Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2008

Amningskudde

Det finns en annan mamma här på neonatalen som jag pratar med en hel del. En jättetrevlig tjej som jag har mycket gemensamt med. Hennes svärmor har sytt en jättehäftig läskudde som ser ut som ett par stoppade byxor. Om man ligger med huvudet på ”grenen” så kan man stödja armbågarna på ”benen”. Den är mycket bekväm och praktisk. Nu använder hon den även som amningskudde.

Jag blev så sugen på att ha en egen sådan kudde och eftersom jag inte har råd med en amningskudde så som det ser ut nu så hade jag ändå tänkt sy en. Jag drog med symaskinen till sjukhuset och blev färdig med kudden igår, nu använder jag den överallt. Jag har fått flera komplimanger och jag är faktiskt väldigt nöjd själv. Först gjorde jag mönstret efter ett par vida byxor och gjorde en innerkudde. Jag åkte hem mellan två måltider för att fylla den. Till det hade jag en gammal saccosäck som jag ändå hade tänkt använda till något liknande. Jag engagerade både Juni och Ervin och vi hade jättekul. Juni hjälpte mig att sleva i kulorna med en sked och Ervin gick runt med handdammsugaren och dammsög upp kulorna som hamnade utanför. En del kulor hamnade faktiskt utanför med flit. Ervin tog sitt jobb på största allvar och såg till att varje kula dammsögs upp, även dem han fick plocka fram under möblerna. Tillslut dog dammsugaren av utmattning.

Sedan sydde jag ett fodral till kudden med ett litet lock som stängs med en knapp. Jag blev mycket nöjd över min skapelse. Kostnaden blev minimal. Saccosäcken har jag betalt runt en tjuga för på en loppis och tyget kostade 15 kronor metern. Trots att tyget var så billigt så har många kommenterat just hur gulligt det är. Det är ljustgult med babyblå små dockor, leksaker och andra babygrejor på.

Annars så är det väldigt tomt på folk just nu på neonatalen. Från att ha varit överfullt och väldigt hektiskt till detta lugn har det gott väldigt fort. Nu är det till och med lite för lugnt för mig tycker jag. Det blir så tråkigt att sitta alldeles ensam vid måltiderna och inte ha någon att prata med. De som jobbar här säger att det inte är ovanligt att det svänger så här kraftigt och det är ju svårt att förutse när barnen kommer.

Jag har förresten fått en bilbarnstol av min syster för hennes lilla Nora har precis växt ur den, så nu har jag två stycken. Det är så skönt att äntligen kunna koppla av när det gäller den detaljen. Nu kan vi ta med dem hem samtidigt.

Read Full Post »

Släkttavlor

Jag var iväg från sjukhuset för en dag och gjorde något bara för min egen skull. Jag hade blivit inbjuden att medverka på släktforskningens dag och ställde ut mina släkttavlor på Uddevallas museum tillsammans med några släktforskarföreningar. Jag laddade batterierna och fick nya krafter på den korta stunden mellan 10 och 15, och jag var med om några mycket starka upplevelser, minnen för livet.

Det var oanat många besökare som kom förbi och tittade på mina tavlor. Några av dem hade sett mig och flickorna i tidningen. Det var därför inte bara släktforskning som det pratades om utan mycket handlade om barnen. Några av dem som kom för att titta var vänner till mig. Mina svärföräldrar och svärfars syster med man kom för att titta. André, Juni och Ervin var också där en stund men det var alltför svårt att verka professionell med Juni kramandes mitt ben, så de fick åka hemåt efter en stund. Senare kom min syster Line och hennes familj. Line och jag går vanligtvis på kurs tillsammans i pärlbroderi och nu hade Line med sig en liten present från en kvinna som också går på den här kursen. Hon hade stickat två par underbara sockor i rosa med små stänk av andra färger. De var stickade med mjukt garn i någon spiralteknik utan häl, urgulliga.

En av de som kom var Karin som jobbar på öppna förskolan i Uddevalla. Hon var inte intresserad av släktforskningen utan hade läst min blogg där jag hade skrivit om den förestående dagen på museet. Hon berättade att hon brukade läsa bloggen och nu hade hon och hennes arbetskamrater köpt några pyttesmå babykläder till flickorna som hon hade med sig. De hade inte glömt storasyskonen Juni och Ervin som fick varsina solglasögon. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna men jag blev väldigt rörd.

