För två veckor sedan fick jag ett mejl från TV4. De undrade om jag ville medverka under en temavecka på programmet ”Efter 10” med Malou då det skulle handla om enäggstvillingar. Jag tackade genast ja till detta äventyr och såg en fantastisk chans att få prata om prematura barn och hur fantastiska de är.
Så var det dags att åka. TV4 hade bokat alltihop, tåg, hotell och taxi däremellan. Juni och Ervin skulle vara hos farmor och farfar men min syster Line följde med för att hjälpa till och hennes dotter Nora fick hänga på.
Tåget från Uddevalla till Göteborg var inställt och ersattes med buss. Vi satte oss motvilligt på bussen och skumpade iväg på småvägar för att åka förbi alla tågstationer på vägen. Vi insåg snart att vi skulle komma fram försent och att vi skulle missa tåget mot Stockholm. Jag ringde till SJ och undrade vad som skulle hända nu. De lugnade oss med att tåget skulle stå och invänta vår buss. Jag bad om att få veta vilket spår vi skulle till så att vi skulle hitta så fort som möjligt.
Nelia hade feber och mådde lite dåligt. Eftersom hon har svårt att behålla maten när hon är sjuk så behöver hon äta oftare men lite åt gången. Jag var bekymrad över att det inte gick att mata Nelia på bussen eftersom det var för skakigt. Jag måste ju hälla upp sondnäringen i en mugg och dra upp den i sprutor. Jag fick helt enkelt låta stackars Nelia vänta. Både hon och Lilja somnade snart.
Nora, Nelia och Lilja
Vi kom fram en halvtimme efter att vårt tåg skull ha gått. Vi gick så fort som tre treåringar kan gå mot plattformen. Där stod ett tåg som verkade vara helt tomt. Vi gick förbi vagn efter vagn för att komma till vår vagn. Då fick vi se en kille som arbetade där. Han berättade att det här tåget inte skulle gå förrän om två timmar. Vi gick besvikna mot informationen. Om vi hade tagit bilen till Göteborg hade vi kommit i tid.
Kvinnan i receptionen såg ut att ha tagit emot klagomål hela dagarna under många år. Hon skulle tycka synd om oss men jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Först sa hon att det var fullt på alla tåg men så försvann hon in bakom för att ringa några samtal. Det tog en lång stund och Line kom in med alla barnen för att se vad som hände. Till slut kom kvinnan tillbaka och hon hade ganska goda besked. Det fanns platser åt oss på ett tåg två timmar senare. Vi var lättade över attt vi skulle komma fram idag men samtidigt blev vi väldigt besvikna över att vi skulle komma fram fyra timmar senare än planerat. Kvinnan bakom disken hade tinat när hon såg hur våra axlar sjönk och hur våra barn låg trötta och hungriga huller om buller kring våra fötter. Hon erbjöd oss checkar som vi kunde använda på pressbyrån. Vi tackade och tog emot 50 kronor per person. Jag frågade om det fanns någon anständig plats där jag kunde mata Nelia och jag förklarade att hon inte kan äta själv men det fanns inga bord och stolar där man kunde sitta i lugn och ro.
- Nelia och Lilja i moster Lines knä
På något sätt fick vi timmarna att gå och snart satt vi på tåget. Då fick vi nästa besvikelse. Tåget hade inget Internet och barnen fick därför inte se på Bolibompa. Hade jag vetat att det skulle bli så här så hade jag haft med någon DVD-film. Barnen tyckte att det var roligt att åka buss och tåg men det blev snart tråkigt det med.
Nelia försöker ligga och vila i tågfåtöljen
Eftersom en taxi stod och väntade på oss fick jag ringa planeraren på TV4 så att hon kunde meddela att vi var sena. Jag skulle också träffa några ur Stockholms prematurföreningens styrelse samma kväll men det skulle bli alldeles försent nu. Jag fick ringa några samtal och ställa in.
Väl framme i Stockholm stod två taxibilar med bilbarnstolar och väntade på oss. De hade fått fel uppgifter på något vis och höll på att köra till fel hotell men jag kollade upp vilket hotell som var bokat så att vi till slut kom rätt.
Barnen fick ligga i dubbelsängen och titta på Charlie och Lola en stund. Till slut, men alldeles för sent somnade de gott i den sköna sängen.
