Det är på många sätt mina vänner som hjälper mig att finna kraften att fortsätta genom alla motgångar. Aldrig har jag haft så många vänner som jag har nu. Innan jag blev mamma hade jag nästan inga vänner utan jag umgicks bara med familjen och mest med mina syskon med undantag från högskolefolket. Barnen har fått mig att bli öppnare och mer social. De har ”tvingat” mig ut bland andra människor främst på öppna förskolan. Snart upptäckte jag hur skönt det är att prata med andra föräldrar även om det bara blev några meningar sagda.
För några dagar sedan fick jag ett brev på posten. Jag fick för mig att det var något jag hade köpt på Tradera så jag rev upp kuvertet. Jag blev mycket förvånad när jag såg sedlarna och de var dessutom av hög valör. Brevet kom från en vän som hade tänkt skicka det en längre tid. När jag några dagar senare träffade henne på ett barnkalas förklarade hon att det kändes rätt i hjärtat att skicka oss pengar. Det kändes konstigt att ta emot pengarna men att inte göra det vore sårande. Tyvärr behövdes pengarna också men de skall in på tjejernas sparkonton så fort jag kan. Vännen hade dessutom med sig fler presenter till oss. Tjejerna fick varsitt presentkort på kläder och jag fick en bok. Boken måste jag berätta om. Den heter ”Grabben i kuvösen bredvid” skriven av Jonas Helgesson som är en CP-skadad kille som trotsar sitt öde som handikappad. Istället ser han till att han slipper rullstolen, får 24 i handikapp och skaffar körkort. Jag har bara kommit halvvägs men Jonas livslust och kämparglöd har redan gett mig en stark framtidstro på att tjejerna kan göra det mesta med sina liv. Presentkorten spenderade jag förresten till att köpa två ljuvliga små mörkröda kimonoinspirerade klänningar till tjejerna. De skall ha dem till fotograferingen och på julafton tänkte jag. Jag vet inte hur jag skall tacka denna vän för hon har verkligen öppnat sitt hjärta för oss. Få människor är så generösa och godhjärtade som hon. Om jag ändå kunde ge tillbaka lite av den godhet som hon gett oss.
En väns mamma stickade jättesöta koftor och hättor till tjejerna och jag har väl redan berättat om sockorna som en kurskamrat stickade. En sådan vänlighet blir man varm av både fysiskt och psykiskt. Det är svårt att förklara hur mycket detta betyder för mig. De har ju suttit och omsorgsfullt gjort maska efter maska timme ut och timme in medan de tänkt på flickorna.
De flesta vännerna står ståndaktigt ut med att jag är dålig på att höra av mig. Det finns liksom inte tid över till att sitta i telefon. När jag får en liten stund över är det inte telefonen som är det första jag tänker på. Oftast sätter jag mig här och bara surfar planlöst runt. Det är mitt sätt att koppla av på. Jag har svårt att lägga mig på soffan utan att somna in för flera timmar framåt.
De som hör av sig till mig på Internet är sällan bekanta till oss men deras alltid mycket snälla kommentarer om oss och våra barn betyder inte mindre för det. Det är härligt att så många människor bryr sig. Deras ord stöttar mig och ger mig kraft.
Mirakeltvillingar 