När vi stod där och pratade dök en bekant till Karin upp. Det var en liten kvinna med svart lockigt hår och leende ögon. Hon fick höra om mina flickors strapatser och då hon hörde om mina nästan fyra månader på sjukhus sa hon att hon visste hur jobbigt det kan vara. Hon hade själv bott på sjukhus med sitt barn i över ett år. Hennes lilla flicka hade haft en mycket ovanlig sjukdom som hade tagit hennes liv. ”Vilken sjukdom hade din flicka?” frågade jag. ”epidermolysis bullosa” svarade hon. Mitt hjärta hoppade till och jag fick hjärtklappning. ”Vad hette din flicka?” frågade jag då. När jag fick höra hennes namn var jag säker. ”Min mamma hade hand om din tjej” sa jag, och då brast det för mig. Mamma hade nämligen berättat för mig om den här lilla flickan och hennes svåra kamp, för EB som sjukdomen förkortas är en helvetes-sjukdom. För något år sedan uppmärksammades en liten kille med samma sjukdom i media. Den pojken som hette Tille dog då han var sex månader gammal. Sjukdomen gör huden skör som fjärilsvingar. Den här lilla flickan hade satt djupa spår i min mor som jobbade på sjukhuset i Uddevalla då för tjugo år sedan. Jag kunde inte hejda mina tårar när jag nu stod vid flickans mor, men torkade bort dem och svalde några gånger. Jag ville ju absolut inte att hon skulle behöva trösta mig. Vi hade några erfarenheter gemensamt, hon och jag. Hon vet hur sjukhuslivet tär på en. En ständig oro över ens barn och rädslan för infektioner. Hon är lika gammal som min mamma och hon var ungefär lika gammal som jag är nu då hennes flicka dog bara ett och ett halvt år gammal. Mitt möte med henne var en stark upplevelse och kommer att finnas kvar i mig för alltid.

När en reporter från Bohusläningen dök upp vid mitt bord sa jag att jag nyss hade varit med i tidningen. Jo jag vet, sa kvinnan som visste vilken kollega som hade skrivit om mig. På mitt bord låg en helsida ur Bohusläningen från augusti. Då hade jag blivit intervjuad eftersom företaget var nystartat. Detta hindrade inte kvinnan från att börja anteckna i sitt block. Fotografen bad mig plocka upp en av mina tavlor och jag blev fotograferad med den. Än en gång var jag med i tidningen. Nu börjar det bli lite komiskt och till och med lite pinsamt, men ändå jätteroligt. Det skadar aldrig med lite publicitet för företagets räkning.

Read Full Post »

Va!

Jag blev så förvånad nu när jag såg att bloggen har haft 10.000 besök hittills. Helt otroligt. Det är svårt att förstå hur så många människor hittar till min lilla oansenliga blogg.

André berättade idag för mig att min svärmors arbetskamrater läser min blogg och att till och med hennes grannes dotter läser den dagligen. Wow, vad kul. Jag känner ju inte ens dessa människor.

Vill bara skriva några rader om min svärmor som också läser här. Hon är en sådan där riktig mysfarmor som skämmer bort barnen med hembakat, presenter och massor med kärlek. Barnen älskar henne och hon älskar dem. Jag vill att hon skall veta hur mycket jag uppskattar henne och all den hjälp vi har fått genom åren med allt möjligt.

När vattnet gick den där dagen i november så ringde SOS upp henne. Jag hade inga förhoppningar om att hon skulle kunna ta sig till mig ute i skogen eftersom hon inte hade någon bil. Hon kom ändå tack vare en granne som körde henne, och de kom snabbt fram. Där stod min lillasyster och svärmor med mina barn medan jag själv åkte i ilfart med ambulansen till NÄL. Jag kände mig trygg i att veta att barnen hade dem båda och jag slapp oroa mig för dem också. Det räckte med min oro för de två små i magen.

Svärmor tog med sig barnen hem till sig och där stannade de i några dagar tills de kunde komma ner till oss i Lund. Svärmor som nyss blivit pensionär hade gott om tid men att bli småbarnsförälder hux flux är självklart omtumlande, och jobbigt. Aldrig ville hon bekymra oss med småsaker och hon sa alltid att allting gick bra. Hon berättade att hon faktiskt hade börjat säga ifrån mer och inte lät barnen få som de ville hela tiden. Jag förstod att hon ibland måste ha blivit utmattad. Barnen är det bästa som har hänt mig men det går inte att låtsas om att det inte alls är jobbigt att vara förälder, för det är det.

Read Full Post »

EEG

Jag väcktes abrupt i morse av att en sköterska knackade på dörren till mitt rum. Detta är inte ovanligt här utan de väcker oss mammor ibland flera gånger under natten om barnen är lite snuttiga. Nu var det inte barnen som var hungriga utan Nelia skulle undersökas med EEG. Jag flög upp ur sängen och klädde på mig. De var redan här och skulle börja snart. Jag vill ju inte missa någon undersökning, varken de är återkommande eller engångsföreteelser så det var ju bara att vakna till och komma med. Jag hann inte pumpa, duscha eller äta. Lite irriterad blev jag, för det är så typiskt att jag än en gång får reda på saker i sista stund. Nog för att jag visste att EEG:et skulle utföras under dagen, men lite framförhållning tycker jag att de borde kunna ha.

