Nelia och Lilja har blivit friskförklarade och är utskrivna från barn- och ungdomskliniken. Vi träffade läkaren Johan som har följt dem sedan de var pyttesmå och han var som vanligt väldigt nöjd med utvecklingen. CP-diagnoserna makulerades för ett år sedan, Nelias knapp (gastrostomi) togs bort i våras och de följer både kurvor och normal utveckling. Jag känner att allt är över förväntan och tjejerna är mycket klipska så jag kan förstå att vi inte behöver fler uppföljningar. Men det känns väldigt tomt och konstigt.
Shit vilken konstig känsla!
16 oktober 2014 av Emmy
Publicerat i Halvvägs till livet | 3 kommentarer
3 svar
Lämna en kommentar Avbryt svar
Nelia & Lilja
föddes den 3 december 2007 i vecka 23+5.
Vi har kämpat genom många motgångar och den här bloggen har hjälpt mig igenom dem på många sätt. Tack alla ni som skriver små rader och stöttar.
-
Gör som 2 033 andra, prenumerera du med.
Pytteliten
När Nelia och Lilja var runt året gamla så startade jag nätverket Pytteliten.
Där finns community och butik med allt sådant som kan vara av intresse för dig med ett för tidigt fött barn.www.pytteliten.net
www.pytteliten.ning.comArkivet
- november 2015
- november 2014
- oktober 2014
- september 2014
- maj 2014
- april 2014
- mars 2014
- december 2013
- november 2013
- oktober 2013
- september 2013
- augusti 2013
- juli 2013
- juni 2013
- maj 2013
- april 2013
- mars 2013
- februari 2013
- januari 2013
- december 2012
- november 2012
- oktober 2012
- september 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- juni 2012
- maj 2012
- april 2012
- januari 2012
- december 2011
- november 2011
- oktober 2011
- juli 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- oktober 2009
- juni 2009
- mars 2009
- december 2008
- november 2008
- september 2008
- maj 2008
- mars 2008
- februari 2008
- januari 2008
- december 2007
- november 2007
- oktober 2007
- september 2007
- juli 2007
Kategorier
- Äventyr (2)
- Barnens funderingar och kloka ord (6)
- CP (4)
- De näras stöd (14)
- Förlossningen (1)
- Filmer (11)
- Gästbloggare (5)
- Graviditeten (14)
- graviditetslängtan (2)
- Halvvägs till livet (138)
- Julklappsinsamling (1)
- Nelias ätproblem (52)
- prematur (12)
- Pyssel med barnen (11)
- Pytteliten (6)
- Sjuksköterskeutbildningen (2)
- Släktforskning (1)
- Tankar om döden (14)
- Tvillingar (4)
- Uncategorized (16)
- Vårt liv (105)
För tidigt född
Mina andra sidor
Mest lästa inlägg
Ord som gör mig glad
Vilken underbar bild! Vill samtidigt passa på att säga ”Vilken underbar blogg, den gör min dag” Som nybliven tvilling- och prematurmamma så känns det både lugnande och stöttande att läsa om dina tankar, funderingar och konstateranden kring dom stora frågorna och livet som allmänhet. Cindy.Läsarnas kommentarer
Gulliga ni
Skriv en kommentar innan ni går, det förgyller min dag. Kram!Blog Stats
- 259 046 hits
Ord ur vårt liv
ambulans Antiemitism Auschwitz Barnglasögon Barnsång bröstmjölk Conditioned taste aversion CP CPAP CPUP Dagis DNA-test Donatormjölk Donera ductus ekonom extubering foglossningar Foniatri Förskola Garcia-effect Gastrostomi Glasögon graviditetstest Habiliteringen hjärnblödning högfrekvent ventilation Kangaroo Care Awareness Day kejsarsnitt Knappen kuvös Känguruvård lilja Ljumskbråck lunginflammation Läkemedelsberäkning Magsjuka missfall mycoplasma namn nelia Nutrition Näringspump operation Padda Pavlovs hundar PDA PEG Plåster Prematurbandet Prematurblöjor Prematurdockan Prematurföreningen Prematurkläder Pytteliten Recept respirator Resursplats ROP RS Sjukhus Sjuksköterskeprogrammet Stämbands pares surfaktant Sväljröntgen tvillingar Tävling ultraljud vattenavgång Världsprematurdagen Äventyr Ögonundersökning Öroninflammation öppna förskolan
Jag känner igen en känslan! Jag minns när min son Bosse (26+6, nu sex år gammal) blev friskförklarad från sin BPD och sedan när han genomgick den sista neurologiska kontrollen innan skolstarten och han friskförklarades även där. Precis som du så förstod jag den bedömningen också då han är en frisk och mycket klipsk, om något liten, kille. Men den euforiska känslan av att kunna lägga den delen bakom sig blandades med en olustighetskänsla, vem har koll på att det fortsätter såhär bra? Behöver jag gå tillbaka till att vara hans sjuksköterska, läkare, arbetsterapeut, neurolog, optiker osv osv som jag var under den första tiden hemma efter neo-vistelsen eller kan jag fortsätta att ”bara” vara hans mamma? En känsla som är svår att beskriva men jag känner igen den i din text.
Nu har det gått ett halvår för oss sedan han skrevs ut och man meddelade att han numera enbart följs av skolsköterskan och nu har jag landat i det och kan känna lugnet i att den intensiva delen är över, nu kan vi slappna av, njuta, leka, och kanske till och med processa det som hänt.
Kramar Therese
Jag känner också igen känslan fast jag är mitt i det. För mig är det svårt att ta emot glädjebesked. Vad kommer sedan? Känns fantastiskt att läsa er historia. Det ger hopp och energi att kämpa vidare! Lycka till!
Förstår att det är känns konstigt med sånt besked men grattis för positivt besked 🙂