De har bestämt sig för att operera Nelias ductus på onsdag. När jag fick höra det grät jag massor. De skall skära i mitt barn. Även om de gör den här operationen näst intill på rutin så är det här inte rutin för mig. En operation är en operation för mig, ett kirurgiskt ingrepp under narkos. Hjärtoperation. Det låter allvarligt nog tycker jag. Tänk om hon inte klarar av det, tänk om hon får en infektion. Alla jag pratar med säger att det är en mycket vanlig operation på så här små barn och att läkarna här är väldigt duktiga på att utföra den. I bästa fall kommer det enda som finns kvar efteråt att vara ett hårfint ärr som går tvärs över sidan på henne. Bara det känns jobbigt tycker jag. Jag förstår ändå att de vet vad de gör och att det kommer att hjälpa henne. Just nu så mår hon inte riktigt bra och saturationen går upp och ner vilket är en följd av ductusen enligt läkarna. Det är inte förrän ductusen är stängd och ur världen som de kan börja fundera över att ta henne ur respiratorn.
På onsdag kommer de att föra Nelia via kulverten till barnsjukhuset och vi får följa henne då. Operationen tar ungefär två timmar och direkt efteråt för de henne tillbaka till salen på neonatal. Hon kommer därefter att få smärtstillande ett tag. Enligt sjuksköterskorna kan det sedan bli cirka två jobbiga dagar för henne. Jag orkar inte riktigt ta in allting. Jag oroar mig för hur Nelia kommer att uppleva det, och om hon kommer att ta någon skada av all smärta och allt runt omkring. Hennes lilla hjärna känns så sårbar för intryck.
Lyckotårar.
Jag frågade idag om när nästa kuvösbyte var planerad. Det visade sig att Lilja skulle ha fått bytt kuvös redan för två dagar sedan men att det inte skett. Då bestämdes det att de skulle få gjort det klockan nio på kvällen idag och jag skulle komma för att vara med då. Jag funderade över hur det hela skulle gå till men själva ”överföringen” gick väldigt smidigt. Den nya kuvösen kördes intill och Lilja lyftes upp och då kördes den gamla kuvösen bort. Där stod den ena sjuksköterskan med lilla Lilja i händerna. Hon såg så liten ut och hon fäktade med sina små armar och ben. Jag skyndade mig fram och gav henne en lätt kyss på huvudet. Det kändes så fantastiskt. Det fanns ingenting emellan henne och mig. Hon var verklig. Jag var så rörd att jag inte kunde prata. Tårarna bara rann. Jag tyckte mig höra två av sjuksköterskorna snyfta de med. De kom och höll om mig. De anade nog hur mycket det här betyder för mig.
Mirakeltvillingar 