Tvillingar!

Jag vaknade förvånad över att jag hade lyckats somna. Jag blödde fortfarande mycket och jag var säker på att min kropp förberedde sig på att skölja ut det som en gång hade varit ett liv inuti mig. Jag kände hur jag blev mer beslutsam och bestämd. Jag vägrade att ta hand om detta själv. Jag planerade att insistera på en skrapning så som de hade gjort sist gång då jag hade missfall. Det skulle göras snarast och jag tänkte inte nöja mig förrän de ville hjälpa mig. Jag funderade över hur jag skulle förklara detta för Juni. Hon har verkligen sett fram emot den här bebisen. Varje dag sjunger hon för den och hon ser till att jag inte glömmer mina vitaminer.

Jag ringde och på mottagningen undrade de om jag kunde komma in på en kvart, annars fick jag vänta till klockan två på eftermiddagen. Jag tänkte att så sent skulle jag nog inte få en tid för skrapning samma dag. Jag fick panik och vi skyndade oss iväg. Barnen lämnade jag hos svärmor och jag var på mottagningen först fem i tio, 25 minuter för sent. Receptionisten och läkaren tyckte synd om mig och lät mig komma in trots att nästa patient satt och väntade på sin tid klockan tio.

Läkaren gjorde vaginalt ultraljud eftersom jag inte var särskilt långt gången och jag låg och tittade på skärmen, samlade kraft för att bli mer beredd på synen av ett livlöst foster. Det jag istället fick se var något som jag snuddat vid i tanken flera gånger. Men det kunde väl inte vara sant. Läkaren frågade mig om jag också såg, hon tittade underfundigt på mig. Tvillingar! Något i mig brast och tårarna rann ned för kinderna. En av dem verkade ju röra på sig. Levde de? Jodå, båda mådde bra berättade läkaren. Kan det verkligen vara sant… Undersökningen hade inte tagit någon lång stund och hon som satt ute i väntrummet och väntade på sin tur kom nog inte in mer än några få minuter försenat. Det var inte ett psykologiskt drömscenario att hoppa in och ut sådär på fem minuter. Beskedet var så oväntat och omtumlande. På fem minuter hade mitt livs riktning ändrats helt totalt.

Jag åkte hem till min svärmor och jag lugnade henne med en gång med att säga att allt var bra, men sa inget mer. Någon annan skulle få höra detta först. Jag ringde André och svarade på frågan som hängde i luften. Allt är bra sa jag, sitter du ner? När jag berättade kom tårarna på mig. Han frågade om jag skämtade men i samma stund så insåg han att det inte var något som jag någonsin skulle skämta om. Jag hörde hur svärmor förvånat skrattade till inifrån köket. När nyheten hade sjunkit in tyckte André att det allt var lite häftigt med tvillingar ändå, men jag kan tänka mig att han precis som jag tänkte, ”hjälp”.

Vid våra två första graviditeter pratade vi om hur smart det hade varit att få två på en gång. Vi ville ju ha flera barn och vi ville att de skulle komma tätt. Vad naiva vi var då. Den här gången hade vi sagt att nu fick det inte bli tvillingar. Tre barn var lagom för oss, också med tanke på huset och bilen. Vi trodde inte att det fanns en chans att det skulle bli tvillingar nu, tvillingfödslar ligger inte i släkten.

Read Full Post »

Missfall

Jag var uppe sent och skulle duscha innan jag gick i säng. Klockan var nog halv ett på natten. Då upptäckte jag att jag blödde ganska mycket. Jag blev livrädd och alldeles skakig. Eftersom blodet var rött och färskt var jag säker på att det var missfall. Jag har haft blödningar de tre tidigare graviditeterna och några gånger denna graviditet med, men nu var det annorlunda! Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att höra vad jag skulle ta mig till. Jag var rädd för att vara tvungen att föda ett dött decimeterlångt foster alldeles ensam. Vad gör man? Vad händer? Hon ville inte ge mig några detaljerade svar och sa att jag skulle avvakta om det blödde mycket mer eller om det kom att göra ont. Jag lade mig i sängen, men det var svårt att somna. Jag låg länge och tänkte och grät.

När André och jag hade varit gifta i fyra månader gjorde jag ett positivt graviditetstest. Vårt första barn var väntat till den 15 december 2001. En vecka efter beskedet hade jag bruna flytningar och fick göra ett tidigt ultraljud för att få se att fostret mådde bra. Det lilla hjärtat tickade.

En månad efter det första ultraljudet hade jag en underlig känsla av att det inte stod rätt till i magen. Vi åkte in och satt och väntade på sjukhuset för att få ännu ett ultraljud gjort. André trodde inte att det var någon fara och eftersom han hade ett viktigt möte att gå på så lämnade han mig ensam. Det ångrade han senare för det visade sig att min känsla var riktig. Hon var borta. Hon hade bara försvunnit och kvar var en liten ”sjö” som de kallade det. Två dagar senare skrapades jag. Även om jag bara fick ha det lilla barnet en mycket kort tid så var sorgen efter det stor. Jag bar min sorg länge efteråt och det drabbade dem i min närhet. Både min storasyster och min lillasyster väntade barn som skulle komma nästan samtidigt som mitt barn. Det hade varit kul att följas åt i graviditeten och att de tre kusinerna skulle vara lika gamla och leka ihop. Därför var det svårt att se mina systrars magar växa när inte min gjorde det. Det var länge svårt att träffa de små syskonbarnen efter att de fötts. Idag har min sorg bleknat. Det var när jag fick hålla min Juni för första gången som sorgen byttes mot glädje.

Read Full Post »

Redan mage

Det är flera stycken som de senaste veckorna har småretats med mig att det måste vara tvillingar som bor där i magen eftersom illamåendet inte vill ge sig. Det är också många som vågar fråga mig om jag är gravid och det är ju gärna inte en fråga man ställer i första taget. Så det syns redan tydligt att jag är gravid. Men så har jag ju läst att det ofta syns tidigare när man redan har fått barn. Jag tycker att magen mest är lite småfet men flera stycken har sagt att jag har en typisk gravidmage. Just detta sa min mans syster till mig då vi träffades igår och när jag berättade att jag tror att jag bara är i vecka 15 så sa hon att det ju måste vara tvillingar i magen. Hjälp!

Visst är det lite annorlunda den här gången, eller? Jag har ju inte varit särskilt illamående under de andra graviditeterna. Sedan så tyckte jag att det var underligt att jag kunde känna livmodern väldigt tidigt. Det står i böckerna att man kanske kan känna livmodern när man ligger på rygg i 12:e veckan och jag kunde känna den flera veckor tidigare.

Den 27 juli hade jag en blödning i tre dagar. Jag var rädd att det var missfall då men blödningen avtog och illamåendet höll i sig. Den 7 och 12 september hade jag också mindre blödningar. Eftersom jag hade blödningar när jag var gravid både med Juni och med Ervin så försöker jag att ta det med ro.

Jag har redan problem med foglossningar och igår fastnade jag på kontorsstolen med båda barnen i knäet. Jag kunde inte röra mig och barnen satt knappast still och de ville heller inte gå ned. Det gör så ont.

Read Full Post »