Inne på sexans sal stod tjejernas ”dubbelsäng” dit de hade blivit flyttade eftersom där är lugnt och enskilt. Lilja hade fått hänga med och hon sov fridfullt med hörnet av en haklapp över ögonen. Lilla Nelia låg och sov hon med men hon hade fullt med små elektroder fastsatta på huvudet. En man och en kvinna fäste elektroderna med någon kletig massa och det var bara några kvar att sätta dit. Elektroderna hängde i långa sladdar som löpte till en dator. På skärmen kunde ett antal olika kurvor följas. Under cirka tjugo minuter skulle vi tre på salen försöka att vara så stilla och tysta som möjligt. Vid minsta liten störning så reagerade Nelia enligt kurvorna, och när hon rörde på sig så blev kurvorna till ett enda virrvarr av streck. Kvinnan stod och observerade Nelia och om hon öppnade ögonen, rörde sig, eller gnydde berättade hon det och mannen gjorde ett litet märke på tidslinjen där störningen var och vad hon hade gjort.

Efter undersökningen togs elektroderna bort och Nelias fjuniga lilla huvud var fullt av vaxaktigt klet. Vi bestämde oss för att bada tjejerna idag istället för på lördag, då jag ändå inte kan eftersom jag ställer ut släkttavlorna på museet. Det är ju släktforskningens dag då. När Nelia hade badat blev hennes huvud alldeles fjälligt av vad som såg ut som skorv. Konstigt att det blev synligt först nu.

Det skulle ta ett dygn för svaret på EEG:et och jag blev glatt överraskad när en läkare haffade mig bara några timmar senare med ett positivt besked. Ingenting i Nelias kurvor tydde på någon onormal aktivitet eller kramper. Även om Nelia inte visade något yttre tecken på kramp skulle det troligtvis ligga i bakgrunden och i alla fall visa sig på EEG:et. Sedan så finns där fortfarande en risk för att Nelia hade en kramp den där gången för några veckor sedan, men så länge som vi inte ser något igen så kan jag slappna av för den här gången. Tyvärr kan undersökningen inte berätta något för oss om hennes framtid när det gäller hjärnblödningens spår.

Nu när jag satt här på biblioteket och skrev så var det en man bland bokhyllorna som pratade med någon på telefon om Selma Lagerlöf. Jag kunde inte låta bli att ge honom ett boktips av Selma då han lagt på. Kejsaren av Portugallien är den bästa bok jag har läst av henne och jag kan varmt rekommendera den. Boken handlar om en fars kärlek till sin dotter. ”Det passar ju utmärkt”, sa mannen, det var hans sjuttonåriga dotter som skulle läsa den.

Read Full Post »

Jag hade varit hemma en natt och umgåtts med resten av familjen. När jag kom tillbaka till neonatalen vid nio på kvällen var det matdags och jag lade Lilja vid bröstet. Hon var så duktig och hon verkade få i sig en hel del mjölk. Som tur var hade jag vägt henne innan den här gången. Efter målet visade det sig att hon hade fått i sig tjugo milliliter. Tjejerna äter 50 ml. var per mål, så hon fick alltså i sig nästan hälften. För detta förtjänade hon en stjärna i protokollet. Jag var så stolt och ringde genast min man för att skvallra.

Jag har förresten inte skrivit tidigare att barnvagnsproblemet är löst. Det finns en annan mamma på neonatalen som liksom mig är en långliggare. Hon hade tidigare tvillingar men denna gång fick hon en pojke. Nu ville hon så gärna ge oss deras tvillingvagn och hon tog med den hit. Den är verkligen jättefin. Det är en marinblå Emmaljunga med både tvillingkorg och sittdel. Jag hade ju suktat efter en babytravel som verkade vara så lättkörd och praktisk, men då tänkte jag inte på att det till en sådan blir två separata liggkorgar. Därför blev ju detta mycket bättre ändå. Nu kan tjejerna ligga intill varandra och det tror jag att de vill. Jag visste inte hur jag skulle kunna tacka den här mamman men jag gav henne en chokladask. Så frågade jag henne hur hon hade det med babykläder till hennes lilla kille, och hon hade inte så mycket kvar efter hennes fyraåring eftersom hon hade lånat det mesta. Nu när jag var hemma plockade jag ihop de finaste kläderna i de minsta storlekarna att ge henne. Hon skall få dem senare idag, och jag hoppas att hon gillar dem. Det är fantastiskt vad snälla människor det finns.

Visst är det några saker kvar på vår inköpslista och vi får hoppas att vi har fått några pengar innan vi åker hem med tjejerna. Vi behöver ju köpa bilbarnstolar för att överhuvudtaget komma hem med dem. Sedan så behöver vi ju en större bil nu när vi är så många i familjen, men det är ju ett lite svårare problem att lösa. En annan sak vi behöver till tjejerna är en babysitter till, det har varit så praktiskt till de äldre barnen. Det är så roligt med babygrejor och jag hade tänkt ha allting klart till deras födelse. Allt gick så fort, men jag hade ändå hunnit få tag på två spjälsängar innan. Jag får vara glad för att jag har en del saker kvar efter Juni och Ervin.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: