Tänk att det blir lika sent som jag sitter här varje kväll. Jag satt här i morse vid niotiden och hade skrivit en hel massa då allt försvann. Jättekonstigt, men texten försvann då mobilen ringde. Jag blev så trött på det så jag gick till tjejerna istället. Nu får jag ändå sitta här på kvällen och inte komma i säng i tid idag heller.
Jag pratade med sjuksköterskan som var där nu och berättade att det var svårt att se framåt med flickorna. Det är så svårt att förstå att de en dag kommer ur kuvöserna och att de en dag skall följa med oss hem. Då sa hon att jag skulle få följa med in i rummet intill och få se en bebis som ligger i CPAP vilket är nästa steg efter respiratorn. I kuvösen låg en liten kille i graviditetsvecka 29. Han hade också blivit född i vecka 23 så som tjejerna. Jag blev förvånad av hur stora händer han hade och hur grova armarna var. Ändå var ju detta en väldigt liten bebis, men jämfört med våra små var det stor skillnad. Sjuksköterskan hade däremot svårt att se den skillnad som jag såg men hon är väl så van vid att se de här små bebisarna. Efteråt kände jag mig mycket mera hoppfull och uppiggad. Vi skall få hem våra flickor.
Sedan igår ligger tjejerna i ett annat läge i respiratorn. Det heter högfrekvent ventilation och skall vara skonsammare för barnens lungor. I respiratorns ursprungliga inställning så blåstes deras lungor upp för att sedan sjunka ihop igen. Nu är lungorna istället uppblåsta hela tiden men med ytterligare volym som snabbt varierar som en vibration. Detta gör att de ligger och skakar. Först lät detta väldigt hemskt men nu har jag börjat vänja mig. Tjejerna fick också cortison igår. Det kändes hårt att det sattes in så mycket för deras lungor. Vi förstod först då att de är svårt lungsjuka. Efter vad både läkare och sjuksköterskor säger så är detta ett ganska så normalt förlopp. Det kan tyvärr bli så att deras tid i respiratorn blir rätt lång och det lät ju inte så från början.
Nelia har varit ganska orolig och hon har fått morfin. De lyckades i alla fall att sätta den där slangen in i artären i handleden idag. De har försökt i några dagar men inte lyckats. De sänkte hennes matmängd tillfälligt ifall att det är magen som gör henne orolig. Annars så är de uppe i 11 ml. per mål nu.
André fick pussa lilla Nelia på pannan idag när de bytte kuvös och han sa att hon doftar ljuvligt. Jag kommer att försöka vara där när nästa kuvösbyte sker för det hade ju varit underbart att få vara lite nära.
Min mamma åkte hemåt idag men hon tar ett stopp hos min mormor då hon har 80 mil till huset i Trysil. Hon har varit en ovärderlig hjälp särskilt då Juni och Ervin blev så förkylda att de inte kunde stanna här på Ronald McDonalds Hus. Även min syster Unni och hennes kille Jonas har varit till stor hjälp som lät alla tre stanna hos dem tills barnen blev bättre. Juni och Ervin kom tillbaka hit igår och det är väldigt skönt att ha dem här igen. Hoppas nu bara att vi alla håller oss friska.
Imorgon skall nog Ervin få se sina småsystrar för första gången.
Mirakeltvillingar 