Upp och ner – skrivet av moster Line

Den 8 december åkte vi till lund för att få se flickorna, vi kände att vi ville se dem medan de var i livet. Båda var svårt sjuka och all deras energi gick åt för att överleva. Vi promenerade från Ronald McDonalds Hus mot avdelningen där flickorna låg, jag visste inte riktigt vad jag skulle få se… In kom vi i salen där de låg, vi tvättade och spritade händerna och fick tillslut se dem, jag blev förvånad att de faktiskt var gulliga. Jag har tidigare sett för tidigt födda på bild i tidningar och då har de inte ens sett mänskliga ut. Jag försökte ta kort på dem men det var väldigt svårt att få bra kort då jag ville skona dem från blixten. Emmy sträckte in sin hand till Nelia och hon tog tag i hennes finger, helt fantastiskt att se, det verkade som om hon ville vara sin mamma nära lite till bara…

Under tiden som Emmy bodde i Lund hjälpte jag till att vattna blommor, tömma kylen på dåliga grejer och diska disken som stod på diskbänken, det syntes väl att vardagen hade fått ett abrupt slut då det stod möglig mjölk i en mugg i kylen, stekpannan stod odiskad på spisen och smulor på bordet, posten tog jag in och det blev stora drivor av papper. Lucia nalkades och Emmy var ledsen att lussegrejerna låg hemma i en garderob så jag skickade allt i ett paket så Ervin och Juni fick vara pepparkaksgubbe och lucia trots allt.

Julen började närma sig och det var Emmys tur att ha julen hos sig, vi brukar turas om. Denna gång blev det väldigt annorlunda då vi fick fira jul på Ronald McDonalds hus. Jag hade gjort potatisgratäng och köttbullar och handlat prinskorv, sill och rödbetssallad och försökte få en så mysig jul som möjligt. Det var inga problem att få rum på Ronald McDonalds Hus eftersom det var många som hade rest hem över helgen. Vi hade det riktigt mysigt trots att det inte var hemma. Vi såg efter Juni och Ervin när Nelia skulle extuberas, det var nog gott att både Emmy och André kunde vara med på det. Tyvärr klarade inte Nelia det så bra så de ringde från avdelningen efter en stund för att berätta att de fått intubera igen. Vi kommer alltid att komma ihåg vad vi gjorde julen 2007 iallafall. Jag kan tänka mig att en familj som lever så som Emmys familj gjorde så blir det aldrig någon normal vardag och man kanske rent utav struntar i om det är julafton eller inte, men i efterhand så tror jag att det blev ett fint minne och ett litet avbrott i deras svåra liv de levde då. Vi åkte även dit för att fira nyår, det kändes som en självklarhet, vi brukar ju träffas på högtider.

Nu i skrivande stund är flickorna drygt 1 år och 9 månader och dom är helt fantastiska, jag tänker ofta på att deras liv hängde på en skör tråd och att dom varit nära döden så många gånger så dom borde kanske inte klarat sig, jag hoppas att alla dom som jobbar på neonatalavdelningar runt om i världen vet hur viktiga dom är. Jag är så tacksam att jag får lära känna Nelia och Lilja, det är underbart att få vara deras moster och jag ser fram emot alla år som komma skall…

Nelia är 5 dagar gammal och håller i Emmys finger.

Read Full Post »

Babykläder – skrivet av mamma Ingrid

Jag var på resande fot i Afrika när det plötsligt tickade in ett SMS från min dotter Line. Det stod att fostervattnet hade gått för Emmy. Jag vet inte exakt vad jag tänkte just då mer än: att det är ju allt för tidigt!
När vi äntligen kommit fram till kvällens destination så ringde jag Line och fick veta mer. Det var inte speciellt trevligt att prata med henne när jag fick veta lite mer om vad som hänt. Jag blev allvarligt bekymrad, och hade inte en tanke på att det skulle gå bra.

Jag tror det var dagen efter som jag fick tag på Emmy själv. I alla fall så låg hon då på Örebro sjukhus. Då blev jag lite mer lugnad för Emmy sa att om hon bara låg blickstilla så skulle det nog gå att hålla kvar barnen i magen ganska länge. Helt lugn blev jag ju inte, men jag vet att sjukvården klarar ganska mycket nu för tiden, och jag hade faktiskt ganska stor tro på att barnen inte skulle födas på ett bra tag…
Ja- så kom dagen för hemresan från Afrika. När jag landade så skulle jag resa och hämta två av mina hundar, varav den ena var placerad hos min dotter Unni som bor i Skåne. Detta var den 3.e december. När jag hade kommit till Svinesund så ringde telefonen. Det var Line. Hon sa att jag just hade blivit mormor till två flickor.
Jag tänkte: jaha det var det. De lever väl inte många timmar. Jag måste ta mig till Emmy och stödja henne allt vad jag kan.

Vad ska jag göra med alla fina kläder som jag köpt? De blir det ju ingen användning för nu. Jag började också tänka på begravning och det var i stort sett bara mörka tankar i mitt huvud resten av vägen.

Dagen efter så kom jag fram till Lund tillsammans med min mor som var med som sällskap och stöd. Jag fick träffa Emmy och Andre på deras rum på sjukhuset. Emmy var blek och tagen, och bara grät. Att trösta i en sådan situation är inte möjligt över huvudtaget. Vad ska man säga? Det blir ju bara klyschor, då är det bättre att inte säga så mycket alls…

Line hade i alla fall talat om för mig att Emmy ville ha babykläder för att hålla hoppet uppe så det fick hon. Jag tror det var 6 uppsättningar till varje barn. För mig kändes det på ett sätt makabert att ge henne dem.

Jag skulle få se flickorna när jag ändå var där nere, och när jag såg dem ligga där som små fågelungar, men ändå förhållandevis stabila så fick jag helt plötsligt känslan av att de skulle klara sig! Ja- jag var nästan helt säker på det!

Efter ett par dagar när jag kommit hem igen så berättade Emmy att Nelia hade fått en massiv hjärnblödning. Då blev allt vänt på huvudet igen och min första tanke var: låt den stackaren få somna in. Vad har hon för liv att vänta sig? En grönsak?
Och så sedan beskedet om att Lilja också drabbats…

Jag åkte i alla fall ner igen till Lund för att passa Juni och Ervin några dagar så att Emmy och Andre kunde vara tillsammans med flickorna och sakta kom hoppet tillbaka om att de kanske kunde bli ganska friska trots allt så småningom.

Read Full Post »

Flygande besättning – skrivet av Mats och Berith, ambulanshelikoptern

From 2002 har vi haft en ambulanshelikopter i Västra Götaland som bistår hela regionen i det prehospitala arbetet dvs. arbetet med akuta sjukdomsfall och olyckor. Så även med transporter av patienter mellan sjukhus, där man har behov av intensivvård. Detta sker mellan sjukhus inom regionen men även transporter utanför regionen exempelvis till specialistvård. Fördelen är att man får en snabb transport och kan ha en kort tid utanför sjukhuset.

Ett sådant exempel är när Emmys tvillingar fick lite för bråttom ut, alldeles för tidigt. Eftersom det var platsbrist i regionen, brukar man samverka och ordna någon annan plats i landet eller samverka med andra närliggande länder om det behövs.

Vi som arbetar på ambulanshelikoptern, som har sin bas på Säve i Göteborg, är en flygande besättning bestående av en kapten och en styrman och en sjukvårdsbesättning med en läkare och en sjuksköterska.

När förfrågan kommer till oss om förflyttning av patienter, som i detta fall till Örebro, får först piloterna kontrollera vädret, så att vi kan ta oss dit. Denna gång kommer vi speciellt ihåg, för vi fick besked om att vi kunde ta oss dit men troligen inte hem igen. Så vi packade snabbt med oss tandborste å sådant annat man kan behöva (vi lovar att den kvinnliga delen av besättningen aldrig någonsin har packat ”en resväska” så snabbt) och begav oss iväg.

När patienter åker med oss så får de ha headset på sig, dels pga. bullret i maskin men också för att vi ska kunna tala med varandra via intercomradio. Vi frågade Emmy om vi skulle ha henne bortkopplad så hon slapp att höra radiotrafiken men hon kände sig tryggare om hon var delaktig. Härigenom hör man all radiotrafik och även de andra larm som går till andra enheter, tex. till övriga ambulanser och det var just ett sådant larm som Emmy hörde som hon berättar om i denna bok. Detta var dock inte ett larm som var ställt till vår enhet utan enbart till vägambulansen. Så vi skulle inte ha blivit dragna på det larmet även om vi varit lediga.

Transporten till Örebro gick bra. Vi lämnade över vår patient, med barnen fortfarande i magen, till personalen i Örebro och kunde tack vare en fördröjning av ovädret, ta oss hem igen.

Vi har följt Dig, Emmy via tidningarna men blev jätteglada när Du ringde i juli 2009 och berättade hur det hade gått. Att det skulle vara så tursamt att nästan hela besättningen som arbetade då, var på plats när Du ringde, var trevligt för oss alla.

Bästa Hälsningar från 

Mats o Berith, sjukvårdande besättning på ambulanshelikoptern i Västra Götaland

Read Full Post »

Ambulanserna 904 och 928 – skrivet av ambulanspersonalen

I vårt larmsystem får vi adressen och vad som hänt på en pappersremsa i ambulansen. Lappen har jag av förklarliga skäl inte kvar, men jag kan tänka mig att SOS skrev något sådant här: kvinna gravid i 24 veckan, tvillingar, vattenavgång.

Det är larmcentralen, SOS-alarm, som prioriterar vilka och hur många ambulanser som skall åka och i det här fallet blev det två ambulanser från Uddevalla, 904 och 928, som fick uppdraget klockan 13:13. Väl framme efter ca 11 km och 10 minuter försökte jag öppna dörren till villan men den var låst. Vi började leta efter Emmy genom fönstren i huset och fick kontakt, jag tror det var i sovrummet, eller?? Ett av barnen försökte då öppna dörren men lyckades inte. Nu blev det något komplicerat. Skulle vi bli tvungna att göra inbrott? Men Emmy fann på råd och öppnade ett fönster trots sitt prekära läge. Om jag minns rätt var fönstret av modernt snitt, ett s.k. vändningsbart fönster, så det öppnade inte helt. Låsmekanismen hittade vi och fick till slut upp fönstret på vid gavel. Med tanke på min rondör och stela lekamen är jag fortfarande lite förvånad över att jag kunde ta mig in genom fönstret men det gick. Och mycket riktigt, skorna var på!!

Sedan tog vi hand om Emmy och vår specialambulans bemannad med narkossjuksköterskan Anneli och ambulanssjukvårdaren Lars transporterade henne under lugna förhållanden till förlossningen på NÄL. De lämnade huset klockan 13:38 och kom fram till NÄL klockan 13:54. I journalen som sedan skrevs står det;

Kontaktorsak                         Kvinna gravid i 24 veckan, tvillingar. Nu vattenavgång + enstaka värkar. 3 och 4 barnet.

Åtgärder gynekologi               Telefonkontakt med förlossningen. Inga åtgärder behövs. Kör bara lugnt in till sjukhuset.

Vi är mycket tacksamma för denna kontakt, intressant och lärorikt att få reda på hur det går för våra patienter. Det ger en större dimension för oss i vårt framtida arbete.

Vi hoppas också att ni har det bra.

Med varma hälsningar            Lars Hultberg och Anneli Knutsson ambulans 928

John-Erik Lövstrand och Peter Brink ambulans 904

Read Full Post »

Panik – skrivet av syster Line

Jag stressar i köket för Nora skall ha lite mat innan vi skall åka till Emmy. Typiskt nog spyr Nora upp all mat och jag får börja om igen, funderar på att avboka Emmy för denna dag och åka till henne imorgon istället.

 

Medan jag sitter och matar ännu en gång ringer telefonen, Det var en kvinna i luren som sade att hon ringde från SOS alarm. Ett skämt givetvis tänkte jag, varför skulle de ringa mig? Kvinnan i luren säger att min syster vill att jag skall åka till henne för hon behöver hjälp. Vaddå? vilken syster… vad har hänt? frågade jag. Jo, Emmy behöver din hjälp, sa hon. Allting snurrade i huvudet och jag förstod inte alls, Jag vet inte varför men jag frågade henne, har vattnet gått eller? Ja, sade hon med en suck. Hur snabbt kan du vara där? Tja, jag kan nog vara där på en halvtimme, jag åker med en gång… så lade jag på luren.

 

Paniken steg inom mig och jag blev livrädd. Klockan var nu 15 över. Elin var hos grannarna så dit ringde jag snabbt och förklarade vad som hänt och frågade om hon kunde vara där en stund, det gick bra så jag kastade ner lite mat och blöjor i skötväskan och tog tag i Nora och sprang ut i bilen. Som en galning, med alldeles för mycket annat i hjärnan gav jag mig ut i trafiken… Bilen fick jobba hårt, oj den har aldrig gått så fort tänkte jag och var orolig att topplockspackningen skulle gå sönder på den gamla dieselbilen. I bilen satt jag och skrek svordomar och fasade över vad jag kanske skulle behöva få se, Nora undrade nog vad som hade flugit i mig.

 

Det värsta jag föreställde mig var att jag kom dit innan ambulansen och att Emmy satt där storgråtandes med två döda barn i famnen, Vad skulle jag kunna göra då?? Hur kan man trösta? Snart framme, körandes i 120 på den lilla snirkliga 70-vägen höll jag på att krocka med en skolbuss i en kurva och mitt hjärta slog ännu hårdare.

 

När jag svängde in till Emmys hus såg jag att där stod två ambulanser och allting kändes väldigt surrealistiskt, är jag med om detta?. Klockan var nu 32 över, herregud jag var där på 17 minuter, usch vad olaglig jag har vart nu tänkte jag. Jag ställde bilen med motorn igång och sprang ifrån Nora. Inne i huset möttes jag av två ambulansmän, den ena bar på Ervin och den andra var med Juni som visade dom nåt pyssel. Underbara barn tänkte jag, de fattar inte vad som står på eller hur allvarligt det är, dom har bara fått nya lekkamrater. Ibland önskar jag att man själv var lika ovetande om allt hemskt som händer i världen.

 

Jag sade nog inte ens hej till ambulansmännen utan frågade med en gång, var är Emmy? Jag är hennes syster tillade jag, Dom pekade in i det som då var Sebbes rum. In kommer jag och får se Emmy liggandes på sängen i en konstig ställning med rumpan uppåt och utan kläder på nederdelen av kroppen. Vad bra att bebisarna är kvar i magen, tänkte jag. Man kan ju inte vara till mycket tröst i en sådan här situation men jag gjorde mitt bästa och sade att allt blir bra Emmy, det ordnar sig skall du se. Emmy var nog upptagen med att tänka massa annat för hon var ganska frånvarande, inte så konstigt kanske?

 

Ganska snabbt hade ambulansmännen hjälpt Emmy upp på båren och det var dags att fara iväg, Jag strök Emmy över håret och sade att det kommer gå bra och att jag älskade henne, Jag vet inte om hon hörde mig. Hon rullades ut ur huset och försvann iväg med ambulansen. Dom två ambulansmännen som hade vart med Juni och Ervin under tiden for också iväg. Kvar stod jag med Juni och Ervin och fattade ingenting… Oj, Nora är kvar i bilen kom jag på, så jag gick och hämtade in henne.

 

Vi satte oss framför tv:n och hann sitta 5 minuter innan Irene kommer inrusandes, SOS hade ringt henne också. Vi pratade en stund och kom överens om att hon skulle passa Juni och Ervin så kunde jag åka hem till Elin igen.

 

Det var givetvis svårt att tänka på nåt annat än Emmy och bebisarna dom följande timmarna och det blev telefonsamtal till syskon, Mamma och Mormor hela kvällen, men ingen visste ju nåt. André som var på väg från Oslo till Näl, dit Emmy hade förts, visste inte mycket han heller.

Read Full Post »