Tacksamhet

Vi var på ögonmottagningen idag. Det var ett halvår sedan vi var där sist och då gick det inte alls. Tjejerna protesterade och läkaren avbröt undersökningen för att han inte ville de skulle få dåliga minnen av honom. Flickornas ögonläkare är en ung kille med väldigt långt hår. Han är mycket trevlig och har verkligen tålamod och god hand med barn. ”Det kan hända mycket på ett halvår så vi ses till våren” sa han. Halvåret innan det, alltså för ett år sedan var en riktigt jobbig upplevelse. Jag skrev om det här.

Men idag gick allting så himla smidigt. Vi var i väldigt god tid och tjejerna var vid gott mod trots att vi hade stigit upp tidigt så det började ju bra. Läkaren ville undersöka tjejerna med några mätinstrument innan tjejerna fick de pupillvidgande ögondropparna för att känna på deras humör för dagen. Han menade att ifall det var jobbigt för dem redan innan dropparna så vore det lönlöst även efter dropparna för de är ganska obehagliga. De satt i alla fall ganska stilla och tittade in i en apparat som vi kallade för ficklampa, sådana gillar de ju. Sedan tog läkaren fram en större grej som de skulle titta in i, som en sådan där leksakskikare från 70-talet med bilder i. Tjejerna var till en början lite reserverade och då ville läkaren först visa på mig. Jag kikade in i apparaten och försökte fokusera på en liten bild av en nalle. ”Du har ett brytningsfel” sa läkaren. ”En etta, en och en halva…” fortsatte han. ”Jaha” sa jag förvånat. Han bytte till mitt vänstra öga. ”Det vänstra är bättre” sa han. Han undrade om jag hade några problem med synen och det kan jag ju inte påstå att jag har. Jag har alltid tyckt att jag ser bra men jag har i och för sig haft konstiga upplevelser det sista av att jag har svårt att fokusera när jag är trött eller att jag kan känna att saker runt mig rör sig fast de inte gör det. Jag sa inget om det till honom för jag vill inte få veta att det är något som är fel. Lite dålig taktik, jag vet.

När mamma hade tittat in i grejen var det inte längre så farligt. Allt gick bra och läkaren fick ut långa remsor med en massa siffror på. Då tyckte han att det var dags för ögondropparna och efteråt var det bara att vänta i väntrummet som hade blivit fyllt av andra barn och deras föräldrar. Då kom läkaren ut igen till oss. Han hade sett sprutorna som jag hade ”dukat fram” då vi först kom till väntrummet och nu vill han veta vilken det var av tjejerna som hade knappen. Han skrev en anteckning i sina papper och jag undrade vad det kunde ha med barnens syn att göra. Han ville också veta om tjejerna skiljer sig från varandra på något sätt. Han undrade om Lilja var lite mer modig än Nelia och jag sa att det är tvärtom. Han skrev lite till i sina paper. Varför trodde han tvärtom?

Tjejernas pupiller blev stora svart hål och de kisade lite då de lekte. Det var dags för fler undersökningsinstrument och vi gick in på läkarens rum igen. Han satte på sig den stora välbekanta grejen på huvudet och då ville Nelia inte alls sitta stilla i mitt knä längre. Hon slet sig och så började tjejerna springa runt runt vagnen. Han ville absolut inte tvinga dem till något utan lade undan den för ett tag. Han trodde att de nog kom ihåg apparaten efter alla undersökningar i deras korta liv och jag kan bara hålla med. Då bytte jag taktik och pratade till Liljas fåfänga sida. ”Vi vill titta på dina fina ögon” sa jag, ”Du har så söta ögon”. Det fungerade, och Lilja kunde gå med på det. Efter att Lilja hade gjort undersökningen utan protester kunde Nelia också sitta still – litegrann. Till slut var det i alla fall över och läkaren sa att deras blodkärl i ögonbottnen var väldigt tunna, men han hoppades att de skulle räcka. Orden gjorde mig förstås orolig. För mig så verkar inte tjejerna ha några bekymmer alls med synen så när jag får höra att de har problem och att de antagligen kommer att få glasögon blir jag ledsen även om det inte kommer som en chock. Vi skulle prata mer om glasögon om ett halvår då det är dags för nästa besök. Jag tackade för oss och kände mig trots allt väldigt tacksam för att det hade gått så bra idag.

Read Full Post »

Ögonundersökning igen

Det var nästan ett år sedan som tjejerna var på ögonundersökning sist. Jag har gått och undrat över när remissen skulle dimpa ned i brevlådan. Jag kommer ju aldrig ihåg vad folk säger till mig om jag inte skriver ned det. Jag hade för mig att undersökningen skulle ske på hösten. Men i fredags ringde de i alla fall och gav oss en tid till idag tisdag. Det känns skönt att det äntligen blir av för då kan jag bocka av ytterligare en grej men de kunde ha informerat mig lite tidigare.

Oturligt nog hade jag inte bett att få någon hemtjänst den här veckan eftersom jag trodde att André skulle vara hemma, och jag visste ju inte om den här undersökningen heller. Ibland kan det vara skönt att ha med någon som stöd om det blir för mycket. Jag hade bett om extra tid på dagis och fått det i alla fall, men när jag var på ögonmottagningen och tjejerna fick sina ögondroppar som först skulle verka i 45 minuter, insåg att jag ändå inte skulle hinna hämta dem i tid. Jag skyndade mig iväg för att hämta Juni och Ervin så fort tjejerna hade fått dropparna.

