Vi satt i bilen och jag blev så väldigt sentimental. Jag satt och tänkte på för några veckor sedan när jag satte på vindrutetorkaren bak för första gången och tjejerna satt där bak och skrattade så fort den svepte förbi. Det var så härligt att höra dem kikna av skratt för en sådan enkel sak.
Jag bromsade in lite kraftigt och Ervin frågade: Bilen är ömtålig va? Jag sa: Ja, den kan bli bucklig om man krockar, det är därför jag kör försiktigt. Men jag kan inte gå sönder för dig mamma, konstaterade Ervin och jag ville inte se de där bilderna som flashade förbi. Jag önskar att han kunde få vara lika liten jämt.
Jag undrar vad som jag kommer att minnas från småbarnsåren om 20 år. Varje dag är så fantasisk och full av mirakel som kan gå förbi utan att att man tänker på dem. Jag tror att jag är ganska bra på att älska våra vardagsmirakel men jag vet att jag kommer glömma de flesta. Det är det som är det jobbigaste för mig. Jag har ingen dödsångest längre men jag har ångest för att bli äldre. Egentligen inte för mitt åldrande utan för att barnen skall bli stora och vuxna.
Jag älskar att vakna på morgonen och krama om ett barn och höra deras yra första ord. Jag älskar att bära barnen när de kramar om och slår benen omkring mig. Det finns så många små saker…
Mirakeltvillingar 