Lilja och Nelia i sängen på hotellrummet
Hotellrummet
Stackars Nelia mådde dåligt i sömnen klockan 3 på natten, hon hade hög feber igen så jag fick ge henne alvedon.
Nästa morgon började med en god hotellfrukost. Jag var ganska nervös och var inte så sugen. Nelia ville inte smaka på någon mat idag heller. Hon drack bara lite vatten men kräktes i en påse som jag hade med mig. Först när alvedonen hade börjat verka vågade jag ge henne mat i knappen.
Trots att vi hade gott om tid på oss på morgonen så blev det som vanligt stressigt i slutet. Vi kom till slut ner i lobbyn och stod och väntade på taxin som var sen. Till slut ringde Taxi Stockholm och undrade var vi var. De stod och väntade utanför det hotellet som de ville köra oss till igår. Jag förklarade att det blivit fel igen och att vi stod och väntade på dem.
Den första som vi mötte innanför TV4-husets dörrar var Kjell Bergkvist. Han tittade beundrande på tjejerna och log så brett att ögonen blev två smala streck.
Det vimlade av människor därinne. I receptionen hade de en besökslista där de markerade våra namn. En man kom och hämtade oss och jag fick gå rakt in i sminket. Det var så kul att få en proffssminkning och det var riktigt roligt att hon tyckte att håret var fint som det var.
Jag blir sminkad.
Så lyxigt.
Sedan fick vi vänta inne i loungen där ett rockband låg eller hängde i sofforna. En bänk var uppdukat med frukostmat och annat gott. Klockan 10 kom det två tjejer som satte på oss mikrofoner och Nelia och Lilja stod väldigt stilla och hjälpte till med mikrofonerna som fästes med magneter på deras klänningar. Så duktiga. De kan ju inte haft en aning om vad allt handlade om. Jag fick inte ha på mig mitt nya fina långa halsband eftersom det kunde störa ljudet.
De hade tidigare sagt till mig att programmet var i direktsändning och att vi skulle på 10:05. Det kändes i magen när det började närma sig men när vi väl hade kommit in i studion och satt oss ned kändes det bara bra. Det jag var mest orolig för var att inte komma på något att säga.
Där satt vi i soffan en stund och väntade. Några TV-skärmar var riktade mot oss och vi kunde se oss själva på skärmarna. Flera kameror rörde sig i studion. Några höll i stående kameror och en annan kamera hängde från en ställning och slingrade sig ljudlöst omkring.
Efter inspelningen fick vi gå ut genom en annan studio. Ni känner kanske igen den. Vi kunde inte låta bli att ta lite roliga kort.
(Bild kommer på nyhetsmorgonsoffan.)
Sedan kom vi tillbaka till loungen där jag fick matat Nelia och så kunde jag faktiskt få i mig själv lite mat också. Barnen började bli rastlösa och sprang omkring. En man som jag tror brukar synas på ekonominyheterna såg sur ut där han satt med sin kopp.
När vi kände oss klara fixade de fram två taxibilar till oss och vi kunde åka till stationen. Taxichauffören undrade om jag hade jobbat färdigt för dagen och han var säker på att han kände igen mig från TV. Jag förklarade att jag inte alls är någon kändis.
Den här gången gick det smidigt med tågen och vi höll tidtabellen. Tyvärr var det inget Internet den här gången heller.
Jag matade Nelia som låg och sov och en liten tjej som satt på andra sidan gången tittade nyfiket. Jag berättade för henne att Nelia inte kan äta i munnen så hon får maten direkt i magen istället. Vad smart va! sa jag. Flickan tittade blygt på mig och mamman log. Lika bra att hon får veta vad vi höll på med tänkte jag.
- Siamesiska tvillingar
Tre trötta barn och två trötta mammor somnade snart. Jag vaknade av att Nelia mådde dåligt. Jag hade matat henne knappt en timme tidigare men nu hade febern stigit. Hon kräktes och jag fick tag i en påse med en bulle i och lyckades förhindra en olycka. Jag tänkte på dem runt omkring mig som måste ha hört hur hon kräktes.
Vilket äventyr!
Read Full Post »
Mirakeltvillingar 