Jag skriver det här lite lagom bortdomnad för jag har dövat mig med drambui. Min värsta mardröm hände mig idag. Det här är det jag har fasat för i hela mitt vuxna liv. Det kan inte bli värre än då jag fick föda tvillingarna i vecka 23, men det som hände med Nelia och Lilja fanns inte ens i min vildaste fantasi, det gjorde det här. Varje gång jag har gått i stentrappor har jag haft inre syner och särskilt när jag har stapplat ner i högklackat. Jag har sett framför mig hur jag tappar fotfästet och när jag sätter tänderna i stenen har blodet sprutat och tänderna har trasat sönder i småflis.
Det hände mig en gång fast inte med mig. Jag bodde i London under mina sena tonår och jag hade just stigit ut på trottoaren från trappuppgången till min lägenhet. Minnena är vaga för jag har förträngt detaljerna, men en man på cykel blev påkörd av en bil. Jag minns hur människor stod på avstånd och bara gapade. Bilisten klev ur och bara malde på om hur ledsen han var. Jag var den enda som sprang fram till killen på gatan. Jag – en flicksnärta. Det gör mig förbannad idag när jag tänker på alla de vuxna som bara stod runt omkring. Jag ropade åt dem att ringa ambulansen och någon gjorde det, det här var för några år sedan och det var inte alla som hade mobiltelefon då. Jag satt på knä intill mannen och försökte få kontakt med honom. Han tittade sig omkring yrvaket. Han tittade på mig och hans blick var panikslagen. Då ville han ta sig upp men jag försökte få honom att ligga still. Jag visste inte varför men jag trodde att det var det bästa att göra just då. Något som etsade sig fast i mitt minne var hans söndertrasade mun. Tänderna hade skurit genom läppen och tandstumparna var taggiga och blodiga. När jag hörde hur ambulansen närmade sig gick jag därifrån och jag får väl aldrig veta hur det gick för den här killen men jag glömmer honom inte.
Det var inte längesedan jag satt här och skröt om hur fina små taggar Nelia har fått, det jag skall skriva om idag är helt tvärtom.
Juni slog ut sina framtänder idag. Vår lilla Juni är den klumpigaste flickan jag har hört talas om. Hon bara satt i fåtöljen och tittade på TV:n. På något vis ramlade hon i golvet. Jag stod och hängde tvätt då hon började gråta hysteriskt. Aldrig kunde jag föreställa mig den syn jag fick se. Hela munnen var blodig och jag kunde inte se vad som hade hänt förrän jag stod med henne över handfatet. Blodet rann ner i vattnet och jag såg att en framtand fattades i hennes överkäke. Den andra framtanden bredvid såg alldeles lös ut. Jag skrek förtvivlat till André att ringa 112 och han kom rusande.
Jag ringde 112 och killen skulle försöka få tag i käkspecialisten. Som vanligt händer våra hemskheter på helgen när allting går på halvfart. Han ville veta hur det hade gått till. Hur hon hade ramlat och var. Jag gick till vardagsrummet och såg efter om jag kunde hitta något blod på golvet men där låg istället en liten vit tand. Tanden var hel och hade med sig hela den långa roten. SOS-killen sa till mig att stoppa in tanden i hålet igen och i den stunden ville jag bara gå under. Hur kunde han sitta där och säga detta till mig. Han skulle bara se lilla skräckslagna Juni, allt blodet, den lilla tanden. Jag tog mod till mig och satte mig på huk framför Juni. Hon vill absolut inte vara med på detta men jag övertalade henne att öppna munnen. Det kan rädda tanden förklarade jag. Jag fick den inte att sitta särskilt bra och jag förstod att Juni snart skulle råka svälja tanden. Hon puttade på den lätt med tungan och den föll ur hålet, så jag tog ut den igen och la den istället i ett glas ljummet vatten. Jag visste inte om det var det rätta att göra men SOS-killen var inte kvar i luren just då så jag hade ingen att fråga. En stund senare förklarade han att käkspecialisten skulle ringa upp mig så han önskade mig lycka till och sa hejdå.
Käkspecialisten var lugn i rösten och förklarade att det inte fanns mycket att göra. Mjölktänderna skulle ju ändå ut så småningom och de ville inte tvinga in Juni till Sahlgrenska när de ändå inte kunde göra något. Om den tanden som satt kvar skulle vara i vägen skulle de kunna ta ut den men annars så kanske den ramlar ut av sig själv. Vi skulle kunna åka in på måndag för att fotografera och dokumentera skadan, men det var allt. Luften gick ur mig för jag ville bara till någon som kunde fixa allt. Nu fick jag inse att inget kunde göras och Juni skulle få leva med sin glugg ett bra tag innan de nya tänderna växer ut, om de nu gör det alls. Jag ville ha bedövning, kirurgi, hela kitet så att allt skulle bli bra igen. Jag hade under tiden redan packat väskan med proviant och extrakläder och målarblock med färgpennor till Juni som tidsfördriv för jag var bergsäker på att vi skulle åka in.
Jag är tacksam för att vi har hunnit fotografera henne på dagis och för att Juni hade hunnit äta upp sitt lördagsgodis. Vi måste klamra oss fast vid de små sakerna och tänka på dem som har det värre än oss.
Juni sover i sin säng och under kudden ligger hennes tand och en guldpeng. André har varit iväg och köpt yoghurtar, glass och risifrutti. På vägen hem hade han varit hos sina föräldrar och fått med sig en Sheridan till mig. Nu när jag har skrivit av mig skall jag ta mig samman och fortsätta förbereda inför kalaset imorgon. Lilja och Nelia fyller ju snart 1 år och kalaset har vi delat upp på två söndagar för att det inte skall bli för många här på samma gång.
Min älskade lilla Juni, lilla prinsessa.
Mirakeltvillingar 