Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vattenavgång’

Jag stressar i köket för Nora skall ha lite mat innan vi skall åka till Emmy. Typiskt nog spyr Nora upp all mat och jag får börja om igen, funderar på att avboka Emmy för denna dag och åka till henne imorgon istället.

 

Medan jag sitter och matar ännu en gång ringer telefonen, Det var en kvinna i luren som sade att hon ringde från SOS alarm. Ett skämt givetvis tänkte jag, varför skulle de ringa mig? Kvinnan i luren säger att min syster vill att jag skall åka till henne för hon behöver hjälp. Vaddå? vilken syster… vad har hänt? frågade jag. Jo, Emmy behöver din hjälp, sa hon. Allting snurrade i huvudet och jag förstod inte alls, Jag vet inte varför men jag frågade henne, har vattnet gått eller? Ja, sade hon med en suck. Hur snabbt kan du vara där? Tja, jag kan nog vara där på en halvtimme, jag åker med en gång… så lade jag på luren.

 

Paniken steg inom mig och jag blev livrädd. Klockan var nu 15 över. Elin var hos grannarna så dit ringde jag snabbt och förklarade vad som hänt och frågade om hon kunde vara där en stund, det gick bra så jag kastade ner lite mat och blöjor i skötväskan och tog tag i Nora och sprang ut i bilen. Som en galning, med alldeles för mycket annat i hjärnan gav jag mig ut i trafiken… Bilen fick jobba hårt, oj den har aldrig gått så fort tänkte jag och var orolig att topplockspackningen skulle gå sönder på den gamla dieselbilen. I bilen satt jag och skrek svordomar och fasade över vad jag kanske skulle behöva få se, Nora undrade nog vad som hade flugit i mig.

 

Det värsta jag föreställde mig var att jag kom dit innan ambulansen och att Emmy satt där storgråtandes med två döda barn i famnen, Vad skulle jag kunna göra då?? Hur kan man trösta? Snart framme, körandes i 120 på den lilla snirkliga 70-vägen höll jag på att krocka med en skolbuss i en kurva och mitt hjärta slog ännu hårdare.

 

När jag svängde in till Emmys hus såg jag att där stod två ambulanser och allting kändes väldigt surrealistiskt, är jag med om detta?. Klockan var nu 32 över, herregud jag var där på 17 minuter, usch vad olaglig jag har vart nu tänkte jag. Jag ställde bilen med motorn igång och sprang ifrån Nora. Inne i huset möttes jag av två ambulansmän, den ena bar på Ervin och den andra var med Juni som visade dom nåt pyssel. Underbara barn tänkte jag, de fattar inte vad som står på eller hur allvarligt det är, dom har bara fått nya lekkamrater. Ibland önskar jag att man själv var lika ovetande om allt hemskt som händer i världen.

 

Jag sade nog inte ens hej till ambulansmännen utan frågade med en gång, var är Emmy? Jag är hennes syster tillade jag, Dom pekade in i det som då var Sebbes rum. In kommer jag och får se Emmy liggandes på sängen i en konstig ställning med rumpan uppåt och utan kläder på nederdelen av kroppen. Vad bra att bebisarna är kvar i magen, tänkte jag. Man kan ju inte vara till mycket tröst i en sådan här situation men jag gjorde mitt bästa och sade att allt blir bra Emmy, det ordnar sig skall du se. Emmy var nog upptagen med att tänka massa annat för hon var ganska frånvarande, inte så konstigt kanske?

 

Ganska snabbt hade ambulansmännen hjälpt Emmy upp på båren och det var dags att fara iväg, Jag strök Emmy över håret och sade att det kommer gå bra och att jag älskade henne, Jag vet inte om hon hörde mig. Hon rullades ut ur huset och försvann iväg med ambulansen. Dom två ambulansmännen som hade vart med Juni och Ervin under tiden for också iväg. Kvar stod jag med Juni och Ervin och fattade ingenting… Oj, Nora är kvar i bilen kom jag på, så jag gick och hämtade in henne.

 

Vi satte oss framför tv:n och hann sitta 5 minuter innan Irene kommer inrusandes, SOS hade ringt henne också. Vi pratade en stund och kom överens om att hon skulle passa Juni och Ervin så kunde jag åka hem till Elin igen.

 

Det var givetvis svårt att tänka på nåt annat än Emmy och bebisarna dom följande timmarna och det blev telefonsamtal till syskon, Mamma och Mormor hela kvällen, men ingen visste ju nåt. André som var på väg från Oslo till Näl, dit Emmy hade förts, visste inte mycket han heller.

Read Full Post »

Vattenavgång

Jag hade känt mig lite orkeslös och var hemma med barnen. När jag lyfte upp min son Ervin för att byta blöja fick jag plötsligt ont i magen. Jag bestämde mig för att försöka vila när Ervin också gjorde det. Senare gick jag på toaletten och då började det sippra vatten. Jag försökte stoppa det med toalettpapper men det kom bara mer och fortare. Till slut låg det en pöl under mig. Jag blev skräckslagen och bad min dotter Juni hämta telefonen. SOS Alarm sa åt mig att lägga mig ner med rumpan upp och vänta in de två ambulanserna. Under tiden ringde de upp min syster och svärmor.

Vi bor i ett envåningshus som ligger ensligt i skogen. Det är svårt att hitta dit eftersom det ligger oskyltat på några småvägar. Jag brukar trots det enskilda läget låsa dörren även då jag är hemma eftersom jag då vet att barnen inte kan springa ut. Vi har dessutom en katt som hoppar och tar tag i handtaget så att dörren öppnar sig. När jag låg där och försökte tala lugnt med mina barn och med kvinnan på SOS Alarm kom jag på att dörren som vanligt måste vara låst. Jag ville inte resa mig upp eftersom jag hade känt några värkar då vattnet gick, men nu hade de avstannat. Jag ville heller inte förlora mer fostervatten.

Min dotter satt på toaletten eftersom hon mitt i allt detta behövde bajsa och min son passade på att leka med vattnet i handfatet nu när ingen stoppade honom. Ervin är bara 1½ år och kunde självklart inte förstå allvaret i situationen.
Jag bad Juni att försöka torka sig själv och sedan försöka låsa upp dörren på baksidan. Juni är 3½ och torkar sig vanligtvis inte själv, hon försökte dock och kom sedan till mig med byxorna nere vid fötterna. Ervin kom också till mig och tröjan var alldeles blöt av vattenleken i handfatet. I allt detta kaos hade jag min man André i telefonen och berättade om vad som hänt. André som jobbar i Oslo under veckorna skulle åka hemåt om bara några timmar men nu släppte han allt han hade för händerna och åkte orolig hemåt.

Ambulansen kom strax men dörren var låst och de kunde inte komma in. Juni försökte vrida om låset på ytterdörren men kunde inte.
Jag försökte att istället öppna fönstret från sängen där jag låg och lyckades.
Ambulansmannen fick upp haken och hoppade in och i min enfaldiga hjärna tänkte jag på att han hade skorna på sig. Jag som några dagar innan hade moppat golvet inför första advent. Min syster Line kom då och jag tänkte på hur dum jag måste se ut som låg där halvnaken med rumpan upp i vädret. Hon var synbart chockad och orolig efter att ha kört till mig i ilfart. Min nakenhet var egentligen helt betydelselös i sammanhanget men för mig var det pinsamt och jag ville bara skyla mig.

De kom inte ända fram till mig med båren som blev ståendes i hallen. Jag tog mig hukandes över till den och kördes ut. Jag var så rädd och tänkte inte ens på att pussa barnen hejdå. Jag visste inte att det skulle dröja över en vecka innan jag skulle få se dem igen. Juni blev ledsen för att ”poliserna” inte vinkade när vi åkte.

Där låg jag darrandes i ambulansen och undrade över våra två små i magen. Blåljus och sirener mitt ute i skogen.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: