Jag har fått flera frågor och kommentarer om mitt inlägg ”Det du inte ser” och jag är glad för all uppmärksamhet det fick.
Jag har fått frågor om det är okej att länka till inlägget:
Ja självklart, ni får gärna sprida vidare bara ni länkar till inlägget också. Jag tycker att budskapet är väldigt viktigt så det är roligt om många får läsa det.
Sedan har jag fått frågor om vilka berättelser som är självupplevda:
Det är ju ingen hemlighet att Nelia kräkts flera gånger om dagen under hennes fyra första år, och att det var väldigt jobbigt och besvärligt.
Det är heller ingen hemlighet att min morfar satt i Auschwitz och det kan jag berätta mer om.
Min morfar ♥
Min morfar föddes i Ungern och levde där med sina föräldrar; vinhandlaren Samuel och hans fru Ilona. Han hade fyra syskon; Magda, Eva, Ervin och lillasyster Kató. De var judar.
I maj 1944 fördes min morfars familj från gettot i Nyiregyhaza där de levt under hemska förhållanden i en månad till koncentrationslägret Auschwitz.
Väl framme fördes mamman och de två små barnen till gaskamrarna. Ervin blev bara 7 år. Kato blev bara 3 år.
Min son Ervin har fått sitt namn efter denna lilla kille och han fyller 7 år om bara en månad. Det går inte att föreställa sig hur hemskt det var för denna familj under allt detta fruktansvärda. Att skiljas och aldrig mer ses. Att slitas från varandra.
I mina önsketankar omfamnas de två små barnen av mamman när gasen sänker sig över dem. Rofyllt och kärleksfullt. Jag hoppas att det var så. Att barnen inte förstod något innan det var för sent. Att de kände sig älskade i slutet. Att mamman kände att hon inte hade någon skuld i detta. Verkligheten är förmodligen en helt annan och det smärtar mig när jag tänker så. Drömtankarna slås undan av vetskapen om hur människor beter sig i panik. Jag vill inte tänka längre.
Morfar har berättat att hans far sedan blev arkebuserad (avrättad med skjutvapen) i ett annat läger som heter Mauthausen. Att han plågats och lidit finns det inga tvivel om, men vetskapen om att han inte kunnat skydda sina älskade, ovetskapen om vad som hänt dem måste ha smärtat tusenfalt mer än de kroppsliga plågorna.
Morfar själv var bara 19 år då han kom till Auschwitz. Hans systrar var 20 och 17 år. De tre syskonen överlevde. Systrarna emigrerade till USA.
Efter många år på sjukhus efter kriget kom min morfar till Norge där min mormor jobbade inom röda korset. När hon träffade honom frågade hon om det var något hon kunde göra för honom. Han svarade att han gärna ville ha en banan. Eftersom det var ransonering i Norge vid denna tid så skickade mormor efter bananer från Stockholm. Det var så deras livslånga kärlekshistoria började.
Min morfar var djupt ärrad efter allt han varit med om och han talade inte gärna om allt med oss barnbarn men han älskade oss mycket. Han dog när Ervin var liten.
Under en period läste jag allt jag orkade om Förintelsen, Shoah. Men jag har kommit till en punkt där jag inte orkar ta in mer. Jag orkar inte leva med tankarna och bilderna. Det har blivit svårare nu när jag är förälder.
Sex miljoner judar dödades under andra världskriget. Varje siffra är en människa!
♥ Kaddish ♥
Mirakeltvillingar 