Vår älskade lilla vän dog igår. I över två år har hon kämpat för livet och jag känner ingen starkare. Ändå var hon bara 7 år.
Min familj blev goda vänner med den här flickans familj för två år sedan. Vi bodde alla på Ronald McDonalds Hus och träffades mellan provtagningar, röntgen och operationer. Vi gick igenom en massa på vårt håll och de på sitt håll. Det var en fruktansvärd tid och varje liten pratstund var en flämtning efter luft. Vi föräldrar fann varandra, Ervin blev ”trolovad” med lillasystern och Tjejen som dog från oss blev Junis stora idol.
Sedan följde en tid på var sitt håll. Våra flickor blev bara friskare och friskare medan den här tjejen blev allt sjukare. Hjärntumören stal en bit liv varje gång den växte. Till slut fanns det inget hopp längre. Vi reste till dem och träffade dem ett par gånger under sommaren och flickan var pigg nog att studsa studsmatta, plocka blad till hennes födelsedagskanin och busa med Juni. Men så fick hon ett anfall och verkligheten knäppte oss alla på näsan.
Juni undrade varför flickan inte hade så mycket hår. Vi förklarade att flickan varit sjuk och tappat håret, men att hon mådde bra nu. Det luddiga mörka håret hade börjat växa ut igen och det räckte för Juni som försäkran om att allt var bra nu. Det bekymrade henne litegrann att man kunde bli så sjuk att man tappade håret. Men att flickan hade svårt att prata eller var skakig på handen frågade hon inget om. Inte heller såg hon att flickan sänkte sitt huvud när det gjorde ont eller att hon fick anfall. För Juni var det också naturligt att bli matad genom en knapp eftersom hennes lillasyster Nelia blir det, så inte heller det var konstigt. Vad skönt det måste vara att inte veta allt.
När vår lilla vän blev så sjuk att hon fick palliativ vård förstod jag att det skulle vara bäst att berätta det här i två steg för barnen. Nu behövde jag berätta att flickan mådde sämre igen och att hon sov väldigt mycket. Tiden gick men vår lilla vän kämpade i flera veckor. Jag ville åka och hälsa på men jag kunde inte ta med barnen. Jag ville inte att barnen skulle få se sin vän liggandes i sängen, med blöja och spypåse. De pratade ofta om sina vänner och ibland kom någon fråga och jag förklarade att vår vän inte orkade stå upp längre, att hon inte orkade prata. Jag fick inga ”varför-frågor”.
Vår vän dog efter många veckors kamp och jag fick försiktigt förklara för Juni och Ervin. Jag var rädd för att få frågor som jag inte ville svara på. Jag ville inte förändra deras världsbild för mycket eller förstöra deras oskuldsfulla barnslighet. Vi satte oss ned i soffan och jag berättade. ”Hon är död”, sa jag. ”Men hon är uppe i himmelen nu och hon behöver inte ha ont längre och hon mår inte dåligt längre.” ”Hon flyger där uppe och hennes mormor tar hand om henne.” Juni blev tyst och tittade ner i golvet. ”Kommer jag inte att få träffa henne igen?” ”Jodå, någon dag när du också kommer till himmelen”, sade jag. Sedan ville hon inte prata mer med mig utan hon ville se på TV:n. Jag bad henne att fråga vad som helst och jag gick för att steka pannkakor. Efter en stund utbrast Juni ”Men hon fick ju inte några barn…” ”Nä”, sa jag. ”Kan jag också bli så sjuk?” ”Nej då, du är så stark och frisk”, sade jag och i mina tankar bad jag vår vän om förlåtelse, för hon är ju den starkaste lilla människa jag känner.
Vi tände ett ljus tillsammans och jag sa några ord till vännen om hur mycket vi saknar henne.
Ikväll var vi på väg hem med bilen och då sa Juni plötsligt ”Jag vet var hon är nu, hon är där, se så fina färger”, sade hon och pekade mot solnedgången. ”Hon målar himmelen”.
Precis innan vi svängde in till vårt hus sa hon ”Titta, hon flyger där” sa hon och pekade på den enda stjärna som lös på den mörka himmelen. ”Hon har ändrat färg på sig, hon är gul” ”Ja, sa jag, nu kan hon ändra färg på sin klänning precis som Törnrosa.”
Det är svårt att förklara den sorg som jag känner annat än förtvivlan. Hur mår då flickans föräldrar?
Read Full Post »
Mirakeltvillingar 