När jag var tillbaka släppte jag Juni och Ervin lösa i väntrummets lekhörna medan tjejerna skulle undersökas. Jag kunde bara hoppas att de skötte sig för jag kunde inte hålla dem under uppsikt nu. Läkaren var en utländsk man men det gick inte att gissa varifrån han kom. Han var väldigt trevlig och inte alls stressad så som läkare kan vara ibland. Jag började med att fråga honom om han skulle använda den där hemska ögontången och han svarade att han skulle försöka låta bli. Vår ögonläkare på NÄL använde aldrig tången utan hade med sig en assistent som höll upp ögonen med fingrarna. Min uppgift var alltid att hålla fast kroppen och armarna. Tjejerna var väldigt starka redan på neonatalen. Nu är de så starka att det ibland är på gränsen att jag lyckas ge dem pulmicort-inhalationerna. Hur skulle då en ögonundersökning gå, läkaren verkade inte ha någon assistent till hjälp.

Läkaren verkade inte hemma i rummet där vi var och först var sladden till en apparat för kort så vi fick sätta oss i hörnet på en stol. Jag lade ned Nelia i knäet och försökte hålla fast henne medan han tittade in i hennes ögon med en massa utrustning. Det gick visst inget vidare och det tog lång tid. Vi plågade Nelia och jag bara väntade på att hon skulle kräkas. Till slut berättade jag hur vi brukade göra då de låg på neonatalen och då sa läkaren att det kanske skulle gå bättre om han bad en assistent komma in för att hjälpa oss. En kvinna kom in och nu fick läkaren ordning på apparaterna så att han kunde undersöka Nelia på en brits istället. Där fick jag hålla hennes huvud stilla och kvinnan höll i Nelias kropp. Hon gjorde så mycket motstånd hon bara kunde och slingrade sig så att vi fick ta i ordentligt för att hålla henne stilla. Det känns så hemskt att hålla fast henne när hon skriker så hjärtskärande men som vanligt stänger jag av mamman i mig och bara fokuserar på vad som skall göras. Nu verkade läkaren mycket mer nöjd och det gick fortare för honom att undersöka. Äntligen kunde jag ta upp Nelia och krama om henne. Jag ville trösta henne länge men vi hade ju inte tid för det. Kvinnan var på väg ut igen då vi bad henne att stanna lite till, det var ju en tjej kvar att undersöka. Ojdå, sa hon och kom tillbaka.

Jag satte ned Nelia i vagnen och hon fick någon liten leksak att titta på under tiden. Liljas undersökning gick så mycket fortare och var över på några minuter.

Efteråt sa läkaren att de förändringar som de hade uppsikt över under tiden på neonatalen var förbi men istället började han prata glasögon. Han kunde dock inte avgöra något nu för de var visst för små. Han sa att vi skulle ses igen om ett halvår och då borde man kunna se om glasögon behövs eller inte.

Snälla låt oss slippa glasögon. Det vore väl inte konstigt om de skulle behöva glasögon eftersom det är vanligt bland prematurfödda barn, men jag har ju trott att allt är bra med tjejernas syn. De verkar se mycket bra på både långt och kort avstånd. Jag har kanske varit för optimistisk men hellre det än att jag hade gått och funderat över det här hela tiden. Nu har vi ju haft en mirakulös tur med det mesta så det kanske inte är mer än rätt att vi får något bakslag.

Kan någon säga mig hur man får en 1½-åring att behålla glasögonen på näsan? Måste de ha ett sådant där fult brett gummiband runt huvudet? Hjälp, det skulle verkligen vara jättetråkigt om de behöver glasögon. Inte för utseendets skull utan för att det måste vara jättejobbigt. Glasögonen går säkert sönder för jämnan, och så är de bara i vägen. Ett extra bekymmer helt enkelt.

När jag var ute i hallen och klädde på barnen fick jag plötsligt se ett bekant ansikte. Det var mamman till tvillingpojkarna som låg på neonatalen samtidigt som oss. Vi hade varit tillsammans en hel del under den tiden och vi håller fortfarande kontakten men tyvärr sporadiskt. Det var så roligt att få se henne och hennes dotter men det hade varit extra roligt att få se tvillingpojkarna som hade stannat hemma. Jag har ju inte sett dem sedan de låg i dubbelsängen på neonatalen. De är med korrigerad ålder jämngamla med tjejerna så när som på några dagar och det hade varit roligt att se hur de skiljer sig från varandra i storlek och annat. Juni fann i alla fall en vän i dottern som är i samma ålder och det dröjde inte länge förrän de sprang omkring och lekte. Vi mammor försökte prata och uppdatera oss om hur det är med respektive familj. Vi pratade om att försöka hälsa på varandra och en timmes bilväg känns inte så långt för tjejerna längre. Det skulle vi nog klara av. Nelia och Lilja sover för det mesta i bilen också vilket är väldigt skönt.

Jag såg förresten en liten prick vid Nelias öga igår. Det första jag tänkte var att det såg ut som en mollusk. För nästan två och ett halvt år sedan blev Juni smittad av en kusin. Det var väldigt långvarit och jag testade alla kurer jag hörde om. Inget tycktes hjälpa. När det äntligen verkade som om det var på väg att gå över upptäckte jag att Ervin hade blivit smittad. Juni hade haft sina i ett och ett halvt år minst och nu var det bara att gå igenom samma sak med Ervin. Det är så tråkigt med molluskerna för de är hemskt fula och så kan de bli infekterade. Dessutom kan andra barn bli smittade och det känns hemskt att behöva vara smittokällan. Juni hade sina på överkroppen och vi kunde lätt dölja dem med tröjor, tyvärr fick hon ha långärmat hela sommaren. Ervin fick sina mollusker i ansiktet och i blöjregionen och han har fortfarande en på ögonlocket, men det verkar också bli den sista. Nu har det gått ungefär ett och ett halvt år sedan han blev smittad. När jag nu fick se pricken bredvid Nelias öga blev jag så besviken. Räcker det inte nu?

Read Full Post »