitt kära Pytteliten? Vad är det som är så skrämmande med mig?

Varför blev det då sjuksköterskeprogrammet? Eftersom jag inte fick några ekonomijobb och pengarna aldrig räcker till så fick André och jag bestämma oss för en förändring. Inte heller Pytteliten kunde hjälpa till ekonomiskt utan jag driver det mest som en välgärning. Tar aldrig ut någon lön utan satsar bara i nya projekt för att hålla Pytteliten vid liv. Men åren med Nelia och Lilja har lärt mig så mycket. Jag är en fantastisk medmänniska som har mycket kärlek att ge. Det finns så många svårt sjuka barn som behöver hjälp och jag är inte rädd för sjukdom och lidande längre. Inte heller döden. När jag ser ett barn som lider vill jag närma mig och inte skärma mig från det som gör ont. Det verkar som att jag säger sådant till familjen som lindrar och inte sårar. Kanske är det bara det att jag vågar prata, för det är ju så att människor runt om en försvinner när det blir tufft. Inte många orkar vara nära när barn lider, och kanske till och med dör.

Det är inte så att jag har blivit känslokall. Jag har blivit stark! Jag gråter istället dagligen för att jag möter så mycket hemskt men jag får också något i gengäld när jag ger av mig själv. Jag får en närhet till människor som öppnar sig och visar sitt mest sårbara jag. Det är här livet betyder som mest! I födelsen, i sjukdom och i döden är vi som mest närvarande och allt vi har betyder just ALLT, samtidigt som saker vi annars bryr oss om inte betyder något.

Jag vet inte vad som har hänt men kanske har jag fått en starkare aura, eller är det något i mina ögon som avslöjar att jag har mött sorgen själv? Något är det som gör att människor kommer till mig. Jag kan gå i affären då någon börjar tala med mig och det slutar med att han/hon berättar om sitt barn hon förlorade för så många år sedan. Vuxna kvinnor och män låter tårarna trilla framför mig. Far- och morföräldrar som ringer och gråter i telefonen. Det händer ofta och i de mest oförberedda mötena.

Jag kan omfamna detta nya och därför känna att jag kanske borde arbeta på sjukhus där jag kan göra mest nytta. Men det är inte med glädje jag spenderar ytterligare tre år i skolbänken och inte heller med entusiasm som jag ser studieskulden växa. Jag vill börja arbeta nu! Jag känner mig redo!

Även om sjuksköterskeyrket känns som ett kall så kan jag inte släppa tanken på att om jag söker nästa ekonomijobb kanske jag får det. Jag hinner inte söka jobb men önskar det ibland. För det går ju inte att frångå att pengarna behövs. Med pengar skulle vi kunna renovera mer, resa mer… Det skulle underlätta så mycket. För visst trivs jag fantastiskt bra med papper och siffror på ett kontor. Jag älskar att skriva och att organisera. En ekonomlön är förstås på en helt annan nivå än sjuksköterskelön, men som André säger så är det viktigaste för oss att vi gör det vi älskar att göra.

Ärligt nu… skulle du anställa mig? Jag ångrar inte mina år som föräldraledig men det ses ju inte som en merit hos arbetsgivarna. Att vara kvinnlig förälder ligger heller inte högt i kurs. Det är ju förstås jag som kommer vabba när barnen är sjuka….

 

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: