Jag har väntat på den här dagen ett tag nu, och äntligen.
Jag vet att jag är i god tid med att kolla upp dagismöjligheter för Nelia och Lilja inför en start hösten 2010 men jag vill ha en chans att få platser till alla barnen på samma dagis. Nelia som äter via pegen behöver en resursplats och det är inte alla förskolor som har det men faktiskt väldigt många här i Uddevalla. Jag hade ingen aning om att det var så. Först när jag hörde om resursavdelningar tänkte jag att tjejerna nog inte skulle få tillräckligt med stimulans på ett sådant dagis. Jag trodde att personalens all tid skulle gå åt att ta hand om alla de handikappade barnen. När jag fick reda på hur det låg till blev jag lyrisk. En sådan plats skulle vara fantastisk. På en avdelning finns fyra barn med svårigheter av något slag och åtta barn utan handikapp. På avdelningen finns fyra stycken specialpedagoger eller personal med mycket erfarenhet. Jag ville genast söka platser för alla barnen men framförallt till de tre yngsta eftersom Juni skall börja förskolan nästa höst.
Jag ville dock inte bara söka utan att ha fått se hur det är på en sådan avdelning och då bestämdes det att jag kunde åka tillsammans med en specialpedagog och kuratorn från habiliteringsteamet. Kuratorn är ny på jobbet och han ville också gärna göra ett besök. Det avtalades faktiskt tid på två av avdelningarna som verkade intressanta. Vi vet ju inte om vi flyttar nästa år eller vart så vi får vara ganska öppna med vart dagiset ligger.
Det första dagiset låg i ett finare område strax utanför Uddevalla. Det är helt nybyggt och jag tappade hakan när jag kom in på utegården. Den var enorm och all lekutrustning var sprillans nytt och mycket påkostat. Runt om slingrade en asfalterad gång som var superfin att cykla trehjuling på men som förstås också till för att barnen med rullstol skulle kunna komma fram överallt. Bland det första jag såg var en specialgunga som hängde bredvid några vanliga gungor. Den var som en stor bakåtlutad babygunga för barnen som inte kan hålla uppe kroppen. Jag blev rörd. Den skulle mina tjejer kanske ha använt om det inte var för att vår historia går sin egen väg. Jag har inte ett uns tvekan i mig om att tjejerna kommer att kunna röra sig hur de vill när de växer upp men jag drömmer inte om att de skall bli snabbast eller starkast i klassen. Jag är fullkomligt nöjd med att de kommer att kunna gå.
Vi kom in på avdelningen och det kändes nytt, fräscht, luftigt och ljust. Arkitekturen var inte som en papplåda utan det fanns lite vinklar och vrår. Kvinnan som visade oss runt berättade om deras verksamhet och jag var positivt överraskad över hur de försökte hjälpa barnen att använda alla sina sinnen. Personalen var uppfinningsrika och mycket pedagogiska. När hon talade om vad barnen brukade leka med så märktes det att hon var engagerad och att hon kände barnen väl. Vi gick ut igen och gick runt på hela gården. Där lekte barnen med en hög bildäck. Det var vad som var mest populärt nuförtiden sa kvinnan. I mitten av gården låg en kulle med en rutschkana på, rätt igenom kullen gick ett stort rör som en tunnel. Vid sidan om fanns en låtsasbensinstation. Ett himmelrike för barnen. Kvinnan berättade att de uppmuntrade familjer i området att låta barnen leka på dagisets gård under helgerna, tvärtom hur det brukar vara. De hade en sund inställning om att platsen på så sätt fick övervakning samtidigt. Det här dagiset blev självklart mitt förstahandsval.
Vi åkte vidare till nästa ställe som stod i kontrast till det förra eftersom det hade blivit till åren. Det verkade däremot som om personalen hade samma pedagogiska syn och en hel del aktiviteter var de samma som på förra stället.
Det fanns ännu ett dagis i staden som verkade vara av intresse för mig och vi beslöt oss för att åka dit och i alla fall titta på det utifrån. Ute på gården satt personalen på gräsmattan och några av barnen sprang omkring nakna i vattenspridaren. Det var inga problem för oss att få komma in och titta runt. Jag blev glatt överraskad över att jag kände en ur personalen som en mamma från öppna förskolan. När jag kom innanför stängslet kom en naken liten nyfiken tjej fram till mig och när jag fick se att hon hade en knapp på magen kände jag hur ett fantastiskt lugn spred sig i mig. Jag hade en känsla av att allt kommer ordna sig. Flickan var kanske fyra år och himla söt. Hon var lite långsmal i kroppen som Juni är och som jag kan tänka mig att Nelia blir. Flickan såg precis ut som försvunna Madeleine fast hon hade inte ”ögat”. Hursomhelst så var knappen inget konstigt på den här ljuvliga platsen. Det var den här känslan av att allt kommer att ordna sig som gjorde att jag valde det här dagiset som andrahandsval.
Jag visades runt och i jämförelse med det allra första stället så var det här dagiset anspråkslöst. Det var smått och liksom inklämt mellan byggnaderna runt omkring. De hade dock en ganska stor utegård och bredvid låg berget som de brukade göra utflykter på. På andra sidan staketet låg varuhuset Lidl och idag hade barnen varit där och köpt glass. Barnen hade blivit nedsölade med glass i den stekande solen och det var därför som barnen hade fått duscha i vattenspridaren.
Efteråt åkte jag hem till André och barnen för att berätta om allt jag hade fått se. Jag kände mig riktigt nöjd med besöken och är väldigt glad att jag gjorde dem innan ansökningarna.
Mirakeltvillingar 